Ellens badrumsduetter nr 2

Ellens badrumsduetter

Sex in the car is dangerous stuff

Varför man inte ska ha sex i bilen?

Lesbisk musik?

Signaturen Karlsson tycker att Fem Flator borde spela lesbisk musik på bloggen.
"Vad är lesbisk musik?", undrade Nisse.
"Jag antar att Karlsson menar musik som framförs av en lesbisk artist", sa Angelica.
"Vilken musik som helst?", frågade Nisse konfunderad.
"Jag tror det", sa Angelica.

Nisse ville gärna att Karlsson skulle bli glad och nöjd och har därför grävt fram detta klipp ur Youtube-arkivet:



Karlsson och andra intresserade kan också kolla in de här länkarna:

http://www.amazon.com/Lesbian-Music-Must-Haves/lm/1Z2JS8RPR6YEQ


http://lesbianlife.about.com/od/lesbianmusicians/a/TopLesbianBands.htm

Malena Ernman sänker axelnivån

Fem flator kommenterade tidigare Malena Ernmans (armars) lesbiska fans. För att få fler röster i Moskva har Malena därför sänkt axelnivån på sin klänning ytterligare. Det har vi läst i en artikel i Expressen. Eftersom Expressen citerar Fem Flator är det inte mer än rättvist att vi citerar Expressen:

Malena Ernman: "De gillar mina överarmar"

Hyllar hennes tränade kropp
På en rad utländska lesbiska bloggar hyllas den svenska schlager-SM-vinnarens tränade kropp - i vissa fall långt ifrån subtilt.
- Ja, jag har kollat upp det och det stämmer. Det är smickrande...

Den svenska bloggen "Fem flator fantiserar" skriver:"Vi älskar henne i alla fall. Därför tillägnas hon två filmklipp på Fem flator, eller om det är flatorna som tillägnas två filmklipp med Malena?".

Malena Ernman berättar att de flesta lesbiska fans som följer henne på hennes framträdanden runt om i Europa kommer från England, Tyskland och Frankrike.- Många kvinnor tycker om mina överarmar. Och nu ska de få se ännu mera av dem, berättar mezzosopranen.

Maximal effekt
Inför Moskva har Malena Ernman nämligen sänkt axelnivån på sin klänning ytterligare. Klädd helt i vitt på scenen, omgiven av fem mörkhåriga och svartklädda "väsen" är det meningen att effekten ska bli den maximala.- Jag kommer att stå ut, blond och ett huvud högre än alla andra. Det borde väl fungera på hela lesbiska Europa. Jag tänkte vi kunde tjäna lite röster på det, bara bröstet inte hoppar ut när man sträcker på armarna, skojar hon.

Chica busca chica

Fem flator fick ett tips om en lesbisk spansk onlineserie som heter Chica busca chica. Tyvärr hittade vi bara de tre första avsnitten med engelsk text, så om man vill se mer får man se utan översättning eller hitta nån juste chica som kan översätta de övriga avsnitten åt en.

Gisele Bündchen kroppsvisiterar Jennifer Esposito

Fem flator - Som en stjärna i natten

Man kan hamna mycket fel när man googlar. Fem flator måste tyvärr göra er besvikna, ni som hamnat här genom att skriva in sökorden ”bh med genomskinlig rygg”, ”bilder på lebanese tjejer”, ”jeanettes rumpa” och ”lesbiska noveller om äldre damer”. Några sådana har vi inte här. Kanske vi borde ha det? Skorpan tror absolut att det går att klämma in alla sökorden i en och samma novell.

Någon poetisk person har googlat sig hit på ”Som en stjärna i natten”. Vi vet inte om du hittade det du letade efter men Emma blev glad och tyckte dels att det var en trevlig sak att googla och dels att det var trevligt att man hamnade hos oss då.

För dig som sökte ”Varm kvinna med nakna bröst” kan vi rekommendera någon av Skorpans lite sexigare noveller, tex Frankie och jag.

Du som googlat dig hit på ”lespian kiss” – vad tusan är det?

En del lyckades dock hamna rätt. De som googlat på ”Malena Ernman muskler”, ”Malena Ernman armar” och ”Xena is gay” borde ha fått sina behov tillfredsställda.

Hångel i bollhavet

Det här med lesbiskitet

Lesbian flirting

Mother tells me you think you´re in love

I hennes rum

Jag tror jag känner mig alldeles vanlig i korridoren
Inget är annorlunda än det brukar
och inga virus stökar i min hjärna
Allting är precis som det ska
och det ska det fortsätta vara
Så tänker jag alltid

Jag är allt bra dum
på vägen till hennes rum

När jag står i dörren så börjar de hoppa
Tusen miljarder små prickar studsar runt i mitt blod
När hon säger hej
stannar allting upp
och någon stjäl orden från min tunga
och lägger dit några obegripliga ljud

Varför blir jag alltid stum
när jag står i hennes rum?

Hon suger mig till sig
Hon pratar och ler
Jag hör någon tala tillbaka till henne
och jag tror det är jag.
Jag säger bara dumma saker
Hon bara fina
men hon vill prata med mig ändå

Fastän jag bara pratar flum
På hennes rum

Luften i rummet blir knycklig och konstig
mellan oss två
Atmosfäriska störningar härjar och drar
Jag känner mig ostadig,
vajar i stormen och duckar för lågtflygande kometer
Det finns så mycket energi men den går inte att styra,
inte att forma till något vettigt
Jag måste vingla ut därifrån
och samla ihop de spridda delarna av mig själv
och andas tills det finns syre igen
Och någon därute undrar vad det är med mig

Jag tror ventilationen är skum
på hennes rum

Berättelsen om Lucy, Del 7 - Sista delen

Felicia och Lucy vred automatiskt sina huvuden till vänster, mot ljudet av dörrhandtaget som hade tryckts ned. En rödhårig kvinna i femtioårsåldern iklädd en mörkbrun kavaj hade tagit två steg in i rummet innan hon tvärstannade och bara gapade. Felicia lade snabbt armarna i kors för att dölja sina nakna bröst och mötte den förvånade blicken från kvinnan.
”Ööööh.. jag….”, började kvinnan medan hon stirrade på Lucy och Felicia i soffan med vidöppna ögon. Felicia satte sig upp, grensle över Lucys mage och gav kvinnan en arg blick. Till Lucys förvåning vände kvinnan inte om och sprang ut igen utan stod kvar och såg närmast lycklig ut. I alla fall spred sig ett leende över hennes läppar.
”Jag trodde inte du var här idag. Jag skulle bara hämta Woodalls manus. Marco behöver tydligen läsa det ikväll”, sa hon självsäkert.
”Jag lämnar det till honom själv”, sa Felicia kallt.
”Men..”, började kvinnan.
”Ut härifrån. Nu”, skrek Felicia. Den rödhåriga damen lyfte på ögonbrynet och vände sig sedan om och gick. Hon lämnade dörren halvöppen bakom sig. Felicia gick snabbt fram till dörren, stängde den och låste vredet.

”Argh! Den där människan gör mig galen!” Felicia gick barfota fram och tillbaka över mattan i frustration, bara iklädd sina grå pressvecksbyxor och fortfarande med armarna i kors över bröstet.
”Jag märker det”, sa Lucy och skrattade. Felicia mötte Lucys roade blick och plötsligt stannade hon och log. Hon satte sig hos Lucy i soffan och strök hennes hår.
”Förlåt”, sa hon mjukt. ”Det brukar aldrig komma in någon när jag har dörren stängd. Det är liksom regel här. Är dörren stängd är man upptagen. Men vissa verkar inte bry sig om det. Hon är så förbannat nyfiken. Jag är säker på att hon rotar runt i mina saker när jag är borta. Jag har aldrig mött en värre skvallertant i hela mitt liv.”
”Vem är hon?”
”Hon heter Ulla. Hon är sekreterare på plan tre.”
”Men.. Kommer hon att börja prata om dig nu då”, undrade Lucy.
”Skojar du”, skrattade Felicia. Det här måste vara det saftigaste skvaller hon stött på under hela sin karriär. Det kommer räcka i evig tid.”
”Men vet folk här..? Dina kollegor?”
”Att jag är lesbisk? Ja, det vet de redan. Mitt ex jobbade här i närheten så hon kom ofta och hämtade upp mig så vi kunde promenera hem tillsammans.”
”Det låter mysigt.”
”Ja..”, mumlade Felicia.
”Du ser bekymrad ut.”
”Det är bara.. Vi har en ny chef. Och hon är ganska hård. Jag vet inte riktigt hur hon kommer att reagera på det här när hon hör det. Och hon kommer att få höra det, tro mig. Hon uppmuntrar den där sladdertackan att berätta varenda detalj hon kommer över.”
”Åh..”
”Nåja, struntsamma”, sa Felicia och log igen. ”Det löser sig nog. Jag borde väl gå ner till Marco med manuset.” Hon tog Lucys hand i sin. ”Får jag träffa dig igen?” Lucy såg in i de blå ögonen en sekund innan hon bestämde sig.
”Ja. Det vore trevligt.”

Flatfällan

The way it should be

Berättelsen om Lucy, Del 6

”Jag måste gå nu”, sa Lucy och gick mot dörren.
”Åh nej”, sa Felicia och sprang förbi henne fram till dörröppningen, stängde dörren och ställde sig framför den. Lucy kunde inte låta bli att skratta igen. Felicia log lite när hon märkte hur dramatisk scenen hade blivit. ”Lucy, tror du inte jag förstår? Om du går nu så kommer du aldrig mer igen, eller hur? Du kommer aldrig till mitt café mer.” Lucy bet sig i läppen.

Felicia kom fram till henne och lade sina händer på hennes axlar. ”Förlåt. Jag förstod inte att det var dig det handlade om. Jag borde förstås ha misstänkt det. Förlåt.” Lucy skakade på huvudet och hennes ögon fylldes av tårar.
”Du har inte gjort något fel. Det är jag som är konstig bara.”
”Du är inte alls konstig”, sa Felicia och log. ”Du är stark som har klarat dig igenom så mycket hemska saker.”

Hon tog ett steg närmare, försiktigt som om hon försökte fånga ett vilt djur. Lucy stod kvar. Felicia lade armarna om henne och Lucy lutade sig mot hennes axel. Hon kände sig med ens så väldigt trött. Hon slöt ögonen och tårarna rann ner på Felicias tröja. Mjuka händer strök hennes rygg och hon orkade inte göra något annat än bara slappna av och känna den varma beröringen mot huden.
”Kom, vi sätter oss igen”, sa Felicia. ”Orkar du berätta för mig?”, undrade hon och tog Lucys hand i sin.
”Kanske”, sa Lucy och tittade ner i soffbordet. Sedan lutade hon sig tillbaka i soffan och lade huvudet på soffkanten så hon nästan tittade upp i taket. ”Mamma och pappa dog när jag var sju år. Jag bodde hos min morbror sen, men det kändes aldrig som att han ville ha mig där. Han hade nog inte tänkt skaffa barn själv utan blev mer eller mindre påtvingad mig. Jag flyttade därifrån så fort jag kunde.” Lucy tittade på Felicia igen.
”Vet du. Det känns som att jag saknar någonting. Något som alla andra människor har. Något som gör att de förstår sig på livet.”
”Kanske är det för att någon aldrig visat dig?”, föreslog Felicia. Lucy nickade.
”Kanske.” De blå ögonen tittade sådär på henne igen och hon log generad och tittade ner i soffbordet igen. Hon kände hur Felicia flyttade närmare henne i soffan, så nära att hon kände hennes värme mot sig.

”Lucy…” Lucy tittade upp. Det var längesen hon hade känt att hon tyckte om när någon uttalade hennes namn. Hon lät de blå ögonen fånga henne och Felicia kysste hennes läppar. När hon såg på Felicia igen kände hon sig inte rädd längre. De möttes i en ny kyss och Felicias fingrar strök hennes hår. Felicia tog tag i hennes axel och tryckte den varsamt åt sidan tills Lucy låg ner i soffan. Hon njöt av att känna hur Felicias tyngd och värme kom över henne och hon lät sina händer glida över Felicias rygg medan de kysstes. Hon rös till när hon kände en hand på sin midja innanför tröjan.

För en sekund kändes allt så overkligt. Alldeles nyss hade hon som vanligt befunnit sig i sin egen värld där ingen kom åt henne och nu låg hon plötsligt under en vacker kvinna i soffan. Hon stönade till när Felicia kysste hennes hals. Hon kände hur den varma handen på hennes mage sökte sig uppåt under hennes tröja och började smeka hennes ena bröst utanpå bh:n.
”Jag är så otroligt attraherad av dig”, viskade Felicia och satte sig upp över henne och började knäppa upp sin skjorta. Lucy såg på henne och njöt. Skjortor är som rustningar, tänkte hon. Människor som går omkring i dem på sina kontor ser så professionella, kalla och oåtkomliga ut. Men det blev bara ännu mer upphetsande att se hur Felicia kom ur sin rustning för hennes skull. Skjortan föll till golvet och under den hade hon en svart, nästan genomskinlig bh som visade hennes små vackra runda bröst. Lucy trodde det var det vackraste hon sett i hela sitt liv. Hon kunde inte låta bli att dra Felicia intill sig igen. Hennes händer sökte efter spännet på Felicias rygg och hon drog av henne bh:n. Hon masserade försiktigt Felicias bröst och njöt av att känna dem i sina händer medan hon hörde djupa andetag i sitt öra. Det var då dörren öppnades.


Vad händer sen?
Andie 1: Felicias femåriga son kommer inspringandes.
Andie 2: Felicias bror kommer för att be om en tjänst.
Angelica 1: Felicias ex kommer för att fika men är för tidig.
Angelica 2: En kollega rusar in och meddelar att det brinner.
Emma 1: Felicias chef kommer tillbaka tidigare från konferensen.
Emma 2: Sekreteraren från plan 3, som ÄLSKAR att skvallra kommer för att hämta något.
Nisse 1: En galning som vill ha sin bok publicerad har tagit sig förbi receptionisten.
Nisse 2: Sekreteraren säger att Felicia måste åka till Berlin och träffa en författare följande dag och hon måste hinna läsa manuset innan.

Berättelsen om Lucy, Del 5

Lucy skakade på huvudet och gick efter Felicias långa blonda gestalt mot hissen. Medan de blå ögonen fångade henne i sitt grepp åkte hissen upp till den fjärde våningen i det gamla huset. Färden tog nog bara några sekunder, men den kändes evighetslång när de där glittrande ögonen gjorde allt de kunde för att bryta igenom hennes försvar. Vad ville de henne? Felicia sa inget på vägen, men när hissen stannade log hon och gjorde en gest med handen: ”Den här vägen”.

Lucy tänkte sig hur författare brukade komma ut här, säkert mycket spända inför vad som väntade dem, om Felicia och hennes kollegor hade gillat deras manus. Eller de riktigt stora författarna kanske bara går här och känner sig stolta och glada och hälsar på personalen. Felicia och Lucy gick längs en smal korridor förbi små kontor. Nästan alla rummen var tomma på folk.
”De flesta är iväg på konferens idag”, förklarade Felicia. ”Mitt rum ligger längst ner. Varsågod.”

Felicia stannade och Lucy gick före henne in i rummet. Det var ljust och rymligt, men det låg papper precis överallt; över Felicias skrivbord, i hyllor och på hurtsar, till och med i fönstret mellan krukväxterna.
”Jag har så många projekt på gång nu”, så det blir lite stökigt”, förklarade Felicia. ”Sätt dig. Nej, vi sätter oss där i soffan.” Lucy hade givit upp alla försök till protester, eftersom det alltid verkade visa sig vara meningslöst med boktjejen, så hon satte sig bara och väntade på vad som skulle ske.

Felicia tog ett djupt andetag. ”Jag… eh…”, började hon och skrattade lite nervöst. Det gjorde Lucy mer avslappnad att se att Felicia faktiskt kunde bli generad. ”Det var kanske inte helt rätt av mig att ta med din bok hit”, började hon.
”Nej”, sa Lucy. ”Det var det inte.”
”Förlåt”, sa Felicia och såg olycklig ut. Jag var så nyfiken på den. Och på dig. Jag har varit nyfiken på dig länge, men jag har inte vågat prata med dig. Jag ville inte störa dig heller. Du ser så koncentrerad ut när du skriver.” Lucy kände sig lite generad. De blå ögonen tittade på henne och Felicia log.
”Kan du förlåta mig?” Lucy nickade.
”Har du läst den?”, undrade hon.
”Ja", sa Felicia skamset. "Jag tänkte faktiskt låta bli först. Jag tog upp den och lade ner den igen fem gånger. Till slut tänkte jag att om jag inte läste den så skulle du ändå bara tro att jag hade läst den.” Lucy kunde inte låta bli att skratta. ”Jag tyckte väldigt mycket om den”, fortsatte boktjejen. ”Du har en otrolig fantasi och förmåga att ge liv till dina karaktärer. De känns verkligen riktiga.”
”Tack”, stammade Lucy och insåg att komplimangen hade gått rakt igenom skyddsväggen som skulle stänga ute alla andra människors åsikter om henne.
”Vet du vad jag tycker att den borde heta?”, sa Felicia entusiastiskt.
”Heta? Min skrivbok?”
”Ja. En novellsamling är det ju. Människor på café. Vad tycker du? Så enkelt men ändå så rätt och så lockande liksom, att få en titt i de människors liv, som man annars bara ser vid ett bord bredvid sig!"
”Jaha.. ", sa Lucy förvirrad. "Ja, om du gillar det så. Inte för att det spelar någon större roll för mig om den heter något eller ej..”
”Åh. Jo, men det gör det”, utbrast Felicia. ”En boks titel spelar mycket stor roll när människor handlar.”
”Ja, men.. jag skriver ju som sagt bara för mig”, påminde Lucy henne.
”Men varför? Vore det inte bättre om jag gav ut den åt dig?”
”Ge ut den? Du vill ge ut mina noveller?” Lucy tittade skeptiskt på henne.
”Ja!” Felicia flyttade närmare henne i soffan och strök hennes hand. ”Du kan väl tänka på saken?” Lucy drog efter andan men stod emot reflexen att dra åt sig handen. Felicia verkade vara en sån där människa som tog i folk. Lucy brukade försöka hålla sig långt borta från såna.

”Jag läste novellen om mig”, sa Felicia. ”Det var en fin berättelse. Lite mer dramatisk än verkligheten, men mycket vacker och mycket sorglig. Det är nog den av dina noveller som känns allra mest äkta. Den där saknaden efter de anhöriga och den där ensamheten som tjejen känner lyser verkligen igenom i allt hon gör. Jag grät till och med en skvätt när…” Felicia tystnade när Lucy plötsligt reste sig snabbt ur soffan. Lucy svalde. Vilken idiot hon var. Hon hade skrivit sin egen historia i novellen om boktjejen utan att ens märka det.

Fortsättning följer i morgon!