Love me tender av Constance Debré

Love me tender av Constance Debré är inte en tjock bok och inte en svårläst bok. Ändå innehåller den otroligt mycket. Först och främst är det en lesbisk kvinnas kamp för att få behålla relationen med sin son.

Vi får träffa berättarjaget när hon har lämnat sin man och bestämt sig för att ta ut skilsmässa. Det hanterar han inte på något bra sätt. För att straffa sin exfru gör han allt han kan för att hindra henne från att få träffa sin son. Till exempel anklagar han henne för att låta sonen träffa en av hennes manliga vänner, som han påstår utnyttjar sonen sexuellt. Hennes leverne är heller inte lämpligt, anser han, alla de mängder kvinnor hon träffar och har sex med. Anklagelserna leder till att huvudpersonen endast får träffa sin son vid enstaka tillfällen och då i ett rum med en övervakare från socialtjänsten. Men hon fortsätter att kämpa för sin son och går varje dag till någon av Paris simhallar för att simma ut sin frustration och inte tappa förståndet.

Det som är jobbigt med boken är att man vet att det här händer på riktigt. Det har hänt författaren, även om hon sagt att inte allt beskrivs exakt som det gick till i verkligheten, och det händer fler föräldrar, att den andra föräldern hindrar dem från att få träffa sitt barn. Det spelar ingen roll att de har lagen på sin sida, att de inte gjort något fel. En arg och sårad förälder har stor makt över sitt barn och kan ställa till med mycket.

Constance Debré skriver väldigt speciellt. I korta raka meningar varvar hon redogörelser av hur många meter hon simmat med och var hon bor till att plötsligt nämna att hon har en son och att hon inte får träffa honom längre. Det blir också filosofiska livsbetraktelser och sexskildringar, men samtidigt utan att vi får veta särskilt mycket om vad hon själv tycker och tänker om saker.

I en del andra recensioner undrar man varför huvudpersonen har så mycket sex. Själv förklarar hon att det bara blir så, att när hon väl börjat så rullar det på och det är så lätt. Det är alltid någon som vill ta med henne hem. Man skulle också kunna tänka att det är något hon gör för att bedöva sig, för att ta sig vidare fastän hon lider av att inte få träffa sitt barn.

Vi ska inte gå in på hur boken slutar, men det vi som läsare går och väntar på är förstås om huvudpersonen ska vinna sin son tillbaka och om hon kommer må bättre och kanske till och med klara av att ha ett förhållande. Om det kommer att hända får du veta om du läser boken, och det tycker vi att du ska göra!

Lillflickan av Fatima Daas

Varje kapitel i den här boken börjar med meningen "Jag heter Fatima" eller "Jag heter Fatima Daas." Man skulle kunna tycka att det är lite tjatigt, men så är det faktiskt inte, för även om varje kapitel börjar med samma ord, så drar texten sedan iväg i en mängd olika riktningar.

"Jag heter Fatima. Jag är ett avvant litet kamelsto. Jag är mazoziya, den sistfödda. Familjens lillflicka. Före mig kom tre döttrar. Min pappa hoppades att jag skulle bli en pojke. När jag är liten kallar han mig wlidi. min lille son. Egentligen borde han kalla mig benti, min dotter. Han säger ofta: Du är inte min dotter. Jag försöker för säkerhets skull tolka det som att jag är hans son."

Som ni ser använder författaren väldigt korta meningar. Samtidigt får det plats väldigt mycket innehåll i dem, och som läsare blir det mycket att fundera över.

Bokens huvudperson växer upp i Clichy-sous-Bois, en förort till Paris, med algeriska föräldrar, och har många förväntningar på sig. Därför blir det inte helt enkelt när hon inser att hon är lesbisk. Hon försöker leta sig fram till sätt att hantera sin identitet, som muslim, som kvinna, som lesbisk och som fransk algerier, samtidigt som hon också brottas med svår astma.

Det är en speciell och välskriven bok som väcker tankar. Läs den, tycker vi!

Författarens namn, Fatima Daas är en pseudonym. Hon är född 1995 och bosatt i Frankrike. Hon har fått Les Inrockuptibles debutantpris och ett internationellt litteraturpris av Haus der Kulturen der Welt i Berlin. Boken är översatt till åtta språk. Som författare är Daas influerad av Marguerite Duras och Virginie Despentes och hon definierar sig själv som intersektionell feminist.

Detaljerna av Ia Genberg

 

I "Detaljerna" av Ia Genberg får vi möta en huvudperson som ligger nedbäddad med hög feber och minns olika relationer hon haft, och vilka detaljer från dem som fastnat hos henne.

Boken är indelad i fyra delar, namngivna efter olika personer; Johanna, Niki, Alejandro och Birgitte. Det börjar med dåvarande flickvännen Johanna, huvudpersonens stora kärlek. Detta kapitel tycker vi bäst om, kanske för att kärleken står i centrum, och för att relationen är så bra beskriven, med just de där detaljerna som gör att man som läsare känner sig så närvarande. Relationen med Niki är ojämlik och ganska destruktiv, och som läsare känner man redan från början att den inte kommer att hålla i längden. Kapitlet om Alejandro är kanske det minst intressanta, men han lämnar en viktig del efter sig. Och sedan är det kapitlet om Birgitte, som man inte riktigt förstår från början, vem hon är, men som bjuder på en överraskning. Genom alla kapitel finns också vännen Sally, som aldrig försvinner, utan finns kvar vid huvudpersonens sida.

Det är en välskriven bok, bitvis rolig, bitvis sorglig, fin, men det som framförallt gör den bra är just de där detaljerna som Ia Genberg plockat upp ur de olika relationerna och som hon återger på ett ibland ganska genialt vis.

Frannie Langtons bekännelser av Sara Collins

Frannie Langton ställs inför rätta i London år 1826, anklagad för att ha mördat sina arbetsgivare. Hur hamnade hon där? Allt börjar på en plantage på Jamaica, där Frannie som liten flicka hämtas in från slavarna till plantageägarens hus, får lära sig läsa, och sedan får vara Langtons assistent i läskiga rasexperiment som hon helst hade sluppit se.

Några år senare får hon följa med till London och ges där bort som present till vetenskapsmannen George Benham och hans franska fru Marguerite. Frannie och Marguerite får genast upp ögonen för varandra och inleder en hemlig relation, som förstås är allt annat än jämlik. 

Genom boken närmar vi oss svaret på gåtan; varför det slutade med att makarna Benham hittades döda i sitt hus. Boken är mycket välskriven, spännande, och med ett ovanligt perspektiv: en svart lesbisk slavinnas. Vår rekommendation är: Läs denna bok! Den är helt klart läsvärd!

Antiken av Hanna Johansson

Vad tycker du? Behöver man känna sympati med en boks huvudperson? I så fall är detta inte en bok för dig. Berättarjaget i Antiken är rätt hemlighetsfullt, och som läsare kommer vi henne aldrig så nära att vi förstår varför hon handlar som hon gör, men vi förstår tillräckligt för att vara säkra på att vi verkligen inte tycker om henne. Men.. vi tar det från början!

Jagberättaren är en kvinna i trettioårsåldern. När vi först träffar henne har hon gjort en intervju för tidningen Elle, med en konstnär som heter Helena. Berättarjaget gör allt för att Helena ska bli nöjd med intervjun, och snart har Helena skrivit hela artikeln själv. 

De båda kvinnorna är båda ensamma och påbörjar någon slags vänskap som dock aldrig verkar bli särskilt djup. Berättarjaget har dock en annan vän, en gaykille. För honom berättar hon om hur korkad, fånig och egoistisk Helena är. Ändå fortsätter hon att umgås med denna Helena, som hon verkar smått besatt av. När Helena reser iväg på långsemester till Grekland med sin tonårsdotter blir berättarjaget svartsjukt, och när Helena efter några veckor får tråkigt och hör av sig och undrar om berättarjaget vill komma efter, så kommer hon direkt.

Till en början håller sig berättarjaget och den femtonåriga dottern Olga på varsin kant, men snart närmar de sig varandra. Vi förstår att Olga inte mår bra psykiskt, och detta utnyttjar berättarjaget. Det är en ojämlik relation som snart även blir sexuell, och vi tvingas följa det som händer ur berättarjagets synvinkel.

Nu förstår ni kanske varför vi inte känner någon som helst sympati med berättarjaget. Hon verkar tom, och vill leva genom andra. När de tre kvinnorna till slut lämnar ön hoppas vi att mor och dotter aldrig någonsin ska behöva träffa det läskiga berättarjaget igen.

Hanna Johansson skriver bra, poetiskt, och så att berättelsen når fram till oss läsare och känns nästintill verklig. Men det gör också att obehaget och äcklet inför det som sker känns ännu mer. Nu vet du. Läs på egen risk.

Cold case: Väg 9 av Tina Frennstedt

Det här är den andra boken i Tina Frennstedts cold case-serie som är inspirerad av verkliga fall och som utspelar sig i Malmö och på Österlen. Vi får återse "supersnuten" Tess Hjalmarsson som denna gång kämpar för att hennes cold case-grupp inte ska läggas ner. 

När en konstnär mördas och kopplingar dyker upp till ett cold case - mordet på den unge pianisten Max Lund - ser Tess chansen att rädda sin grupp. Om de lyckas lösa de båda morden och detta blir uppmärksammat i media blir det svårt för polisens ledning att lägga ner gruppen.

Samtidigt händer spännande saker i Tess privatliv; hon dejtar, åker till Köpenhamn och låter inseminera sig, och börjar samtidigt flörta lite med sin chef, Sandra Edding. De här delarna av boken tycker vi är de roligaste, men kanske är det för att vi inte är riktiga deckarnördar. Samtidigt skaver vissa delar. Varför inseminerar Tess om hon är 42 år? Borde hon inte göra IVF? Och skulle en lesbisk kvinna verkligen säga så här på en dejt? 

"Det är därför relationerna tar så snabbt slut i vår värld, eller hur? Jag har hört att det kallas för u-haul, flyttbil. Du vet, vad tar en lesbisk med sig på andra dejten? Allt hon äger i en flyttbil"
Tess skrattade. Hon hade inte hört just det skämtet förr men det var en ganska träffande beskrivning för en del relationer hon sett bland vänner.

Vi vet inte hur det är med er, men just den där passagen får oss att skruva lite obekvämt på oss. "I vår värld"? Säger ni så till era vänner eller dejter? Det gör inte vi. Det låter mer som om man ska förklara en kliché för en oinsatt person. Och skulle man dra ett skämt om att lesbiska har korta relationer på en dejt? Hoppas inte!

Nåja, på det stora hela är det här en ganska klassisk deckare, spännande, och med olika trådar som nystas upp för att till slut nå en lösning. Det är kanske inte en av våra absoluta favoritdeckare, men det är spännande och det känns roligt att det är en lesbisk huvudperson.

Lesbiska ligan

 

Eva är deprimerad och arg över Anna-Lisas svek när plötsligt telefonen ringer. Det är en för henne helt okänd person, en kvinna som heter Margit. Men de börjar prata, och kommer bra överens. Snart bestämmer de sig för att träffas, och det ena leder till det andra. Både Eva och Anna-Lisa har varit gifta, och de får underhåll av sina män. 

Det är 1943 och till skillnad från många andra kvinnor har Eva en motbok som ger henne rätt till en liter sprit varje månad. Inte för att det räcker, speciellt när hennes chef utpressar henne för att kunna lägga vantarna på flaskan. När Gunvor dyker upp och visar intresse för Margit blir allting väldigt krångligt. Speciellt som Margit verkar väldigt intresserad av Gunvor också, även om hon inte vill erkänna det. 

Svartsjukedramat slutar i rättegång, och ingen av kvinnorna verkar riktigt förstå att det de erkänt i polisens förhör ska kunna leda till att de anklagas för "otukt som mot naturen är". Inte heller kan de förstå tidningarnas löpsedlar som talar om en kriminell liga.

Mian Lodalen började med att nysta upp historiska händelser i "Lisa och Lilly" och fortsätter med detta i "Lesbiska ligan". Denna bok tycker vi är bättre, eftersom man får komma personerna närmare. Ibland är det lite väl mycket dialog och handling och brist på reflektion. Ibland förklaras historiska händelser av en utomstående berättare, vilket gör att man tappar närheten lite, men på det stora hela fungerar berättelsen bra. 

När det gäller slutet hade vi önskat att boken hade fortsatt lite till, att vi hade fått följa med kvinnorna till rättegången. Nu blir det lite rumphugget. När vi vänder sista sidan är det med ett förvånat "Va? Var det slut där?".

Jag vill sätta världen i rörelse

681 sidor lång är biografin om Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm, och den tar upp allt om hennes liv, från författarskapet till kvinnorörelsen och kärleksaffärerna.

Selma Lagerlöf slår igenom när hon vinner Iduns romanpristävling, med fem kapitel ur Gösta Berlings saga. Tidens manliga genier vet inte vad de ska tro. Är det bra, är det dåligt, och hur kan en ogift skolfröken skriva så?

Extra intressant ur lesbisk synvinkel är förstås beskrivningarna av Selmas relationer med Sophie Elkan och Valborg Olander. Författaren låter oss förstå att Sophie ville hålla deras relation på en mer platonisk nivå, och i breven dem emellan kallar de Selmas åtrå till henne för ett "ogräs" som måste utrotas. Vid tiden då Selma och Sophie träffas pågår ett skifte mellan en tid då kvinnor kunnat ha romantiska vänskapsförhållanden till en tid då detta började anses som sjukligt och fel. Valborg verkar inte ha burit på samma tvivel som Sophie, och där kan Selma till slut få den fullkomliga kärlek som hon längtat efter. Ändå vill hon inte sluta umgås med Sophie, och istället gör hon sitt bästa för att få behålla dem båda. 

Boken låter oss också förstå att relationen till Sophie blev mer ansträngd när Selmas kändisskap växer och maktförhållandet dem emellan förändras. 

Även om det är intressant att läsa om Selma Lagerlöf är 681 sidor rätt mycket, och det känns som att vissa saker kommer igen och andra är lite väl långrandiga. Boken hade med fördel kunnat kortas ner lite. En komprimerad biografi om Selma, med fokus på hennes relationer, det hade väl varit något? Eller kanske en roman till och med, så att man fick låta fantasin skena iväg lite? =)

Lisa och Lilly av Mian Lodalen

 Det bästa med att läsa romaner som utspelar sig i en annan tid är att man blir tacksam över det vi har idag; att vi får älska vem vi vill och själva välja vår väg i livet. Så är det inte för Lisa och Lilly som är 16 år och lever i Stockholm i början av 1900-talet.

Redan från början får vi veta att Lisas och Lillys kroppar hittats sammanbundna i Hammarby sjö, och därför kommer hela berättelsen att handla om hur det egentligen ledde fram till denna punkt. Vi får följa Lisa och Lilly från deras första möte och genom det som händer sedan, hur de träffas och blir kära och hur de sedan blir avslöjade och hur deras föräldrar försöker styra in dem på den "rätta banan".

Vi gillar romaner där relationen mellan två kvinnor får ta plats, och man kan ju bara tänka sig vilka starka känslor Lisa och Lilly måste ha hyst för varandra för att välja att tillsammans ta sina liv. Därför förväntade vi oss nog att denna bok skulle rymma oändlig passion och bråddjup förtvivlan. Det blir inte riktigt så. Vi kommer inte Lisa och Lilly tillräckligt långt in på livet för att få vara med om de där stora känslorna som de måste känna inombords. Det var också en viss händelse, som involverade en man, som vi inte förstod varför den ägde rum. Och eftersom vi inte blivit så pass berörda genom historien känns det mest märkligt när vi når fram till punkten där kvinnorna bestämmer sig för att ta sina liv.

Kanske hade vi lite för höga förväntningar på denna bok, men den är i alla fall klart läsvärd. Det är fint att Lodalen fångat upp de båda kvinnornas öde och skrivit om deras historia, och det är roligt att läsa stockholmsskildringen. Romaner om lesbisk kärlek kan det heller aldrig bli för många av.

Laura Dean keeps breaking up with me av Tamaki och O´Connell

 

Många av oss har nog någon gång dejtat en Laura Dean - en sådan där jättecool och populär tjej som hela skolan beundrar - och som sedan visar sig vara ett riktigt svin. Ja, eller i alla fall en person som i botten är rätt osäker och ständigt bekräftelsesökande. 

Det här seriealbumet handlar om Freddy, som är ihop med Laura Dean. Ja, i alla fall det mesta av tiden, för med jämna mellanrum gör Laura Dean slut. Men sedan blir de ihop igen, för Laura Dean är ju helt elektrisk och charmig och får Freddy att glömma allt annat, inklusive sina vänner. Värst är det för Freddys bästa vän, Doodle, som ständigt blir bortglömd och bortprioriterad.

"Laura Dean keeps breaking up with me" är roligt uppbyggd, för berättelsen utgår från brev som Freddy skriver till Anna Vice, vars kolumn i tidningen hon och hennes mamma alltid läser. Freddy skriver till Anna Vice för att be om råd och förklarar samtidigt allt som händer.

En dag händer det en jobbig sak för Doodle, och hon behöver Freddys stöd. Hon försöker få kontakt och berätta om sitt problem, men Freddy väljer som vanligt Laura Dean före allt annat. Följden blir att hennes vän blir sårad och tröttnar, och nu känns det plötsligt inte lika bra att vara ihop med Laura Dean längre. 

Hur ska det gå? Det kan vi naturligtvis inte avslöja, men vi tycker absolut att du ska läsa det här seriealbumet. Alla karaktärer känns väldigt äkta och problemen som dyker upp är precis de som vi alla går igenom som osäkra personer i de övre tonåren. 

Teckningarna är lite åt mangahållet, och fångar fint in miljöerna och stämningarna som Freddy rör sig i. Seriealbumet har vunnit flera priser, och det känns absolut välförtjänt!