Berättelsen om Alex, Del 37

Marie är extra snygg idag och hon verkar vara på gott humör. Med mig vet jag inte riktigt hur det är. Jag känner mig förvirrad, tankspridd och nervös. Jag kan inte avgöra om det är en bra nervositet eller en dålig. Marie skojar och skrattar vid konferensrummet längre ner i korridoren. Jag sitter vid bordet i fikarummet med Carolin och David. De pratar om något som jag förmodligen borde lyssna på istället för att sitta och snurra pennan i handen. Jag tittar upp mot klockan. Den är fem och arbetsdagen är snart slut. Något trycker mot mitt bröst. Jag kanske inte borde göra det här. Jag kanske bara kan säga till Marie att det är bättre att vi inte pratar. Men vad skulle jag ha för orsak till det? Vi har ju faktiskt bara sagt att vi ska prata, inget mer. Jag vet vad det är som gör mig nervös och rädd. Det jag är orolig för är att jag ska falla för henne igen. Jag kan inte avgöra om det är något jag vill, något jag vågar. Om jag skulle bli hennes igen, hur skulle mitt liv se ut då? Skulle det bli annorlunda än förra gången? Och vad skulle jag säga till Jenny?

”Jag skulle behöva låna Alex ett tag, är det okej?” Marie står plötsligt framför oss och talar med den professionella rösten som får det att låta som att hon behöver mig till något viktigt affärssamtal.
”Javisst”, säger Carolin och inom en sekund är hennes blick nere bland papprena igen. De kommer inte att sakna mig idag. Jag sväljer och reser mig från stolen. Marie och jag hämtar våra kappor och går. Vi går och går och snart är vi på en bar i kanten av ett torg. Marie säger att hon gillar det stället och jo, det är nog rätt mysigt. Om jag inte hade en sån klump i bröstet skulle jag kanske kunna njuta av det.

”Är du okej”, undrar Marie bekymrat. ”Du säger inte så mycket.”
”Nej.. jag… Jag känner mig lite förvirrad.”
”Okej. Det kan jag förstå. Men det är lugnt. Jag kan börja prata. Jag kan börja med att svara på din fråga, om vad jag gjort sen sist.”

Jag nickar och hon börjar prata. En söt tjej kommer med varsin drink till oss och jag sippar på den medan jag lyssnar. Jag känner hur jag börjar slappna av mer och mer. Det känns bekant att lyssna på Marie när hon berättar, och hon berättar på ett intimt sätt som får mig att känna mig speciell. Efter ett tag börjar jag skjuta in en fråga då och då. Det känns skönt på något sätt, att fylla det där stora tomrummet som blivit från det att jag visste allt om Marie till tiden då vi inte sagt ett ord till varandra. Hon berättar om sina resor, om sina jobb, om människor hon träffat, om hur hon inte velat ha ett förhållande med någon. Jag vet att det är saker hon inte berättar för vem som helst, men hon är helt öppen mot mig. Det är så lätt att sugas in i hennes aura. Det är behagligt att vara där. Jag känner mig fin, viktig, vacker. Men då och då tränger ett sting av rädsla in till mig igen. Allt det där fina hos henne drar fram känslofyllda minnen hos mig, men då och då minns jag också hur ont det gjorde när det togs ifrån mig. Skulle jag orka med det igen?

.

Berättelsen om Alex, Del 36

Jag har hunnit dammsuga, dammtorka och ta hand om disken från frukosten när Lis ringer på dörren. Anna kommer bli nöjd, hinner jag tänka innan jag öppnar och möts av ett stort leende. Det verkar som att Lis också är förväntansfull inför det här projektet.

På bara några minuter är vi igång. Lis sitter bredvid mig i soffan och visar och förklarar hur hon tänkt sig. Jag ritar så pennan glöder, förslag som blir bättre och bättre. Vi jobbar bra ihop. Det känns som att jag förstår hur hon tänker. Sen kommer vi till den där koppen. Lis ler lite skamset när hon plockar upp ett paket ur väskan.
”Jag svängde faktiskt förbi hemma och hämtade upp den. Jag hoppas du inte tycker jag är konstig, men den är speciell för mig. Dels för att den påminner mig om mormor och dels för att det egentligen var den som satte igång hela historien. Det var en morgon när jag skulle dricka mitt frukostte som den bara plötsligt var spårlöst försvunnen…” Jag skrattar för det låter precis som början av boken där Igelkotte ska dricka sitt frukostte och inte kan hitta sin stora blå kopp.
”Det är du som är Igelkotte!”
”Ja. I boken visar det sig ju att det är Igelkotte själv som gömt koppen när han gått i sömnen, men jag vet inte om det var så i mitt fall. Jag har i alla fall aldrig märkt att jag skulle gå i sömnen.” Lis virar av papperet från koppen och ställer den på bordet.
”Det är en väldigt fin kopp”, håller jag med om. Jag börjar rita koppens stora mage och breda kant med det stora maffiga handtaget i Igelkottes hand när han skålar med sina vänner i avslutningsscenen. Lis tittar på och ser nöjd ut. Jag hejdar mig när mobilen börjar spela en melodi jag känner väl igen. Det är melodin som spelas bara när Jenny ringer.
”Ursäkta mig en minut bara”, säger jag till Lis och går ut mot köket. ”Ja hallå?”
”Hej! Vad gör du?”
”Jag har min nya arbetsgivare på besök. Vi sitter och ritar Igelkottes teparty.” Det blir tyst en sekund.
”Du menar att du har den där författaren hemma hos dig?”
”Ja. Jag kunde inte få till bilderna utan att hon förklarade hur hon ville ha det.”
”Okej…”
”Men du får gärna komma över ändå om du vill?”
”Nej… Vad gör du i morgon då?”
”Jag vet inte. Jag ska ha…” Jag tänker efter. Vad är det egentligen jag ska ha? ”Jag ska ha utvecklingssamtal med min chef efter jobbet. Men det kanske inte tar så lång tid.”
”Och med din chef menar du nu ditt ex?”
”Eh.. ja.”
”Och ni ska träffas efter jobbet?”
”Eh.. ja.”
”Jaha…” Jenny skrattar. ”Man kan verkligen inte ha anlag för svartsjuka om man ska dejta dig.”
”Nä..” Jag skrattar också. ”Har du det?”
”Nej. Det har jag inte, men det finns ju nån gräns även för oss normala.”
”Jo... Men.. Jag kanske kan titta förbi dig efter mitt utvecklingssamtal i morgon?”
”Okej. Jag är på cafét till elva.”
”Okej. Jag kommer! Vi ses!” Jag lägger på och går ut till Lis i vardagsrummet.
”Lite te kanske", föreslår jag. Lis nickar.
”Det vore gott.”
”Vill du ha det i din blå kopp?” Hon skrattar.
”Det går bra med en vanlig.”

.

Berättelsen om Alex, Del 35

Carolin och jag har suttit i flera timmar och försökt kläcka en bra idé för en plåsterreklam, men det vill sig inte. Jag känner mig rastlös och inte alls närvarande.
”Vet du vad man gör, när det inte funkar”, undrar Carolin.
”Nej, vad gör man?” Jag suckar och lutar hakan i handen
”Man sover på saken.”
”Jaha...” Jag tittar upp på väggklockan. ”Men tre är kanske lite tidigt att gå och lägga sig?” Carolin skrattar.
”Kanske det, men jag tycker vi bryter för idag. Vi har ändå jobbat över så mycket på sistone.”
”Mm. Det låter skönt.”

Idéerna börjar växa fram i huvudet medan jag promenerar hemåt, men det är inte plåster jag tänker på. Det är ett teparty för djuren i Lis barnbok. Ända sedan jag läste manuset har jag sett olika bilder framför mig. Jag måste fort hem så jag får börja rita.

Det är tyst och tomt i lägenheten och jag sätter mig med mitt block i soffan. Det går så fort och lätt att rita idag. Efter två timmar har jag gjort två skisser. Jag undrar om de ser ut så som Lis tänkt sig. Vi pratade inte så mycket om det. Det enda jag vet är att hon vill ha bilderna i samma stil som i reklamen jag ritade för Barriär. Jag lägger bilderna i scannern medan jag skriver in Lis mailadress på Barriär. Jag skriver bara en kort mening innan jag trycker på Skicka: Är det något i den här stilen du har tänkt dig? Sedan går jag ut i köket och gör en kopp te. Efter fem minuter ringer min mobil och jag plockar upp den från bordet och svarar.
”Betyder det här att du vill göra barnbok med mig”, hör jag Lis röst. Jag ler för mig själv.
”Jag vill hemskt gärna göra barnbok med dig.”
”Underbart. Det gör mig väldigt glad.”
”Mig med.”
”Jag tycker väldigt mycket om dina bilder. Jag älskar hur du ritat djuren! Det är några saker bara. Det kanske är fånigt, men det är bara vissa saker som jag liksom sett framför mig…”
”Berätta!”
”Ja.. om jag kan beskriva det. En sak som jag jättegärna skulle vilja ha med är Igelkottes stora blå tekopp. Den vet jag precis hur den ser ut. Det är min mormors gamla tekopp som jag har hemma i skåpet.”
”Har du någon bild på den?”
”Jag vet inte. Kanske. Och sen är det några andra saker också som.. jag kan nog inte beskriva dem över telefon. Kan jag komma över?”
”Jaa… visst!” Jag lägger ifrån mig mobilen och ser mig omkring. Lis Nygård kommer hem till mig. Ser lägenheten respektabel ut?

.

Mustaschcollage

Under en rimtävling häromdagen uppfann Andie ordet mustaschcollage. Så fort hon hade smakat på det visste hon att hon var tvungen att göra ett. Hur skulle hon annars få tillfälle att få skriva ordet? Manliga mustascher kändes dock inte så intressant, så Andie har googlat fram bilder på enbart kvinnor med mustascher. Här är resultatet; ett kvinnligt mustaschcollage!

Berättelsen om Alex, Del 34

”Kan jag komma in”, frågar jag när jag sticker in huvudet genom dörren till Maries kontor.
”Javisst”, säger hon. Hon har ängslan i ögonen. Jag känner igen den. Jag bar på den själv den gången när jag visste att hon skulle säga det jag inte ville höra. Nu har det på något vis blivit jag som har makten att såra henne, men jag njuter inte det minsta av det. Jag sätter mig i stolen framför hennes skrivbord. De där ögonen har alltid fått mig ur balans, men den här gången tänker jag vara stark.
”Hur gick det till när jag fick jobbet?” Jag lägger benen i kors och ser rakt på henne. Hon biter sig i läppen.
”Det kanske kom ut lite fel förut. Jag kom på det sen. När vi skulle anställa letade jag rätt på din cv och gav den till Göran. Jag sa att jag visste att du var bra, och att jag tyckte han skulle titta på den, men mer än så har jag inte gjort. Göran har intervjuat fyra personer till och han tyckte att du passade bäst för tjänsten. Det är ingenting jag har påverkat.”
”Okej.” Hon hör tvekan i min röst.
”Tycker du att jag gjorde fel”, undrar hon.
”Jag vet inte.”
”Jag har tänkt förut att du skulle passa så bra här. Du har känslan för vad som fungerar och du har alltid tusen idéer på lager. Även om… Även om jag inte skulle ha saknat dig så mycket som jag gör… Så skulle jag ändå ha rekommenderat dig för jobbet.” Jag nickar.
”Tack.” Jag känner mig lättad. Jag vet att hon talar sanning. Marie talar alltid sanning. Är det något hon är osäker på så ljuger hon inte. Hon låter bara bli att ge några löften.
”Alex..”
”Mm?”
”Är det något mellan dig och Carolin?”
”Nej.” Jag kan inte låta bli att skratta till. Marie ler nyfiket.
”Okej. Jag tycker bara hon har blivit så glad och avslappnad sen du kom hit.”
”Ja. Det är faktiskt inte min förtjänst. Men du har rätt i att hon har träffat någon.”
”Bra.” Hon ser nöjd ut och jag inser att hon aldrig har haft något intresse i Carolin. Det är bara hennes sätt som missleder; den där glimten i ögonen, leendet som smälter is och hennes uppriktiga intresse i människor. Att hon ser ut som hon gör hjälper förstås inte heller till att stöta bort någon. Jag börjar undra om hon själv vet om att hon uppfattas som flirtig, eller om det bara kommer naturligt för henne. Säkert kan hon få vem som helst i säng om hon bara skulle vilja. Jag kan inte låta bli att undra hur många hon fått i säng sedan vi gjorde slut. Men ingen har lyckats fånga henne.
”Vad har du gjort? Sen du försvann?” Frågan kommer inifrån mig och jag hinner inte stoppa den innan den hunnit över mina läppar. Jag inser för sent att det är en farlig fråga, för den öppnar dörrar som jag hållit stängda sen den dagen hon lämnade mig. Hon ler och jag undrar vad mina ord egentligen innebar. Har jag förlåtit henne nu? Har jag givit henne en chans?
”Mycket. Jag berättar gärna allt, men inte just nu för min taxi kommer om fem minuter. I morgon, efter jobbet?” Hon reser sig och tar ner sin kavaj från klädhängaren.
”Öh.. ja..”
”Bra.”

Hon försvinner ut och jag står kvar och undrar hur det här egentligen gick till. Jag skulle bara ta reda på hur jag hade fått mitt jobb, inget annat. Nu har jag plötsligt gått med på att ha ett helt samtal med henne. Är det verkligen en bra idé?


Vad händer sen? Skorpan vill ha inspiration och är nyfiken på hur historien skulle fortsätta om det var du som fick bestämma! Lämna en kommentar, skicka ett mail eller klottra på Qruiser!

.

Berättelsen om Alex, Del 33

Hon sitter vid ett bord i hörnet när jag kommer. Det är en mysig restaurang, med vita stenväggar och sparsam belysning. Istället står värmeljus på alla bord och på små hyllor längs väggarna. När jag kommer närmare ser jag att Lis är uppklädd och den urringade tighta tröjan framhäver hennes bröst. Det mörka håret glänser utsläppt över hennes axlar. Jag börjar undra om Jenny hade rätt, om det verkligen är affärer hon vill prata om.
”Hej Alex. Trevligt att du ville komma.” Hon reser sig och tar min hand innan hon visar åt mig att sätta mig.
”Ja, jag blev ju väldigt nyfiken.”
”Jag hoppas du inte blir besviken då. Vin?” Hon tar karaffen från bordet och jag skjuter fram glaset. ”Tack för bilden. Jag har hängt upp den hemma i hallen.”
”Roligt att du gillar den.”
”Det gör jag. Väldigt mycket. Det var också det jag ville prata med dig om.”
”Jaså?”
”Jo, Väntan på henne skrev jag redan för tre år sen, men nu håller jag på med ett annat projekt, en barnbok.”
”Aha?”
”Ja, jag är riktigt nöjd med historien, men bilderna kommer ha stor plats så de är lika viktiga. Jag har fått en del förslag på tecknare, men det har inte känts helt rätt med någon. Men när jag såg din bild, då kände jag att du skulle kunna tolka boken precis som jag har tänkt mig den.”
”Jag?” Jag känner mig nästan generad, men mest väldigt glad.
”Ja, vill du? Jag har med mig texten så du kan titta på den.” Hon tar upp sin väska från golvet och drar ut ett manus. Jag ler.
”Om den är lika bra som Väntan på henne skulle det vara en ära att få illustrera den.”
”Du får läsa den så kan du höra av dig sen om du är intresserad. Jag hoppas att du är det!”
”Jag ska läsa den det första jag gör i morgon.”
”Bra. Jag hade hoppats att jag skulle få prata mer med dig på festen, men vi blev ju avbrutna och sen hittade jag dig inte.”
”Jo…” Jag ser framför mig hur Marie drog iväg Lis från vårt bord. ”Hur känner du Marie”, undrar jag.
”Mest genom jobbet, men vi har en del gemensamma bekanta också. Har hon sagt något om mig?”
”Nej.. Vad menar du att hon skulle sagt?”
”Eh.. ja..”. Hon skrattar lite nervöst. ”Där på festen, när vi började prata… Så bad hon mig faktiskt att hålla mig borta från dig.”
”Va?” Jag gapar.
”Jag tänkte bara att.. Jag vet inte riktigt hur hon funkar förstås. Hon kanske inte kör med några fula knep. Men jag ville bara kolla att du inte fått någon bild av mig som inte stämmer.”
”Jag förstår inte. Sa hon till dig att du skulle hålla dig borta?”
”Alltså… Jag menar inte att hon hotade mig eller så. Hon bad mig bara.”
”Okej. Men… du lyssnade inte?” Hon skrattar.
”Nej.. Jag tror nog att du kan avgöra själv vem du vill träffa och inte.” Om det ändå vore så väl tänker jag för mig själv och ler.

.

Berättelsen om Alex, Del 32

”Tja snygging”, säger Jenny och sätter sig alldeles för nära mig i soffan. Som om inte det vore nog lutar hon sig fram och placerar en kyss på mina läppar. ”Jag hörde att det gick vilt till igår.” Hon ser road ut. Jag hajar först till och undrar vad hon hört, men jag inser att hon syftar på det Anna har sagt till henne, att jag är bakis.
”Jo”, säger jag lamt. Egentligen gick det inte särskilt vilt till alls igår eftersom jag tappade allt partyhumör efter pratstunden med Marie, och bara gick hem och lade mig. Jag inser att jag måste gaska upp mig lite. Annars kommer hon att märka att något är fel.
”Så hur gick det för dig igår då”, undrar jag med den käckaste röst jag kan uppbringa. Hon ler.
”Jättebra. Det var en stor fest och många köpsugna flator.”
”Härligt”, säger mitt glada bakisjag. Hon tittar på mig igen och ser misstänksam ut.
”Vad tänker du på? Jag ser att det är nåt.”
”Nej, det är bara.." Jag tänker febrilt. "Lis Nygård ringde nyss och sa att hon hade ett förslag till mig", klämmer jag ur mig.
”Jaså? Vaddå för förslag? Ett jobb?”
”Det vet jag inte. Hon ville ses idag och diskutera det.”
”Idag? Men det är ju lördag.”
”Ja..” Jag rycker på axlarna. Hon ser lite besviken ut.
”Jag som tänkte höra om du skulle med till min kompis Ellen och äta middag. Men det kanske du hinner ändå? När ska du träffa henne?”
”Vid sju. Vi skulle äta nåt.”
”Middag klockan sju på en lördag? Är du säker på att det är affärer det gäller?”
”Ja.. Det antar jag. Hon sa att hon hade ett förslag.”
”Jag hoppas det är ett anständigt förslag”, säger Jenny och ler förföriskt. Jag tycker om när hon ler. Jag lutar mig fram och kysser henne.
”Om det är oanständigt lovar jag att inte acceptera det”, säger jag. Hon nickar och ser nöjd ut. Vi packar upp resten av maten och jag skjuter bort alla jobbiga tankar och bestämmer mig för att bara njuta av min frukost. Det andra får vänta.

.

Berättelsen om Alex, Del 31

Anna öppnar munnen som för att säga något, men stänger den igen. Hon tar en klunk kaffe.
”Men resten då”, undrar hon. ”Att hon vill ha dig tillbaka?”
”Jag vet inte. Jag har inte vågat tänka på det. Jag har kämpat i så många år för att glömma henne och för att inte tänka på henne på det sättet. Dessutom är det så mycket i vägen nu. Jag vet inte om jag skulle kunna lita på henne och jag vet inte om det skulle bli annorlunda än förra gången. Jag vet inte ens om jag skulle kunna känna likadant igen, om jag skulle våga.”
”Nej… Jag antar att du redan vet vad jag tycker”, säger Anna och ler.
”Ja. Du tycker att jag ska akta mig för den där otäcka Marie och satsa på Jenny som är en sån trevlig flicka.”
Anna skrattar.
”Du får mig att låta som nån gammal mormor.”
”En gammal homosexuell mormor.” Vi skrattar och jag känner mig på lite bättre humör.
”Vet du vad? Det reder nog ut sig på nåt sätt till slut”, säger Anna. ”Det som är meningen att det ska hända, det händer ändå till slut.”
”Så filosofiskt. Jag ska lägga min framtid i ödets händer?”
”Jag vet inte om det är ödet, men det som känns rätt för en själv brukar klarna med tiden. Det är som med Sussi. Hon hade en flickvän när vi träffades och de hade varit tillsammans jättelänge. Jag visste att jag borde hålla mig borta från henne, men det gick bara inte. Nånstans långt inne tror jag att jag visste att det ändå skulle bli vi i slutändan. Är det sådär rätt, då är det bara meningen att det ska vara. Allt annat krångel runtomkring får man bortse från. Det är inte det som räknas i längden.”
”Nej…” Jag nickar och suckar.
”Vad skulle göra dig lycklig i längden Alex?” Anna ler uppmuntrande. Jag funderar. Jag vet vad jag trodde skulle göra mig lycklig för flera år sen. Hur vet man om det fortfarande stämmer? Det är svårt att jämföra gamla inrotade drömmar med drömmar så nya att de knappt hunnit vakna. Jag hoppar till när min mobil börjar ringa på bordet. Jag tittar på displayen, men det är inget nummer jag har inlagt. Anna tittar över min axel.
”Åh nej, det är väl inte otäcka Marie”, undrar hon.
”Jag vet inte. Kan du svara?”
”Okej.” Hon tar mobilen och sätter den mot örat. ”Anna på Alex telefon”, svarar hon med sin djupa sekreterarröst. ”Mhm? Jaha. Ja, ett ögonblick.” Hon lämnar över mobilen till mig.
”En Lis söker dig.” Hon uttalar det där Lis som om hon inte alls visste vem det var, men hon fnittrar när hon sätter sig på mattan och börjar packa upp frukostpåsarna.
”Ja, hallå?”
”Hej Alex, det här är Lis Nygård. Ringer jag olämpligt?”
”Nejdå, det är ingen fara.”
”Bra. Jo, jag undrar om vi kunde ses en stund? Jag har ett förslag till dig.”
”Jaha?”
”Är du ledig ikväll? Vi kanske kunde ses och äta nåt?”
”Ja… Jo, det går väl bra.” Jag hör att det ringer på dörren och Anna reser sig för att öppna medan jag avslutar samtalet.

.

Constant craving

Idag har det blivit dags för en riktig gigant i Nisses lesbiska musikserie. Här är k.d lang med en av sina största hits, Constant craving.

In love with boys

Nisse blev inspirerad av Emmas dikt och letade fram ett komma-ut-klipp. Nu är det bara att sätta på stereon och börja öva på In love with girls-versionen.