Berättelsen om Alex, Del 8

Det är eftermiddag när skåpbilen svänger in på vår gata igen. Vi har redan lämnat byrån hos Elin och Therese och nu kommer snart det spännande ögonblicket då vi får se om sängen går att kånka upp för trapporna. Elvira backar smidigt in i en lucka framför porten och jag kastar en blick mot caféet i bottenvåningen. Jag tycker mig skymta det randiga förklädet, men personen som bär det är lång och smal. Nu kommer han fram till fönstret och plockar bort två kaffekoppar från bordet. Förmodligen är det Markus, han som var sjuk förut. Jag ser att Soda också spanar mot caféet och jag kan inte låta bli att undra vad hon tänker. Känner hon Jenny? Kanske har hon försökt stöta på henne förut? Kanske var det därför Jenny varnade mig, för att hon hade upplevt det själv. Kanske har Soda till och med lyckats och fått med henne hem? Av någon anledning känns det inte sannolikt, men jag vet inte vilken smak Jenny har när det gäller tjejer. Soda däremot verkar intressera sig för feminina tjejer. Tyvärr verkar hon ha räknat in mig där. På vägen från Ikea har jag fått tusen flirtiga frågor som jag försökt att svara trevligt och artigt på utan att samtidigt verka vilseledande. De andra hjälper mig inte alls. De verkar snarast roade. Jag andas ut när Elvira slår av motorn och drar snabbt upp dörren. Jag drar upp skjutdörren så de andra kan hoppa ut medan Elvira öppnar de stora dörrarna där bak. Hon och Tommy stiger in i bilen för att dra ut sängen. Den ser inte så stor ut när den står i lastutrymmet, men när vi lyfter ut den för att ställa ner den på gatan känner jag att den är tung.

Inne i huset får Tommy och Therese gå längst ner i trappen och ta den tyngsta bördan. Det går inte fort. Vi tar en halv våning och sedan vilar vi. Jag känner stor tacksamhet till de här människorna som inte ens känner mig, men som hjälper mig ändå. Soda hjälper inte till med sängen, men går efter oss och bär papperskassarna med Annas hushållsinköp i. Visserligen är det rätt trångt i trappen ändå, men jag får mer och mer känslan av att hon inte är något man lutar sig mot i stormen.

Fyra trappor senare står sängen utanför Annas dörr och vi pustar ut, medan hon öppnar låset.
”Dagens träningspass”, ler Tommy och skakar loss mjölksyran från armarna.
”Tack så jättemycket”, säger jag till alla flickor som står i trapphuset. ”Jag vet inte vad jag ska göra för att tacka er. Jag kanske kan börja med att bjuda på en pizza eller något?”
”Åh, pizza.. Man är faktiskt rätt hungrig nu”, erkänner Therese.
”Pizzerian är inte jättebra”, säger Anna. ”Men de grillade mackorna på caféet är riktigt goda.”
”Ännu bättre”, säger Tommy. ”Hepp hepp. Nu bär vi in den här så vi får äta sen!”

.

Berättelsen om Alex, Del 7

Elvira menar att det inte fanns något bra ställe att stanna för att hämta kaffe på vägen, så vi börjar med att ta en fika när vi kommit fram till Ikea. Tommy verkar vara på mycket gott humör och ställer massor av frågor till mig. Vem är jag, varifrån kommer jag, vad har jag gjort i livet, hur gay är jag egentligen på en skala. Jag har inget alls emot att svara för hon ställer sina frågor på ett trevligt och ärligt intresserat sätt. De andra verkar också nyfikna på mig, men Soda säger inte så mycket. Hon sippar på sitt kaffe, men verkar inte må så bra. Efter en stund mumlar hon något om att gå på toa och försvinner iväg.

”Varför kom hon egentligen med”, undrar Elin. ”Hon gillar ju inte ens att gå på Ikea.”
”För att hon måste spana in Alexandra förstås”, säger Elvira surt. ”Annars kanske nån annan hinner före.” Therese gapar och skrattar.
”Ellie, så där kan du väl inte säga”, utropar hon.
”Fast hon har ju en poäng”, säger Tommy och fnissar förtjust.
”Fast Soda verkar vara i dålig form idag. Hon orkar nog inte ens flirta” säger Anna och slänger en blick mot damernas där Soda försvunnit in. ”Tur för dig Alex”, lägger hon till och ler.
”Hon skulle ha stannat hemma”, säger Elvira. ”Hon kommer inte direkt vara till någon hjälp att bära upp möbler för trappor.”
”Det är lugnt, det fixar vi ändå”, säger Tommy och tömmer sin kaffekopp. Jag tror henne. Förmodligen kan hon bära upp hela sängen för trapporna själv, för hon verkar läskigt stark. Vi väntar fem minuter, men Soda syns inte till.
”Jag går och kollar läget”, säger Tommy och reser sig. Vi andra diskuterar en stund om vi ska gå igenom hela varuhuset eller nöja oss med bara möbelavdelningen.
”Jag vill se all inredning och växterna och tavlorna. Det är ju det som är roligast”, säger Elin.
”Ja, men då tar vi hela varvet”, säger Elvira. ”Kanske finns det till och med något där som jag kan ha råd med.” Tommy drar ut stolen bredvid henne och sätter sig igen.
”Hörrni, hon verkar inte må så bra, så jag stannar hos henne en stund. Gå ni så kommer vi efter sen.”

Elin och Therese tar mycket lång tid på sig att bestämma vilken byrå de ska ha. Vi lämnar dem kvar medan Anna och Elvira går med mig till sängavdelningen.
”Vad tror du om den här”, säger Anna och lägger sig i en gigantisk säng med stora trägavlar och sträcker ut armar och ben över hela sängen.
”Jättefin, men den är nog större än själva rummet”, säger jag. Anna fnittrar.
”Men den är väldigt skön. Kanske jag borde köpa den själv.”
”I så fall får du hitta någon annan att bära upp den för trapporna”, säger Elvira och ler. Hon tar upp sin kamera ur handväskan och tar en bild på Anna. Jag hittar en vanlig tråkig säng som är 105 cm bred och skriver upp i vilken hylla på lagret man kan hitta den. Lyxen får vänta.
”Men blir det inte lite trångt när du får napp på krogen”, säger en röst bredvid mig. Soda har tydligen vaknat till liv. Hon ser fortfarande rätt blek ut men hon flinar där hon står bredvid mig. Jag kan inte hjälpa att önska att hon kunde stanna på toaletten ett tag till.

.

Berättelsen om Alex, Del 6

Vi står i höstsolen och väntar på att bli upphämtade. Morgonluften är kylig och jag drar åt skinnjackan om mig och lägger armarna i kors. Efter några minuter kommer en blå skåpbil runt hörnet och bromsar in framför oss. När dörrarna öppnas hoppar tre glada tjejer ut och kommer fram till oss. Först är det en lång brunett med lockigt hår och mörka ögon, iklädd tajta svarta jeans, svart filtkappa och lila scarf som kramar om Anna och sträcker fram handen mot mig.
”Hej, Elvira. Trevligt att träffas. Anna har berättat massor om dig, så det känns nästan som jag känner dig redan!”
”Aha, ja jag har hört en del om dig med”, säger jag och ler när jag tänker på allt Anna har berättat för mig över telefon om den konstnärliga tjejen som alltid har nya projekt på gång.

De andra två tjejerna heter Elin och Therese och de är tillsammans. Elin är kort, söt och blond och Therese är lite längre och hon har rött hår och hennes ögon ser nästan grå ut.
”Jag gillar dina örhängen”, säger Therese. Jag har valt ett par gnistrande röda spiraler idag. De är sådana örhängen man vill ha en sån där dag när det känns som om vad som helst kan hända. Elin drar ifrån skjutdörren och jag och Therese hoppar in i mittensätet.
”Kommer Sussi med”, undrar Elvira och vänder sig till Anna.
”Nej, hon jobbar idag. Men Tommy och Soda kommer. Vi plockar upp dem på vägen.”
”Okej.” Elvira startar motorn och radion börjar plinka gitarrmusik medan en mjuk kvinnoröst sjunger om the lovliest woman on earth.
”Åh, det är allt bra underbart att ha en vän med skåpbil”, säger Elin och klämmer vänskapligt Elvira på axeln. ”Vi ska försöka få in en hallbyrå till oss också”, säger hon och vänder sig till mig. ”Det är inga problem”, säger Elvira. ”Det är gott om plats. Ni kan handla fem byråer om ni vill.”

När skyltarna över vägen säger att vi befinner oss i Solna kör Elvira av vid en busshållplats. Där står en rejält byggd kille och en lite mindre kille och väntar. När dörren dras upp skäms jag lite för jag inser att det inte alls är några killar utan två tjejer. ”Hej. Tommy”, säger den stora tjejen med en mycket ljus röst och håller fram handen till mig när hon hoppat in i baksätet. Jag ser direkt på hennes leende att hon är en genomsnäll person. Den andra tjejen har kort svart hår, blek hy och gröna ögon. Det här måste vara tjejen som Jenny på caféet pratade om. Vi hälsar och jag tycker inte hon ser jättecharmig ut, men det är förstås en smaksak.
”Hej Soda”, säger Elin och sträcker bak sin hand utan att vända sig om. ”Så du orkade ta dig upp idag? Vi såg dig på dansgolvet när vi gick och du verkade på g.”
”Jo”, suckar Soda. ”Har lite ont i huvvet. Kan vi stanna och hämta en kaffe nånstans på vägen?” Elvira grymtar något till svar. De verkar inte vara de bästa vänner.
"Mina små solstrålar", säger Tommy och ler.

.

Berättelsen om Alex, Del 5

Jag andas ut när jag har avslutat samtalet med Göran och lagt på luren. Mina läppar ler men jag har en nervös klump i bröstet. Nu är jobbet mitt, men jag måste samtidigt klara av att utföra det i ett kontorslandskap som ligger tre rum bort från Maries kontor. Men det får gå, för jag vill ha jobbet. Jag skruvar ur de kantiga ringhängena ur öronen och lägger tillbaka dem i lådan. Istället väljer jag ett par himmelsblå glaskulor som jag brukar ha när jag är på gott humör. Jag bestämmer mig för att oroa mig för det där senare. Jag ska inte jobba förrän på måndag och nu är det bara fredag. Dessutom skiner solen på taken utanför. Jag bestämmer mig för att ta en långpromenad och lära mig att hitta bättre i min nya stad.

När jag kommer ut genom porten känner jag att min mage kurrar. Annas kyl var väldigt tom och den där koppen med te jag drack för två timmar sedan räckte inte långt. Inne på caféet i bottenvåningen ser jag hur den blonda går fram och tillbaka bakom disken iklädd samma gråvitrandiga förkläde som hon hade kvällen innan. Öppet 11-21 läser jag på dörren. Jag ser på mitt armbandsur. Klockan är fem över elva. Det är egentligen lite tidigt för lunch, men jag inser att jag är för hungrig för att gå på promenad utan något i magen. Klockan pinglar och den blonda tittar upp och ler mot mig.
”Redan tillbaka? Vad trevligt”, säger hon. Jag ler tillbaka och känner mig på bra humör. Av någon anledning gillar jag henne redan, fastän vi inte utväxlat mer än tre meningar totalt. Min blick dras till de färgglada hängena som dinglar från hennes öron. De är platta stålringar i pridefärgerna.
”Är det för tidigt att få något varmt att äta”, undrar jag.
”Självklart inte. Vill du ha foccacia eller paj eller kanske potatissoppa med hembakt bröd?”
”Soppa och hembakt bröd låter ju väldigt gott.”
”Det är min storsäljare. Fast det kanske också beror på att det är relativt billigt och de flesta av mina kunder är studenter. De brukar välla in strax efter tolv så det här är lugnet före stormen.”
”Jaha.” När jag sätter mig ner vid fönsterbordet lyckönskar jag mig själv att jag får en timmes lugn istället för att behöva trängas med massan. Jag ser hur den blonda börjar ösa upp soppa i en skål bakom disken. ”Jobbar du från morgonen och ända fram till nio”, undrar jag.
”Nej.” Hon ler och kommer fram till mig med en bricka med maten på. ”Vi är tre personer som jobbar här och vi har olika skift. Egentligen brukar jag mest vara här från klockan fyra och framåt, men Marcus är sjuk idag så jag fick hoppa in.” Hon ställer ner soppskålen, brödet och ett par bestick inlindade i en servett framför mig.
”Pluggar du också?”
”Nej. Jag driver en webbshop.” Hon ler igen och försvinner in bakom disken och vidare in i köket. Jag känner mig lite dum. Förmodligen är det inte normalt att fråga ett cafébiträde så många frågor. Jag börjar sörpla i mig min soppa och bryter av en bit av det mjuka vita brödet. Det smakar väldigt gott. Fem minuter senare kommer den blonda ut igen. Hon torkar av händerna på en handduk och kommer fram till mig.

”Smakar det bra?” Jag nickar. Hon drar ut stolen mittemot och sätter sig. ”Vad heter du”, undrar hon.
”Alex.”
”Jag heter Jenny.” Hon håller fram handen och jag tar den. Hennes ögon är de blåaste jag någonsin sett och de ser rakt på mig. Hennes hår är uppsatt i en knut, men några guldiga lockar har rymt och hon stryker dem bakom öronen.
”Jag gillar dina örhängen” säger jag.
”Tack, jag gillar dina med. Vad gör du? Har du fått jobb här?”
”Ja, jag var faktiskt på intervju igår och jag fick veta idag att jag fick jobbet så jag ska börja på måndag.” Hon nickar.
”Grattis. Men… Du måste ha varit rätt säker på att du skulle få jobbet om du hade bestämt dig för att flytta redan innan intervjun?” Jag ler. Tjejen var skärpt.
”Ja. Jag hade flyttat ändå. Jag bodde i Nyköping innan, men där finns inte de jobb jag vill ha.”
”Som är?”
”Reklam”, säger jag och tar en tugga till av brödet. ”Dessutom har jag varit sugen länge på att bo i en större stad.”
”Vad höll dig kvar?” Jag skrattar till. ”Du är en sån där person som kan dra ur en person hennes livs historia på fem minuter, eller hur?”
”Bara om jag tycker personen verkar intressant. Dessutom var det du som började”, påminner hon mig. Jag biter mig i läppen och ler igen.
”Okej, det är sant.”

”Var det kärlek”, gissar hon. Jag nickar.
”Ja. Min flickvän sen tre år tillbaka. Hon ville inte flytta. Och det var inte det enda sättet vi var olika på så….” Jag rycker på axlarna.
”Din kompis, Anna, är hon också från Nyköping?”
”Ja, vi lärde känna varandra på gymnasiet. Vi gick inte i samma klass men vi började prata på en rast och sen har vi pratat nästan varje dag sen dess.
”Det är fint. Ska ni ut och göra Stockholm i helgen?”
”Jag tror vi ska göra IKEA och försöka få upp en säng för trapporna. Vi bor högst upp och det finns ju ingen hiss här, men Anna har tydligen samlat ihop ett gäng människor som ska hjälpa oss få upp den för trapporna.”
”Aha. Du får säga till om ni behöver hjälp. Och… Akta dig för tjejen med kortklippt svart hår och gröna ögon. Hon stöter på allt som kommer i närheten.” Jag höjer på ögonbrynen, men just då pinglar det i dörren och ett gäng unga tjejer väller in. Jenny blinkar åt mig och försvinner in bakom disken. Utanför fönstret ser jag fler kunder närma sig och jag känner att det är dags för den där promenaden. Jag drar åt mig min jacka och kastar en blick åt Jennys håll innan jag drar upp dörren, men hon är upptagen med att ta de nya gästernas beställningar.

.

Berättelsen om Alex, Del 4

”Vad tycker du”, undrar Anna och jag låter ögonen vandra över det lilla rummet som från och med nu ska vara mitt. Det blir en omställning att dela lägenhet med någon. Jag har aldrig gjort det förut. Men Anna har ansträngt sig för att göra rummet mysigt åt mig. Hon har lagt en mjuk ullig mörkgrå matta över det ljusgrå trägolvet och den röda lampan på sängbordet ser alldeles ny ut. Det gör gardinerna och växten i fönstret också. Jag ser hur ikea-etiketten sticker upp över kanten på blomkrukan. Jag kramar om Anna.
”Det är jättefint.”
”Vi ska åka och skaffa dig en riktig säng på Ikea i helgen, men jag hoppas det går bra med madrassen så länge. Jag kunde inte få upp en säng för trapporna själv.” Jag skrattar.
”Det förstår jag. Jag tyckte det var tillräckligt jobbigt med resväskan. Men hur skulle vi få upp en säng i helgen menar du?”
”Jag har raggat lyfthjälp”, säger Anna och ler. Jag tittar ut genom fönstret över alla taken. Även om vindslägenheten saknar hiss så är det i alla fall inget fel på utsikten. Jag lyfter upp resväskan på en stol och börjar packa upp. Anna tittar nyfiket över min axel. Jag vet vad hon letar efter och jag lyfter upp den stora sammetsasken från väskans botten och räcker över den till henne.
”Åh, du har med den.” Hon ser mycket nöjd ut och sätter sig skräddare på madrassen med asken i knäet. Hon ler när hon öppnar locket och låter blicken glida över alla par med örhängen som ligger i sina små fack. ”Du har några nya”, konstaterar hon.
”Ja, jag har lämnat en del hemma, för de får inte plats. De här….” Jag lyfter upp ett par kantiga metallringar. ”…är mitt senaste tillskott. De känns så hårda, så jag har dem bara när jag behöver känna mig riktigt tuff.”
”Har du dem i morgon när du ringer Göran?” Anna lyfter upp dem mot ljuset. Jag skrattar.
”Nej, men om jag får jobbet så ska jag ha dem på mig första dagen jag går dit.”
”Ja, säkert två veckor måste du ha dem om du ska träffa Marie varje dag.” En melodi börjar spela och Anna drar upp sin mobil ur jeansfickan och fäller upp den. ”Det är Sussi”, säger hon och ler. ”Hej snygging”, svarar hon och börjar gå ut ur rummet. Sussi är tjejen som hon har dejtat i tre veckor nu. De är sådär läskigt nykära att de inte kan vara utan varandra i mer än en kvart. Jag stänger dörren om mig, slår på radion och fortsätter att packa upp.


Hur fortsätter historien? Lämna ditt förslag på vad som ska hända i nästa del i kommentarsfältet!

.

Kiss the girls and make them spy

Angelica har blivit Maneyaced! Fastän hon för bara några dagar sedan läste ut Mabel Maneys bok om The not so nice nurse har hon redan hunnit plöja igenom Jane Bond-parodin Kiss the girls and make them spy. Maney har hamnat på min lista över människor jag hemskt gärna skulle vilja träffa, säger Angelica. Tjejen skriver så smart och roligt att jag sitter och skrattar högt för mig själv i soffan.

Jane Bond-böckerna är lite mer vuxna än böckerna om Cherry Aimless och Nancy Clue, men minst lika spännande, romantiska, bitska och humoristiska.

När agent James Bond läggs in på psyket kontaktar Secret Service hans syster Jane för att spela honom vid en viktig tillställning. Det är meningen att det ska bli ett enkelt och ofarligt uppdrag, men saker blir förstås inte riktigt som Secret Service-människorna tänkt sig. Speciellt som den avundsjuke agent 008 ständigt lägger sig i och Jane dessutom kärar ner sig i snyggingen Bridget, som utger sig för att sälja smink, men visar sig vara något helt annat.

.

Berättelsen om Alex, Del 3

Jag ringer på flera gånger innan jag hör ljud inifrån lägenheten. Ligger Anna och sover? Jag minns att hennes dygnsrytm brukar vara ganska ojämn. När dörren glider upp förstår jag direkt vad jag vandrat in i. Anna har på sig ett par mjukisbyxor och ett linne utan bh under. Hennes hår är rufsigt och hon är barfota. Hon ler generat mot mig och ber mig komma in, medan hon snabbt släpper dörren och försvinner in mot vardagsrummet.
“Vänta lite, jag kommer strax”, hojtar hon. Jag som hade tvekat bara inför tanken att behöva sitta ensam med Anna i hennes kök och vara trevlig. Ska jag nu istället bli det tredje hjulet i en avbruten kärleksscen? Det känns som mer än jag orkar med idag. Jag ställer min resväska i hallen bredvid ett par spetsiga läderstövlar och ropar in i lägenheten.
“Anna, jag går ner på cafét en timme. Vi ses senare.”
“Nej, vänta!” Hon kommer springande och ser orolig ut. “Gå inte Alex. Nu känner jag mig jättedum. Det var inte meningen att vi.. tiden bara flög iväg och...” Jag skrattar och kramar om henne.
“Det är ingen fara. Jag tar en kopp te därnere. Det såg mysigt ut.”
“Men du behöver verkligen inte gå.”
“Ärligt talat har jag inte haft en jättebra dag idag, så jag kan behöva samla tankarna lite.” Nu såg Anna ännu mer orolig ut.
“Okej men... Gå ner du då. Jag kommer ner om en kvart!”
“Ingen brådska”, mumlar jag och Anna försvinner in i lägenheten för att skicka hem vem det nu är som hon har hos sig.

Det lilla caféet har en pingla i dörren och jag ler åt ljudet när jag stiger in. Det känns gammeldags och mysigt. Jag ser mig omkring i lokalen. Över väggarna sitter hyllor där gamla fina kaffe- och teburkar står uppradade. Vid fönsterbordet sitter några tjejer och pratar och skrattar. Disken och kassaapparaten ser också gammeldags ut och jag går bort dit för att spana in smörgåsarna. En blond tjej kommer ut ur köket och ler mot mig.
“Hej, vad får det lov att vara”, säger hon.
“Jag tror jag tar en sån där ciabatta med ost. Och en kopp svart tropiskt te.”
“Javisst.” Hon tar en servett och lyfter upp smörgåsen på en tallrik åt mig. “Slå dig ner så kommer jag med teet.” Jag nickar och sätter mig vid ett bord i hörnet, långt bort från de skrattande tjejerna. Efter fem minuter kommer den blonda med en bricka. Där finns en tekanna, kopp och grädde. Jag ler stort.
“Jag älskar caféer som serverar te i kanna”, säger jag till henne. Hon skrattar.
“Det är det enda rätta sättet”, svarar hon och tittar nyfiket på mig. “Vi har mest stammisar här, men dig känner jag inte igen.”
“Jag har just flyttat hit. Jag ska bo hos min kompis här i huset.”
“Jaha. Vad heter hon?” Den blonda slår sig ner på stolen mitt emot mig.
“Anna.”
“Lång brunett med gröna ögon?” Jag ler.
“Ja, det är hon.” Då plingar det i klockan igen.
“När man talar om trollen”, säger den blonda och reser sig och försvinner in bakom disken igen.

Hur fortsätter historien? Lämna ditt förslag på vad som ska hända i nästa del i kommentarsfältet!


.

Berättelsen om Alex, Del 2

På vägen ut i korridoren drar jag efter andan och försöker få grepp om vad som egentligen hände. Tackade jag just nej till mitt drömjobb? Hur kunde hon vara där? Det var verkligen inte rättvist. Jag går förbi receptionisten och bort mot ytterdörren när jag hör hennes klackar komma efter mig.
“Alex. Kan du ge mig några minuter bara? Snälla?” Jag biter ihop käkarna. Jag vill inte ge henne några minuter. Jag vill bara bort därifrån. Ändå nickar jag och går sakta efter henne in på hennes kontor. Hon ber mig sitta ner i en av fåtöljerna medan hon stänger dörren bakom oss.
“Alex, jag vet att du är arg på mig men... Jag vet också att du velat ha ett sånt här jobb länge. Och Göran gillar dig. Han vill att du ska börja hos oss. Är det verkligen värt att kasta bort den här chansen bara på grund av mig? Jag menar.. Du skulle höra till Tommies team och vi skulle inte ens jobba tillsammans du och jag. Och jag är ute och reser mycket också.” Jag tittar ner i bordet och säger inget.
“Du kan väl tänka på saken i alla fall? Kan jag hälsa Göran att du ringer honom på fredag och ger ditt besked då?
“Okej”, suckar jag.

När jag står ute på gatan igen ser jag på klockan. Tolv. Anna skulle komma hem klockan ett. Hon hade blivit så glad när jag hade gått med på att bli inneboende hos henne. Nu när jag dyker upp kommer hon säkert vara på gott humör och vilja höra om allt som hänt därhemma. För bara en timme sedan hade jag inte haft något emot att sitta i hennes kök med en kopp te och prata och skratta, men nu har allting plötsligt blivit så fel. Solen skiner på mitt ansikte. Jag bestämmer mig för att gå en lång promenad genom Stockholm tills jag är för trött för att orka vara på dåligt humör. Jag tar långa raska kliv över den blöta lövbeströdda trottoaren, ner mot stranden.

Jag börjar väga alternativen mot varandra. Arbeta med mitt drömjobb, vad underbart det vore. Behöva se Marie nästan varje dag – mindre underbart. Men kanske skulle mitt hjärta inte vända sig ut och in varje gång jag såg henne om jag bara vande mig vid att hon var där? Och jag kunde fokusera på mitt arbete och försöka glömma hennes existens. Det låter bra i huvudet, men jag vet inte om jag tror på det själv. “Nu Alex, det är nu det är dags att bita ihop och inte vara en liten fegis. Små fegisar kommer aldrig någon vart”, säger Mammas röst. Jag nickar. Hon har rätt. Egentligen vet jag inte om min Mamma skulle uttrycka sig på det viset, för hon gick bort när jag var fyra år gammal och jag minns inte särskilt mycket av henne, men min moster Linn har alltid sagt att Mamma var en riktigt tuff brud som visste hur man tog sig fram här i världen. Säkert skulle Mamma säga åt mig att ta mig i kragen och inte sjåpa mig. Jag bestämmer mig för att ringa Göran redan nästa dag och säga att jag tar jobbet. Jag ska be om ursäkt för mitt uppförande och säga att jag bara blev lite chockad när Marie plötsligt stod där. Säkert förstår Göran. Han verkar vara en juste kille och jag tror att han gillar mig. När jag väl har bestämt mig känner jag mig på lite bättre humör och jag styr stegen mot Annas lägenhet på Söder.


Hur fortsätter historien? Lämna ditt förslag på vad som ska hända i nästa del i kommentarsfältet!

.

The case of the not-so-nice nurse

Angelica har läst lesbisk pulp av Mabel Maney, i form av den första boken i serien om karaktärerna Cherry Aimless och Nancy Clue, The case of the not-so-nice nurse. Boken är från 1991, men handlingen utspelar sig på 50-talet.

Huvudpersonen i boken är den naiva sjuksköterskan Cherry Aimless som dras in i ett mysterium där hon träffar både nya vänner och onda skurkar. De nya vännerna är förstås alla lesbiska och de onda skurkarna är alla män. Man får en känsla att Mabel Maney inte är särskilt förtjust i kärnfamiljer, pappor eller män överhuvudtaget. Kanske hänger det ihop med det som står om hennes uppväxt på sista sidan i boken: Maneys föräldrar dog till sjöss och hon växte istället upp med sina gammelfastrar, cirkusartisterna Maude och Mavis Maney. Allt gick bra tills Maude arresterades för mordet på sin bortgångne man, vars kropp plötsligt blev synlig under en buske under ett häftigt skyfall. Är det här sanningen? Det låter nästan som en del av boken. Med Maney känner man sig inte helt säker.

Karaktärerna i boken har Maney byggt på två befintliga litterära karaktärer i böckerna om Cherry Ames och Nancy Drew (Kitty-böckerna). Cherry Ames blev Cherry Aimless och Nancy Drew blev Nancy Clue. Piffigt, eller hur? Och äntligen blev de så lesbiska som man bara kunde önska.

I The case of the not-so-nice nurse får vi läsa om hur det går till när Cherry träffar på en sådan charmig flicka (i en underlig bar där det bara är kvinnor) att det börjar pirra i magen, hur hon får lära sig vad en butch är och om hur ett helt gäng nunnor kan bli kidnappade från sitt kloster.
Boken är skriven med humor och ironi och den är samtidigt mycket lesbisk och mycket spännande. Den tar slut alldeles för fort och man vill läsa mer. Som tur är kan man läsa mer, för berättelsen fortsätter i boken The case of the good-for-nothing girlfriend.

Mabel Maney har också gjort parodierna The Hardly Boys och Jane Bond. Hon är också känd för citatet:

“For a long time I thought I wanted to be a nun. Then I realized that what I really wanted to be was a lesbian."

Vill du läsa mer om Mabel Maney? Klicka här.


Vill du skriva en recension om någon bok du gillar? Maila den till 5flator@gmail.com!

.

Lesbiskt på Adlibris

Fem skrev tidigare om den lesbiska avdelningen på Bokus, men nu har vi upptäckt att även Adlibris har en sådan avdelning och då förtjänar förstås även den att nämnas och att läggas till i länklistan! Klicka här för att titta in på Adlibris.

Roligt är att Adlibris även har en liten topplista över de mest sålda böckerna i den käcka kategorin "Av särskilt intresse för lesbiska kvinnor". (Till skillnad från lesbiska män?) Såhär såg listan ut idag:


1 Stora sexboken : för tjejer som har sex med tjejer av Delilah, Helene

2 Charlie av Suber, Margareta

3 Warming Trend av Kallmaker, Karin

4 Vintervin av Forrest, Katherine V.

5 Tipping the velvet av Waters, Sarah

6 The Flowers of Evil av Baudelaire, Charles

7 Carol av Highsmith, Patricia

8 Blood Sisters: Lesbian Vampire Tales av De Moss, Bianca

9 Stepping Stone av Kallmaker, Karin

10 Twenty-Four Days av Albert, Janet

Se hela topplistan här.


Läst några av böckerna? Vi tar gärna emot boktips till länklistan och även recensioner om du känner för att skriva en sådan!

.