Albin Fermér hade precis kommit hem från dagens gympass. Han drog av sig sina kläder och slängde dem i en svettig hög på badrumsgolvet. I spegeln såg han sin egen vältränade kropp och han vred sig så att han såg sig från sidan medan han spände arm- och magmusklerna. Han gav sig själv en uppskattande blick och klev in i duschen. Hans tankar gick till den blonda tjejen i det rosa urringade linnet som han hade sett i hantelrummet och det gjorde honom upphetsad. Hon hade gett honom ett leende och han visste att hon ville ha honom. Nästan alla tjejer ville ha honom för han såg bättre ut än de flesta och han visste hur han skulle använda sin charm för att få omkull dem. Det hade också hänt ett antal gånger att han hade följt med någon hem, när Annika varit borta och spelat någonstans. Hon fick skylla sig själv, resonerade han, om hon inte var där.
Men idag skulle hon komma hem. Det fick honom att minnas att hon hade frågat om han kunde fixa något till middag. Han suckade. Varför kunde hon inte ta med något själv, när hon ändå inte kom så sent. Men om han inte hade fixat något skulle hon bli sur och då skulle hon inte vilja ligga. Ibland gjorde hon honom väldigt trött. Ja, när han tänkte efter var det nästan så att allt hon gjorde numera irriterade honom.
Hon hade förändrats sedan de träffades. Till en början kunde han till exempel ta henne nästan när han ville. Och hon lagade mat åt honom, städade och gjorde alla såna där kvinnogrejer. Nu var hon borta varannan kväll, köpte hämtmat och sa till honom att plocka undan sina saker själv. Men han satte henne på plats om hon blev för kaxig. Inte så att han slog henne. Nej, det hade bara hänt nån gång eller två när hon gått över gränsen. Han behövde egentligen inte ta till våld. Han skulle nog få henne där han ville ha henne till slut. Och det kunde vara värt lite arbete. Hon var ändå jävligt snygg. Och smart. Han hade sett hur flera av hans vänner tittade på henne och det gjorde honom stolt. Pizza. Han kunde beställa hem pizza. Om han frågade vilken sort hon ville ha direkt när hon kom hem skulle han kunna vara lite gullig först och sen ta henne på soffan medan de väntade på maten. Han log åt sin plan och klev ur duschen precis när han hörde ytterdörren slå igen.
.
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
Allt de sade om Annika, del 3
Det hade varit både en fantastisk och omtumlande kväll för Mary. Hon hade känt hela dagen att det skulle bli en sån där sommarkväll när vad som helst kan hända. Hon hade hängt med Fredde och hans kompisar till ett ställe med restaurang och dansgolv. Redan från början verkade de trevliga allihop, men speciellt ett par som anlände lite senare än de övriga verkade hur justa som helst. Albin och Annika hette de.
Albin var i och för sig lite av en spelevink, men han höjde stämningen i sällskapet flera grader så fort han hade satt sig ner vid bordet. Annika framstod direkt som god och hjärtlig. Hon hälsade på alla, verkade intressera sig för alla och tog reda på vilka de var och vad de gjorde. Hon hade hamnat mittemot Mary vid bordet och efter ett tag hade de två tappat de övrigas konversation och börjat prata mest med varandra.
De pratade mest om musik. Annika sjöng, med olika band, efter jobbet och när hon hade tid och Mary spelade fiol. De gillade också samma klubbar, så kanske hade de till och med setts någon gång tidigare, utan att veta om det. Plötsligt hade någon vid bordet tjoat att ”Nu dansar vi!” och alla försvann iväg från bordet, men Annika satt kvar och tittade på Mary. ”Känner du för att dansa”, hade hon frågat.
”Jag sitter gärna kvar och pratar lite, om du vill”, hade Mary svarat och det var egentligen då hon kände det för första gången, det där pirret i magen.
De hade blivit kvar vid bordet resten av kvällen, medan de andra dansade. Över flera glas vin hade de kommit varandra mycket närmare än man borde kunna komma någon nära på bara en kväll. Men det gick så lätt att prata med Annika. Orden bara kom, de rann ur Mary medan Annikas ögon betraktade henne ömt och fick henne att bara vilja resa sig, lyfta upp Annika och bära hem henne, kyssa hela hennes kropp och be henne att aldrig gå därifrån mer. Det gjorde hon förstås aldrig. Istället tog kvällen slut och Albin kom och tog Annika med sig därifrån.
Det hade gått så fort. De hade bara hunnit utbyta en sorgsen blick och Marys hjärna var med ens helt tom. Skulle hon ha bett om Annikas nummer? Bett att få träffa henne och ta en fika någon gång? Men det kändes dumt när Albin redan höll på att fösa henne därifrån. Dessutom vore det kanske oklokt att träffa Annika igen, för det var inte några vänskapliga blickar de hade utbytt och elektriciteten mellan dem skulle förmodligen äta upp henne inifrån om hon skulle försöka sig på att vara Annikas vän. Det bästa vore kanske att bara försöka sluta tänka på Annika och på den kvällen. Om hon bara kunde.
.
Albin var i och för sig lite av en spelevink, men han höjde stämningen i sällskapet flera grader så fort han hade satt sig ner vid bordet. Annika framstod direkt som god och hjärtlig. Hon hälsade på alla, verkade intressera sig för alla och tog reda på vilka de var och vad de gjorde. Hon hade hamnat mittemot Mary vid bordet och efter ett tag hade de två tappat de övrigas konversation och börjat prata mest med varandra.
De pratade mest om musik. Annika sjöng, med olika band, efter jobbet och när hon hade tid och Mary spelade fiol. De gillade också samma klubbar, så kanske hade de till och med setts någon gång tidigare, utan att veta om det. Plötsligt hade någon vid bordet tjoat att ”Nu dansar vi!” och alla försvann iväg från bordet, men Annika satt kvar och tittade på Mary. ”Känner du för att dansa”, hade hon frågat.
”Jag sitter gärna kvar och pratar lite, om du vill”, hade Mary svarat och det var egentligen då hon kände det för första gången, det där pirret i magen.
De hade blivit kvar vid bordet resten av kvällen, medan de andra dansade. Över flera glas vin hade de kommit varandra mycket närmare än man borde kunna komma någon nära på bara en kväll. Men det gick så lätt att prata med Annika. Orden bara kom, de rann ur Mary medan Annikas ögon betraktade henne ömt och fick henne att bara vilja resa sig, lyfta upp Annika och bära hem henne, kyssa hela hennes kropp och be henne att aldrig gå därifrån mer. Det gjorde hon förstås aldrig. Istället tog kvällen slut och Albin kom och tog Annika med sig därifrån.
Det hade gått så fort. De hade bara hunnit utbyta en sorgsen blick och Marys hjärna var med ens helt tom. Skulle hon ha bett om Annikas nummer? Bett att få träffa henne och ta en fika någon gång? Men det kändes dumt när Albin redan höll på att fösa henne därifrån. Dessutom vore det kanske oklokt att träffa Annika igen, för det var inte några vänskapliga blickar de hade utbytt och elektriciteten mellan dem skulle förmodligen äta upp henne inifrån om hon skulle försöka sig på att vara Annikas vän. Det bästa vore kanske att bara försöka sluta tänka på Annika och på den kvällen. Om hon bara kunde.
.
måndag 29 augusti 2011
Allt de sade om Annika, del 2
Siv Vide städade sin lilla lägenhet med en energi som aldrig ville ta slut. Hon såg sig omkring. Golvet var rent, kuddarna var vädrade, disken var avklarad, men trots allt arbete hon hade tagit itu med dröjde sig ilskan ändå kvar i hennes kropp. Hon sjönk ner i soffan och blängde surt framför sig. Hon kunde inte sluta tänka på det. Så otacksamt.
Hon hade försökt tala Annika tillrätta, men hon lyssnade aldrig. Flickan var bortskämd. Hon förstod inte hur bra hon hade det. Siv själv hade slitit hela Annikas barndom som ensamstående mamma för att se till att hon alltid hade det hon behövde. Hon hade alltid haft kläder på kroppen, mat i magen och möjlighet att bli det hon önskade.
Nu var Annika 27 år gammal, färdig civilingenjör och tillsammans med Albin, som hon hade träffat på KTH, när de studerade tillsammans. Han var lång, snygg, smart och trevlig. Vem som helst skulle vara överlycklig att vara i hennes kläder. Ändå verkade Annika aldrig nöjd. När Siv och Annika hade pratat en stund, som nu i förmiddags, började det alltid krypa fram. Som när Siv sade något gott om Albin och Annika tystnade och titta ner i sitt knä, eller som idag, när hon sa att Albin är inte alltid sådär trevlig hemma, som han är när du är i närheten.
Men vad trodde flickebarnet? Karlar är karlar. De förväntar sig vissa saker av en kvinna. De kan inte alltid svansa runt och smickra sina flickvänner som de smickrar sina svärmödrar. Men det värsta var ändå det som Annika hade mumlat idag, när Siv hade påmint henne om att hon skulle vara glad att hon hade en sån bra karl: Jag vet inte om jag vill ha nån karl alls. Siv hade skrattat. Klart hon ville ha en karl. Även om de kunde vara jobbiga ibland, så ville man inte vara utan dem. Det visste hon alltför väl.
Men mamma, jag träffade någon ute för någon vecka sedan, en kvinna. Vi pratade i flera timmar och vi förstod varandra så väl. Det kändes bara så… så rätt på något vis. Siv hade skrattat igen, men nu lite ihåligt, nervöst. Vad sa flickan? Hon försökte förstås få det ur hennes huvud. Hon måste få Annika att förstå att hon inte fick förväxla det här med något annat. Det är alltid lättare att prata med en kvinna. Det är ju självklart. Kvinnor förstår andra kvinnor, men det är på en annan nivå. Bara för att Annika hittat en vän att prata med så betyder det inte att hon är en sån där.. Lesbisk, mamma? Siv hade blivit riktigt upprörd, spänt blicken i henne och sagt: Du är inte lesbisk Annika. Vad vet du om det? Så hade hon svarat. Siv hade andats häftigt. Nu gör du mig snart arg, hade hon sagt. Du ska inte säga sådana dumheter bara för att du vill göra mig upprörd. Gå hem till Albin.
.
Hon hade försökt tala Annika tillrätta, men hon lyssnade aldrig. Flickan var bortskämd. Hon förstod inte hur bra hon hade det. Siv själv hade slitit hela Annikas barndom som ensamstående mamma för att se till att hon alltid hade det hon behövde. Hon hade alltid haft kläder på kroppen, mat i magen och möjlighet att bli det hon önskade.
Nu var Annika 27 år gammal, färdig civilingenjör och tillsammans med Albin, som hon hade träffat på KTH, när de studerade tillsammans. Han var lång, snygg, smart och trevlig. Vem som helst skulle vara överlycklig att vara i hennes kläder. Ändå verkade Annika aldrig nöjd. När Siv och Annika hade pratat en stund, som nu i förmiddags, började det alltid krypa fram. Som när Siv sade något gott om Albin och Annika tystnade och titta ner i sitt knä, eller som idag, när hon sa att Albin är inte alltid sådär trevlig hemma, som han är när du är i närheten.
Men vad trodde flickebarnet? Karlar är karlar. De förväntar sig vissa saker av en kvinna. De kan inte alltid svansa runt och smickra sina flickvänner som de smickrar sina svärmödrar. Men det värsta var ändå det som Annika hade mumlat idag, när Siv hade påmint henne om att hon skulle vara glad att hon hade en sån bra karl: Jag vet inte om jag vill ha nån karl alls. Siv hade skrattat. Klart hon ville ha en karl. Även om de kunde vara jobbiga ibland, så ville man inte vara utan dem. Det visste hon alltför väl.
Men mamma, jag träffade någon ute för någon vecka sedan, en kvinna. Vi pratade i flera timmar och vi förstod varandra så väl. Det kändes bara så… så rätt på något vis. Siv hade skrattat igen, men nu lite ihåligt, nervöst. Vad sa flickan? Hon försökte förstås få det ur hennes huvud. Hon måste få Annika att förstå att hon inte fick förväxla det här med något annat. Det är alltid lättare att prata med en kvinna. Det är ju självklart. Kvinnor förstår andra kvinnor, men det är på en annan nivå. Bara för att Annika hittat en vän att prata med så betyder det inte att hon är en sån där.. Lesbisk, mamma? Siv hade blivit riktigt upprörd, spänt blicken i henne och sagt: Du är inte lesbisk Annika. Vad vet du om det? Så hade hon svarat. Siv hade andats häftigt. Nu gör du mig snart arg, hade hon sagt. Du ska inte säga sådana dumheter bara för att du vill göra mig upprörd. Gå hem till Albin.
.
Tack för musiken
Eftersom vi vet att många av våra läsare gillar Eva Dahlgren kommer här ett klipp från programmet Tack för musiken, där Eva intervjuades av Niklas Strömstedt. Om du missade det kan du hitta det på svt play.
Eva-fansen får också komma ihåg att bänka sig framför tvn i höst, när nya säsongen av Så mycket bättre drar igång!
Eva-fansen får också komma ihåg att bänka sig framför tvn i höst, när nya säsongen av Så mycket bättre drar igång!
söndag 28 augusti 2011
Allt de sade om Annika, del 1
”Det låter fasiken riktigt bra nu, Tompa!” Arne Norgren lade med ömmande fingertoppar ifrån sig gitarren på soffkudden bredvid sig och nickade uppskattande åt sin kamrat som satt vid pianot två meter bort. ”Nu tar vi en kopp kaffe”.
De båda männen reste sig och lämnade vardagsrummet för att istället ta plats vid köksbordet och få sig en fika med ostsmörgås efter dagens repetition. Arne ställde varsamt fram de koppar och fat som en gång tillhört hans bortgångna hustru medan Tompa nöjt hummade melodin till Svinnsta skär.
”Var har du din systerdotter då? ”, undrade han. ”Hon kommer väl och sjunger med oss till midsommarfirandet?”
Arne rynkade ögonbrynen. ”Jag vet inte. Jag hoppas det, men Annika.. Hon har varit lite konstig på sistone. När jag frågar om hon kommer hit och sjunger med oss snart så svarar hon bara något undfallande om att det vore trevligt, men att hon får se om hon hinner.” Arne sjönk ner på stolen på andra sidan bordet och hällde upp kaffet.
”Hon är ung”, sa Tompa. ”Hon har förstås annat för sig än att umgås med gamla gubbar.”
”Jo… fast.”
”Fast vad?”
”Jag tror att det är något annat.” Arne smuttade på det varma kaffet och Tompa nickade tankfullt.
”Jaså. Ja, kanske. Har du pratat med Siv?”
”Ja du, det där är också underligt. Det verkar som om de har blivit osams. Syrran blir alldeles kort och vresig när jag frågar om Annika. Och så försöker hon byta ämne så fort hon kan.”
”Har de bråkat tror du? Men hon har fortfarande den där unge mannen? Han kan säkert ta hand om henne om det skulle vara något, tror du inte?”
”Albin jo, han verkar vara en bra kille.”
”Då behöver du säkert inte oroa dig.”
”Nej. Nej, du har väl rätt.”
”Åh, minns du midsommarn 2005, när Annika sjöng med oss första gången, på Havsgården? Vad nervös hon var innan! Och vilken succé det blev! Hon har verkligen en pipa, den flickan, och känsla. Jag njöt av varje sekund ska jag säga dig!”
”Mm. Det var riktigt fint. Och vilket väder vi hade. Man kunde ha trott att det var en sommarkväll i Barcelona, snarare än en junikväll i Stockholm.”
”Du måste prata med henne igen om årets midsommarfirande. Om hon inte kan vara med måste vi hitta någon annan som kan sjunga. Vem nu det skulle vara. Annars får väl du ta ton Arne. Jag ska i alla fall inte göra det. Då kommer publiken att försvinna illa kvickt.”
.
De båda männen reste sig och lämnade vardagsrummet för att istället ta plats vid köksbordet och få sig en fika med ostsmörgås efter dagens repetition. Arne ställde varsamt fram de koppar och fat som en gång tillhört hans bortgångna hustru medan Tompa nöjt hummade melodin till Svinnsta skär.
”Var har du din systerdotter då? ”, undrade han. ”Hon kommer väl och sjunger med oss till midsommarfirandet?”
Arne rynkade ögonbrynen. ”Jag vet inte. Jag hoppas det, men Annika.. Hon har varit lite konstig på sistone. När jag frågar om hon kommer hit och sjunger med oss snart så svarar hon bara något undfallande om att det vore trevligt, men att hon får se om hon hinner.” Arne sjönk ner på stolen på andra sidan bordet och hällde upp kaffet.
”Hon är ung”, sa Tompa. ”Hon har förstås annat för sig än att umgås med gamla gubbar.”
”Jo… fast.”
”Fast vad?”
”Jag tror att det är något annat.” Arne smuttade på det varma kaffet och Tompa nickade tankfullt.
”Jaså. Ja, kanske. Har du pratat med Siv?”
”Ja du, det där är också underligt. Det verkar som om de har blivit osams. Syrran blir alldeles kort och vresig när jag frågar om Annika. Och så försöker hon byta ämne så fort hon kan.”
”Har de bråkat tror du? Men hon har fortfarande den där unge mannen? Han kan säkert ta hand om henne om det skulle vara något, tror du inte?”
”Albin jo, han verkar vara en bra kille.”
”Då behöver du säkert inte oroa dig.”
”Nej. Nej, du har väl rätt.”
”Åh, minns du midsommarn 2005, när Annika sjöng med oss första gången, på Havsgården? Vad nervös hon var innan! Och vilken succé det blev! Hon har verkligen en pipa, den flickan, och känsla. Jag njöt av varje sekund ska jag säga dig!”
”Mm. Det var riktigt fint. Och vilket väder vi hade. Man kunde ha trott att det var en sommarkväll i Barcelona, snarare än en junikväll i Stockholm.”
”Du måste prata med henne igen om årets midsommarfirande. Om hon inte kan vara med måste vi hitta någon annan som kan sjunga. Vem nu det skulle vara. Annars får väl du ta ton Arne. Jag ska i alla fall inte göra det. Då kommer publiken att försvinna illa kvickt.”
.
Sommarnovellen
Är det verkligen rätt att kalla något för en sommarnovell när den börjar i slutet av augusti? Men augusti är onekligen en sommarmånad och novellen utspelar sig dessutom under sommaren, så vi tycker att vi kan komma undan med det. Dessutom kan vi väl behöva en somrig novell att pigga upp oss med nu när jobb och skolor drar igång.
Skorpan har denna gång skrivit en ganska speciell novell. Den handlar nämligen om någon som vi aldrig får träffa. Eller får vi det? Fem personer kommer att berätta för oss vad de egentligen tycker och tänker om den där Annika. Och just därför har Skorpan också döpt novellen till ”Allt de sade om Annika”.
Som vanligt kommer vi att publicera en del om dagen till dess att novellen är slut. När det blir vet vi inte helt säkert eftersom Skorpan inte är riktigt klar med den än, men det är vi ju vana med vid det här laget. Enjoy!
.
Skorpan har denna gång skrivit en ganska speciell novell. Den handlar nämligen om någon som vi aldrig får träffa. Eller får vi det? Fem personer kommer att berätta för oss vad de egentligen tycker och tänker om den där Annika. Och just därför har Skorpan också döpt novellen till ”Allt de sade om Annika”.
Som vanligt kommer vi att publicera en del om dagen till dess att novellen är slut. När det blir vet vi inte helt säkert eftersom Skorpan inte är riktigt klar med den än, men det är vi ju vana med vid det här laget. Enjoy!
.
måndag 22 augusti 2011
Veckans pinuppa
I dessa skolstartstider kan det vara bra med lite inspiration, tänkte vi på 5. Därför får denna skolflicka med sin utmärkta studieteknik bli denna veckas pinuppa!
söndag 21 augusti 2011
tisdag 16 augusti 2011
Veckans pinuppa
Den här veckan bjuder 5 på Betty Bjurströms semesterbild från Paris! Fotografen heter Christer Strömholm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
