Nattens skogar av Djuna Barnes

Idag har vi läst en bok som räknas som en klassiker, och inte bara inom HBTQ-världen. Djuna Barnes var en amerikansk författare, poet, dramatiker, journalist och konstnär, och hon tillhörde den legendariska amerikanska författar- och konstnärskolonin i Paris på 1920- och 1930-talen. I dag räknas hon till den engelskspråkiga modernismens stora namn, vid sidan av James Joyce, Virginia Woolf, T. S. Eliot och Gertrude Stein. Nattens skogar kom ut 1936 och är en av de första romanerna som explicit skildrar kärlek mellan kvinnor.

Låter det som något lättläst för hängmattan? Nej, det är det inte heller. Barnes är känd för sitt metaforrika språk och det sägs ofta att "romanen kan uppfattas som svårgenomtränglig och kräver långsam och upprepad läsning". T.S Eliot skriver i sitt förord att den "vänder sig främst till poesiläsare" och förtydligar att "den är en så bra roman att bara en känslighet som övats upp med poesi kan fullt uppskatta den. Känner du dig träffad? Då kanske det här är boken för dig!

Romanen är mörk och suggestiv och skildrar människor i utanförskap. Den har också en ganska begränsad handling, i alla fall i bokens första halva. Nattens skogar har kallats "världens mest komplicerade terapiroman" eftersom Barnes skrev den efter ett uppbrott från Thelma Wood, som i boken representeras av karaktären Robin Vote.

Flera av bokens huvudpersoner förälskar sig i den mycket attraktiva men undanglidande och känslokalla Robin Vote. En av dem som faller för Robin är karaktären Nora Flood, som representerar Djuna Barnes själv. Dock glider den onda karaktären Jenny Petherbridge in i handlingen med avsikten att förstöra all kärlek mellan Robin och Nora och parasitera på den själv. Hon framställs som alldeles förfärligt osympatisk och som läsare förstår man inte alls varför Robin vill bli ihop med henne, istället för Nora. Det förstår inte Nora själv heller. (Jenny Petherbridge motsvaras i verkligheten av Henriette Alice McCrea-Metcalf, som bland annat arbetade som översättare.) I boken plågas Robin Vote av att vara utan sin Nora och söker sig närmare henne. Upplösningen på berättelsen är mycket märklig, men man tänker på den länge.

Hur såg då verkligheten ut? Djuna Barnes förhållande med Thelma Wood varade i åtta år och de sägs vara varandras stora kärlekar. Dock drevs förhållandet av sex och alkohol och kantades av otrohet, svartsjuka och våld. Barnes ville ha ett monogamt förhållande men Wood ville ha många sexuella partners. När Wood träffade den förmögna Henriette Alice McCrea-Metcalf tog förhållandet med Barnes slut, men Wood fortsatte att skriva och besöka Barnes som hon fortfarande var kär i. Metcalf betalade dock Woods konststudier i Florens. När Nattens skogar kom ut blev Wood upprörd och sa att hon kände sig missrepresenterad och att boken förstört hennes liv.

Sammanfattningsvis: Boken är inte lättläst, och framförallt den första delen, om hur Baronen Felix Volkbein träffar på Robin Vote, blir kär och får ett barn med henne, är väldigt seg. Hade Djuna Barnes givit denna del så mycket utrymme idag, kan man fråga sig. Det känns som att triangeldramat mellan kvinnorna är det intressanta i boken, så baronen hade vi kunnat vara utan. Men i den andra delen av boken blir läsningen lättare och även mer intressant. Det är också roligt att man märker att Djuna skrivit boken i affekt och att hennes hat mot Metcalf lyser igenom så mycket att man som läsare känner att det inte låter helt logiskt att hon skulle vara så otroligt ond och omänsklig.  Och så är det slutet. Vad tycker vi egentligen om det? Om man ska se det utifrån historiens handling så utelämnas en del information som vi gärna skulle vilja få till oss, men å andra sidan är det ju Djunas känslor som står i centrum här, och vad Djuna kände inför Wood i skrivande stund, det blir ju väldigt klart.

High School av Tegan & Sara

För den som inte vet är Tegan and Sara en kanadensisk popduo som består av de lesbiska tvillingarna Tegan Rain Quin och Sara Kiersten Quin. De föddes 1980 i Calgary i Kanada och startade sitt band, som spelar musik som spänner från akustisk folkrock till punkig new wave, 1995. Tvillingsystrarna är kända för sitt speciella scensnack och sin publikkontakt när de spelar live och de berättar ofta anekdoter om sin barndom och tonårstid i Kanada.

Nu har de även skrivit en biografi om sin tid i high school och boken innehåller även glimtar från deras barndom. Fokus i boken ligger på relationen mellan tvillingarna, men även på deras relationer med vänner och flickvänner. I den andra halvan av boken börjar de hitta musiken, och börjar också närma sig sitt genombrott. Men det stora genombrottet hinner vi inte fram till i High school. Kanske blir det en uppföljare där vi får ta del av det? Eller så är det just den här tiden som Tegan och Sara vill dela med sig av eftersom de brinner för HBTQ-tjejers hälsa, rättvisa och representation och även har startat en egen stiftelse som arbetar med frågorna.

Tegan och Sara är mycket frikostiga med vad de delar med sig av i boken: bråk, kärlek, sex, vänskap, droganvändning. De minns också sin tid vid high school väldigt väl. De berättar som om de fortfarande vore kvar i den åldern, fastän de nu närmar sig 40-årsåldern, och det känns verkligen som om vi som läsare får vara där med dem. Som om inte det vore nog får vi också ta del av massvis av gamla foton som visar tvillingarna och deras familj och vänner.

Det är väl sällan någon tycker att deras tonårstid varit enkel och en enda njutning. Även Tegan och Sara kämpar med att hitta sin egen väg, slå sig fria och samtidigt bli accepterade som lesbiska. De har skrivit vartannat kapitel, och man skulle kunna tänka sig att det skulle bli stökigt, men det blir det inte. Ibland berättar de om olika händelser, ibland närmar de sig samma händelse från olika håll. Antingen är de väldigt synkade, eller så har de haft en skicklig redaktör som har fört samma allt.

Sammanfattningsvis: En läsvärd och utlämnande bok som alla fans av Tegan and Sara säkert kommer att läsa, men som är givande även för den som befinner sig i sina förvirrade tonår, eller den som var ung samtidigt som tvillingarna och känner igen alla referenser, till exempel till musikhits som kom då.

Vi läste boken på engelska, men tyckte att den var lättläst och utan så många svåra ord. Den borde därför funka för alla som kan engelska hyggligt.

Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg

Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg har satt kända litterära monster i terapistolen för att se om deras tragiska öden hade kunnat se annorlunda ut om någon hade försökt förstå dem. Och på vilket sätt är det nu lesbiskt, undrar du?

Jo, mer än man först kan tro. Psykologen i boken är nämligen en modern lesbisk kvinna, något som gör kontrasten mot de viktorianska monstren hon möter ännu större. Dr Frankenstein förundras till exempel över att psykologen väntar barn, tillsammans med en kvinna, och undrar hur de gick tillväga. "Använde ni er också av elektricitet?"

Ett av monstren är också lesbiskt, nämligen vampyren Carmilla från Joseph Le Fanus bok med samma namn. Det är Carmillas flickvän, Laura, som vill att de ska besöka psykologen, eftersom hon är missnöjd med att Carmilla även biter andra flickor.

Boken har en speciell utformning. Det börjar nämligen med att psykologens fru skriver till polisen och rapporterar att psykologen försvunnit spårlöst. Hon bifogar psykologens anteckningar och arbetsdagbok för att se om de kan hitta några ledtrådar där. Detta material får vi som läsare ta del av, och ledtrådar finns det ju, för det är förstås inte helt riskfritt att arbeta med monster.

Mer om boken Monster i terapi kan du höra i Lesbisk podd!

Den tunna isen av Lena Einhorn

Lena Einhorn har tidigare fördjupat sig i andra människors liv, exempelvis Greta Garbos, i boken Blekingegatan 32, och i sin mors, i dokumentären Ninas resa. Den här gången handlar berättelsen om henne själv. Även om boken kallas roman så liknar den väldigt mycket en självbiografi, och vi gissar att det beror på att en del fakta ändrats för att skydda människorna som skildras.

 I centrum av berättelsen står kärleksrelationen mellan Lena och Nicki. De brottas båda med sina egna problem, och vi som läsare tycker redan från början att det verkar enklast om de håller sig ifrån varandra. Men lyssnar de? Nehej då. Istället fortsätter de att krångla och försöka hitta fram till varandra på olika sätt. Lena blir deprimerad och besöker olika terapeuter för att försöka hitta någon som kan hjälpa henne. Hon blir också rädd när någon kommer för nära. Nicki framstår som velig och opålitlig och har dessutom en son som är svårt sjuk, samt ett svartsjukt ex.

Boken tar också upp Lenas förhållande till sina föräldrar, Nina och Jerzy, och genom att bland annat träffa sina barnflickor och gå igenom noteringar som hennes pappa gjort i en bok återvänder hon till barndomen för att ta reda på om saker verkligen är så som hon minns dem. Vi får också följa hennes arbete med Ninas resa, dokumentärfilmen om hennes mor.

Romanen är 508 sidor lång, och den hade vunnit på att kortas ner i alla fall 200 sidor, speciellt i första halvan av boken. Många passager är sega och känns upprepande. Här och var slängs krokar ut som antyder att vi kommer att få ta del av en spännande fortsättning på just den här händelsen senare i boken, men när den fortsättningen väl kommer har man hunnit glömma vad man väntade på, och inget är så stort eller revolutionerande att man brister ut i ett "Ahaaaa, var det så det var!"

Vem passar denna bok? Den passar någon som uppskattar att få vara inne i någon annans huvud. Den kan också passa någon som är intresserad av hur det är att leva med anknytningsproblem. Boken kräver också en läsare som tycker att det är okej att handlingen går långsamt framåt. Det känns mer som att läsa någons dagboksanteckningar än en roman.

Under ditt finger av Kristina Aamand

"Under ditt finger" är titeln på den här ungdomsboken av dansk-persiska Kristina Aamand. Man skulle kunna tro att det anspelade på något sexuellt, men istället handlar det om ett arabiskt talesätt. Man ska uppföra sig ordentligt. Annars kommer folk att peka finger åt dig.

Boken handlar om 17-åriga muslimska Sheherazade som bor med sin mamma och pappa i en förort till Köpenhamn. Pappan ligger på sjukhus och vårdas för sitt dåliga hjärta, men han lider också av posttraumatisk stress efter att familjen flytt från kriget.

Det är på sjukhuset, vid kaffeautomaten, som Sheherazade träffar Thea. De blir först vänner, men deras vänskap utvecklas snart till kärlek. När Sheherazades mamma får veta får hon panik. Hur ska pappan reagera? Sheherazade drar sig för att berätta för honom.

Det är ett viktigt ämne som tas upp i boken, men vissa saker blir nästan lite väl förenklade och känns lite småfåniga. Klasskamraterna och läraren till exempel, agerar nästan parodiskt ibland och det känns inte verkligt. Som ungdomsbok skulle den här berättelsen också kunna fungera med ett lite mer avancerat språk. Vissa händelser i boken är ändå så pass obehagliga att de kräver en äldre läsare, så det finns ingen anledning att hålla språket och vissa andra händelser på en så pass enkel eller barnslig nivå.

Sammanfattningsvis: En viktig berättelse som hade kunnat lyfta lite mer i språket och i vissa passager.

Om allt vore annorlunda av Sanna Mac Donald

"Om allt vore annorlunda" är en bok där tre berättelser löper parallellt. Två är i nutid (2017) och en utspelar sig 1937. Som titeln antyder önskar människorna i berättelserna att saker i deras liv vore annorlunda.

En av huvudpersonerna heter Rune, och han växer upp på ett barnhem. Dit kommer också Evert, och kärlek uppstår, men på trettiotalet är det förstås inte tillåtet att bli kär i en annan kille. Det är historien om Rune och Evert som är den mest engagerande, tycker vi. Vi får också följa Douglas, som sitter på ett ålderdomshem på Öland och längtar efter att få komma hem till sin blå villa vid havet. Och så är det Anna, som är gift med Mattias, men har en affär med Tove.

Det är något som fattas i den här berättelsen, för vi känner inte så mycket med karaktärerna. Mest känner vi för Rune och Evert, som ändå är lite sympatiska, och när de för första gången vågar närma sig varandra och visa sina känslor, då bryr vi oss faktiskt lite om dem. När den scenen är över tappar vi dock intresset igen.

Det händer för lite och historien har inte det där drivet framåt. Vi får inte lära känna karaktärerna så väl att vi får någon förståelse för deras känslor och sympati för deras handlingar. Värst är det med karaktären Anna, som är egoistisk och behandlar alla omkring sig som skit, utan att vi förstår varför. Ändå är både Mattias och Tove kära i henne. Det är väldigt oklart varför. Kanske har hon goda sidor som vi aldrig får se.

Karaktären Douglas är rätt tråkig/hemlighetsfull. När han stöter på Anna i slutet av boken berättar han dock plötsligt allt för henne. Vi vet inte varför. Det känns inte som att hon är värd något förtroende, och han känner henne knappt.

Det hade egentligen varit roligare om boken bara hade handlat om Rune och Evert, men fördjupat sig mer i deras relation, för det känns som att det hade kunnat bli mycket mer av den berättelsen.

Rosenregimen

”We come together cause opposites attract” sjöng Paula Abdul 1988. Boken Rosenregimen av Elin Bengtsson handlar om just det, men också om alla problem som uppstår när två personer är väldigt olika, men ändå dras till varandra.

Niko och Emmy träffas på en buss och dras genast till varandra. Snart vill Emmy flytta ihop, ha ett riktigt förhållande med gemensamma kvällsplaner och matlådor. Men Niko har aldrig haft en sådant förhållande och är van vid att kunna göra det hon vill, när hon vill, och med vem hon vill. Snart märker hon att alla hennes spontana äventyr sårar Emmy, som blir alltmer kontrollerande, och själv känner hon sig allt mer instängd och deprimerad.

Läsaren inser redan i början av boken att Emmy och Niko inte borde vara ihop. Men de är ju så passionerat förälskade i varandra! Hur ska de kunna vända ryggen till något sådant?

Elin Bengtsson är duktig på att sätta ord på känslor. Som läsare förstår man hur man mycket väl hur huvudpersonen Niko känner, även om man själv inte är lika gränslös som hon. Det är också rätt ovanligt att läsa en bok där man som lesbisk läsare hoppas att de två tjejerna ska göra slut(!)

Elin Bengtsson har skrivit en läsvärd bok om hur kärleken kan öppna nya dörrar i ens värld, samtidigt som andra dörrar stängs. Hur långt ska man gå i att göra våld på sig själv, för att anpassa sig till någon man älskar? Säkert kan många känna igen sig i det, hur det är att bli kär i någon som är helt fantastisk på många sätt, men ändå inte helt rätt för en, och det som till en början verkar vara en småsak kan med tiden växa sig väldigt stort och bli väldigt fel.
.

Chelsea girls av Eileen Myles

Eileen Myles roman ”Chelsea girls” skildrar hennes katolska uppväxt och livet som ung poet och öppet lesbisk. När boken först kom ut på 90-talet väckte den ingen större uppståndelse,men i år, när Eileen Myles fyller 70 år har hon hunnit bli en hyllad författare och poet. I år (2019) kom boken ut på svenska, översatt av poeten Helena Eriksson. Vi läste, eller försökte läsa, den.

Först ska man kanske säga att Chelsea girls inte är uppbyggd som en vanlig roman. Det finns ingen dramaturgisk kurva, ingen röd tråd. Istället är det en samling texter, ej i kronologisk ordning, där författaren berättar om sina livsminnen. Det handlar bland annat om hennes katolska uppfostran, livet med en alkoholiserad far, hennes ungdomstid, kampen som överlevnad som poet och öppet lesbisk i sjuttio- och åttiotalets New York. Det är alkohol, droger och sex och en mängd olika människor som fladdrar förbi.

Eileen Myles ville egentligen göra en independent film, men som hon själv beskriver det var hon och hennes flickvän alltför röriga och alltför fattiga för att få till det. Istället började Eileen skriva ner deras liv som om det vore en film. Kanske är det orsaken till att människors utseenden, kläder och liknande beskrivs ingående, medan huvudpersonens känslor och tankar om dem hon träffar knappt framkommer alls.

Att läsa Chelsea girls är som att läsa någons dagbok, eller kanske snarare som att sitta och lyssna på en full person som berättar om sina minnen, men glömmer bort att den som lyssnar inte vet allt och inte förstår alla referenser som aldrig förklaras. Det GÅR inte att förstå allt som författaren berättar när man läser Chelsea girls. Förmodligen är det enda rätta att bara ge upp och flyta med. Den som orkar läsa hela boken kan ändå få se att delarna tillsammans bildar något som i alla fall liknar en helhet.

Denna bok passar: Den som söker en utmaning och är okej med att inte förstå allt. Den som vill ha ett tidsdokument. Den som vill få läsa om något så ovanligt som en kvinna som dricker för mycket och gör konstiga saker.

Trädhjärta av Gabi Frödén

Trädhjärta handlar om Karin, som bor hos sin mamma, eftersom pappan har lämnat familjen för att vara med träden. Det här med träden introduceras redan i bokens början. Vi förstår att Karin, precis som den frånvarande pappa, känner en stark samhörighet med träden. Pappan har också skrivit en bok, som handlar om trädandar. Är det något som finns, eller är träden bara något som huvudpersonen vänder sig till som en tillflyktsort i en knepig värld? Det undrar vi boken igenom, och svaret får vi först på slutet.

Boken utspelar sig på 70-talet och handlar allra mest om relationen mellan de två flickorna Karin och Anja. Anja är den nya tjejen som börjar i Karins klass och Karin tycker att hon är självlysande. Hemma hos Anja är det strängt religiöst och föräldrarna har strikta regler för när Anja ska komma hem, och vem hon får umgås med. Hemma hos Karin är det inte någon som tror på Gud och det är oftast föräldrafritt, eftersom mamman, som är journalist, är borta mycket.

Karin ritar träd överallt och hon tycker om att Anjas ärrade hud på underarmarna känns som bark under fingertopparna. Som läsare undrar vi över Anja, som vi bara får se genom huvudpersonens ögon. Är Anja kär i Karin, men rädd för sina religiösa föräldrar? Är det därför hon inte riktigt vågar ge sig hän och inleda en relation? Eller vill Anja bara vara Karins vän? Karins känslor är så starka att hon till och med anmäler sig till ett kristet sommarläger för att få vara nära Anja.

Det är inte den bästa boken vi läst, men heller inte den sämsta. Som läsare vet man inte hur det ska sluta. Är Karins kärlek besvarad? Och vad innebär hennes märkliga samhörighet med träden? Boken är lite speciell, just för att man inte vet om den är övernaturlig eller inte, och vi vill veta upplösningen på mysteriet. Samtidigt känner vi inte jättemycket för de två karaktärerna Karin och Anja. De är inte varma eller hjärtliga, utan snarare lite kalla och melankoliska och tar sig fram i en tuff värld tillsammans. Den som söker feelgood eller en vacker kärlekshistoria får leta rätt på något annat att läsa!

.

Cold Case: Försvunnen av Tina Frennstedt

Morgonen efter att orkanen Rut dragit in över Skåne hittas en kvinna mördad utanför en badhytt i Höllviken. Snart sker ännu en attack och tillvägagångssättet pekar mot en dansk serievåldtäktsman och mördare, kallad Valbymannen, som härjade i Köpenhamn några år tidigare. Så inleds boken Cold case: Försvunnen, som är skriven av kriminalreportern Tina Frennstedt. Boken är den första i en planerad serie med lesbiska kriminalinspektören Tess Hjalmarsson i huvudrollen.

Vissa deckare fokuserar mer på relationerna mellan karaktärerna, andra mer på själva polisutredningen. Den här boken är av den senare sorten. Böckerna vi recenserar på Fem flator ska ha ett lesbiskt innehåll, och det har även denna bok. Dock får detta inte ta särskilt stor plats i historien.

Huvudpersonen i boken, kriminalinspektör Tess Hjalmarsson, har blivit lämnad av sin flickvän Angela, och för att inte känna sig alltför ensam har hon inlett en relation med Eleni, en svartsjuk kvinna som hon inte har något gemensamt med. Detta får vi dock bara se i utkanten av berättelsen, och allra mest i form av att det ibland kommer sms från Eleni.

Främst handlar boken om utredningen av Cold Case-fallet med den försvunna Annika, och även om pågående mord och våldtäkter som utförs av Valbymannen. De båda fallen visar sig nämligen hänga ihop. Det kan nog sägas att boken på sina ställen är lite läskig, och kanske inte något för den som inte gillar att läsa om hur kvinnor våldtas och mördas.

Vi tyckte att det här var en helt okej deckare, men vi hade gärna fått lära känna huvudpersonen lite bättre. Efter att ha läst hela boken förstår vi fortfarande inte riktigt vem hon är och varför hon agerar som hon gör. Det känns som att vi ser henne väldigt mycket utifrån, något som i och för sig är rätt vanligt i deckare. Det hade också varit roligt att få veta mer om vad huvudpersonen tycker och tänker om de övriga personerna i boken, om Angela, om kollegorna på polisstationen, om föräldrarna osv. Vi får inte veta så mycket om deras utseenden, beteenden och egenheter heller. Det mesta av boken är dialog och skeenden som för handlingen framåt.

På plussidan får man ge boken att den är spännande, att handlingen går lätt att följa med i, och att det mesta känns verklighetstroget. Förmodligen beror det även mycket på att händelserna är baserade på verkliga fall. Själva upplösningen kändes dock inte helt tillfredsställande. Inte på det sättet att det var fel mördare eller att man inte fick veta vem det var eller så, nejdå, men det hade varit intressant att få veta lite mer om mördarens motiv.

Sammanfattningsvis: Det här är en bok för någon som gillar deckare som fokuserar mycket på fallet, och mindre på relationerna mellan människor. Om man vill läsa en deckare med mer fokus på relationer och med mer lesbiskt innehåll: välj Mörkrets gärning (Trick of the dark) av Val Mc Dermid.