Hijab butch blues av Lamya H

 Ja, bara titeln väcker ens tankar, eller hur? En butch i hijab? Huvudpersonen Lamya har en hel del att tänka på och hon delar frikostigt med sig av sina tankar till oss läsare. Det börjar när hon är liten och till en början inte känner lust för någonting, samtidigt som hon redan vet att hon inte passar in. Det är när hon i koranen läser om Maryam (jungfru Maria), som föder en son utan att ha varit med en man, som hon förstår: Maryam är som jag! Maryam är lesbisk.

Lamya tänker mycket på Allah och koranen, och försöker tolka sin omvärld utifrån det som står och tvärtom. Som svart muslim möter hon rasism och fördomar varje dag, och när hennes familj flyttar mellan olika länder lägger hon märke till att olika etniska grupper står olika högt upp i den sociala rankingen, men själv verkar hon alltid hamna i botten.

Hennes familj är strängt religiös och hon vet att hennes sexualitet inte skulle accepteras. Nej, hennes mamma är otroligt upprörd bara över att hennes kusin har skilt sig, fastän hennes man misshandlade henne. 

Trots detta hittar Lamya sin egen väg fram i livet. Hon hittar vänner, hon hittar sitt community och hon börjar dejta. Och hon tvivlar aldrig på sin tro. Istället tolkar hon surorna utifrån de situationer hon själv upplever och gör texterna till sina.

Vi tyckte att det var mycket intressant, men också skrämmande, att uppleva världen genom Lamyas ögon. Det finns så mycket hat, fördomar och rädsla kopplat till ras och religion. I en scen börjar Lamya och hennes bror att leka med ett arabiskt barn, och de har jättekul. Nästa dag har de arabiska föräldrarna bestämt att de inte får leka mer. Tänk om barn bara kunde finna varandra utan att utsättas för vuxnas fördomar. Vad bra det kunde bli.

Sammanfattningsvis: En välskriven och intressant bok. Perfekt för dig som vill hoppa in i någon annans huvud och se världen genom hennes ögon, speciellt om du vill lära dig mer om islam. Boken passar kanske inte dig som vill läsa en bok som har en dramaturgisk kurva med en tydlig början och ett tydligt slut, för den består mest av olika anekdoter och lärdomar i Lamyas liv, kopplat till olika profeter i koranen.

Badort av Tove och Hanna Folkesson

 

”Badort” är väl en härlig titel? När handlingen också utspelar sig på Öland på 30-talet går våra tankar till den fina lilla boken ”Charlie” av Margareta Suber, från 1932. Men böckerna är inte särskilt lika varandra. Fruarna Folkessons gemensamma bok är inte så lik Tove Folkessons tidigare böcker heller, där det är vardagslivet som beskrivs på Toves speciella och lite poetiska vis. När vi nu istället hamnar i fantasin och historien blir det något annat, och det känns inte lika äkta, inte lika ”där”.

Berättelsen handlar om den fattiga Måna, som just lämnat sin döde fyllbult till far bakom sig, tagit hans pengar och hoppat på tåget till Borgholm. En flicka från en överklassfamilj som just anlänt från Stockholm tar Måna för någon som kör väskor på kärra och ber henne ta deras bagage till badhotellet. Det är första gången Måna och Ingrid möts, men deras vägar korsas igen, på mer eller mindre osannolika vis. Måna låtsas vara Ingrids kusin, kläs upp och utses till Ölands sommarflicka, samtidigt som en arg lokal gangster är efter henne. Överklassflickan Ingrid har istället frånvarande föräldrar som gillar att festa, och som vill gifta bort henne med en rik knös. Men kärlek uppstår förstås mellan de båda flickorna och de delar en romantisk natt. Hur ska det gå för dem båda? Ja, det undrar man. Det som händer därefter är lite oväntat, lite osannolikt och lite konstigt, men vi kan i alla fall avslöja att det involverar en saxofon.

En rolig sak med boken är Hanna Folkessons illustrationer. Man skulle kunna tro att det skulle ge lite barnbokskänsla, men så är det inte alls. Fler illustrationer i böcker för vuxna säger vi!

Mjölkat av Sanna Samuelsson

 

Alla har vi väl någon gång varit där i tanken, funderat på hur det vore att kika in i den där lägenheten eller i det där huset där vi en gång bodde, men som nu är någon annans hem. Men vi gör det förstås aldrig. För det gör man ju inte. Utom i boken Mjölkat av Sanna Samuelsson, där huvudpersonen bryter ihop, får nog av sitt kontor och sina svettiga polyesterbyxor, får nog av det klaustrofobiska tillståndet som uppbrottet från flickvännen lämnat henne i, och hoppar i bilen och rymmer. 

Hon kör till gården, till det som var föräldrarnas gård som de arrenderade, men där nu en barnfamilj flyttat in. När hon kommer fram inser hon att de nya ägarna är bortresta och hon passar på att kika runt, se vad som har ändrats och inte, minnas hur det var i hennes barndom. Sedan blir det sent och hon blir liksom kvar. När hon väcks av en gräsklippare inser hon att det är barndomsvännen Max som tar hand om gården åt ägarna medan de är borta. 

Det är ett intressant upplägg, det här att huvudpersonen gör allt man inte får göra, och dessutom blir påkommen. Men det verkar inte bekymra henne värst. Kanske för att hon mår lite för dåligt och för att hon behöver komma "hem" för att hitta sig själv igen. Kanske ser Max också det, eftersom han låter henne bo kvar, eller så är det deras gemensamma historia som hindrar honom från att köra ut henne.

Det är lite svårt att förklara vad "Mjölkat" handlar om. Det handlar om gårdsliv, om kor och om att minnas barndomen, om att se sina föräldrars hårda arbete som aldrig gav någon utdelning, utan slutade i en gårdsauktion. Det handlar också om en person som mår psykiskt dåligt, som blivit övergiven, eller som hon själv beskriver det, "förintad". Hon går runt på gården och minns och berättar för oss, redogör för hur allt fungerade på gården. Samtidigt får vi små glimtar av hennes liv med Diana, men de bitarna är ganska sparsmakade. Vad hon känner och tänker får vi heller inte veta så mycket om, annat än att vi får lista ut det utifrån hennes handlingar.

Den största behållningen i den här boken är nog språket, alla oväntade metaforer och jämförelser och alla detaljer som författaren plockat upp ur vardagslivet och som får en att le. Det är annorlunda på ett roligt sätt.

Love me tender av Constance Debré

Love me tender av Constance Debré är inte en tjock bok och inte en svårläst bok. Ändå innehåller den otroligt mycket. Först och främst är det en lesbisk kvinnas kamp för att få behålla relationen med sin son.

Vi får träffa berättarjaget när hon har lämnat sin man och bestämt sig för att ta ut skilsmässa. Det hanterar han inte på något bra sätt. För att straffa sin exfru gör han allt han kan för att hindra henne från att få träffa sin son. Till exempel anklagar han henne för att låta sonen träffa en av hennes manliga vänner, som han påstår utnyttjar sonen sexuellt. Hennes leverne är heller inte lämpligt, anser han, alla de mängder kvinnor hon träffar och har sex med. Anklagelserna leder till att huvudpersonen endast får träffa sin son vid enstaka tillfällen och då i ett rum med en övervakare från socialtjänsten. Men hon fortsätter att kämpa för sin son och går varje dag till någon av Paris simhallar för att simma ut sin frustration och inte tappa förståndet.

Det som är jobbigt med boken är att man vet att det här händer på riktigt. Det har hänt författaren, även om hon sagt att inte allt beskrivs exakt som det gick till i verkligheten, och det händer fler föräldrar, att den andra föräldern hindrar dem från att få träffa sitt barn. Det spelar ingen roll att de har lagen på sin sida, att de inte gjort något fel. En arg och sårad förälder har stor makt över sitt barn och kan ställa till med mycket.

Constance Debré skriver väldigt speciellt. I korta raka meningar varvar hon redogörelser av hur många meter hon simmat med och var hon bor till att plötsligt nämna att hon har en son och att hon inte får träffa honom längre. Det blir också filosofiska livsbetraktelser och sexskildringar, men samtidigt utan att vi får veta särskilt mycket om vad hon själv tycker och tänker om saker.

I en del andra recensioner undrar man varför huvudpersonen har så mycket sex. Själv förklarar hon att det bara blir så, att när hon väl börjat så rullar det på och det är så lätt. Det är alltid någon som vill ta med henne hem. Man skulle också kunna tänka att det är något hon gör för att bedöva sig, för att ta sig vidare fastän hon lider av att inte få träffa sitt barn.

Vi ska inte gå in på hur boken slutar, men det vi som läsare går och väntar på är förstås om huvudpersonen ska vinna sin son tillbaka och om hon kommer må bättre och kanske till och med klara av att ha ett förhållande. Om det kommer att hända får du veta om du läser boken, och det tycker vi att du ska göra!

Lillflickan av Fatima Daas

Varje kapitel i den här boken börjar med meningen "Jag heter Fatima" eller "Jag heter Fatima Daas." Man skulle kunna tycka att det är lite tjatigt, men så är det faktiskt inte, för även om varje kapitel börjar med samma ord, så drar texten sedan iväg i en mängd olika riktningar.

"Jag heter Fatima. Jag är ett avvant litet kamelsto. Jag är mazoziya, den sistfödda. Familjens lillflicka. Före mig kom tre döttrar. Min pappa hoppades att jag skulle bli en pojke. När jag är liten kallar han mig wlidi. min lille son. Egentligen borde han kalla mig benti, min dotter. Han säger ofta: Du är inte min dotter. Jag försöker för säkerhets skull tolka det som att jag är hans son."

Som ni ser använder författaren väldigt korta meningar. Samtidigt får det plats väldigt mycket innehåll i dem, och som läsare blir det mycket att fundera över.

Bokens huvudperson växer upp i Clichy-sous-Bois, en förort till Paris, med algeriska föräldrar, och har många förväntningar på sig. Därför blir det inte helt enkelt när hon inser att hon är lesbisk. Hon försöker leta sig fram till sätt att hantera sin identitet, som muslim, som kvinna, som lesbisk och som fransk algerier, samtidigt som hon också brottas med svår astma.

Det är en speciell och välskriven bok som väcker tankar. Läs den, tycker vi!

Författarens namn, Fatima Daas är en pseudonym. Hon är född 1995 och bosatt i Frankrike. Hon har fått Les Inrockuptibles debutantpris och ett internationellt litteraturpris av Haus der Kulturen der Welt i Berlin. Boken är översatt till åtta språk. Som författare är Daas influerad av Marguerite Duras och Virginie Despentes och hon definierar sig själv som intersektionell feminist.

Detaljerna av Ia Genberg

 

I "Detaljerna" av Ia Genberg får vi möta en huvudperson som ligger nedbäddad med hög feber och minns olika relationer hon haft, och vilka detaljer från dem som fastnat hos henne.

Boken är indelad i fyra delar, namngivna efter olika personer; Johanna, Niki, Alejandro och Birgitte. Det börjar med dåvarande flickvännen Johanna, huvudpersonens stora kärlek. Detta kapitel tycker vi bäst om, kanske för att kärleken står i centrum, och för att relationen är så bra beskriven, med just de där detaljerna som gör att man som läsare känner sig så närvarande. Relationen med Niki är ojämlik och ganska destruktiv, och som läsare känner man redan från början att den inte kommer att hålla i längden. Kapitlet om Alejandro är kanske det minst intressanta, men han lämnar en viktig del efter sig. Och sedan är det kapitlet om Birgitte, som man inte riktigt förstår från början, vem hon är, men som bjuder på en överraskning. Genom alla kapitel finns också vännen Sally, som aldrig försvinner, utan finns kvar vid huvudpersonens sida.

Det är en välskriven bok, bitvis rolig, bitvis sorglig, fin, men det som framförallt gör den bra är just de där detaljerna som Ia Genberg plockat upp ur de olika relationerna och som hon återger på ett ibland ganska genialt vis.

Frannie Langtons bekännelser av Sara Collins

Frannie Langton ställs inför rätta i London år 1826, anklagad för att ha mördat sina arbetsgivare. Hur hamnade hon där? Allt börjar på en plantage på Jamaica, där Frannie som liten flicka hämtas in från slavarna till plantageägarens hus, får lära sig läsa, och sedan får vara Langtons assistent i läskiga rasexperiment som hon helst hade sluppit se.

Några år senare får hon följa med till London och ges där bort som present till vetenskapsmannen George Benham och hans franska fru Marguerite. Frannie och Marguerite får genast upp ögonen för varandra och inleder en hemlig relation, som förstås är allt annat än jämlik. 

Genom boken närmar vi oss svaret på gåtan; varför det slutade med att makarna Benham hittades döda i sitt hus. Boken är mycket välskriven, spännande, och med ett ovanligt perspektiv: en svart lesbisk slavinnas. Vår rekommendation är: Läs denna bok! Den är helt klart läsvärd!

Antiken av Hanna Johansson

Vad tycker du? Behöver man känna sympati med en boks huvudperson? I så fall är detta inte en bok för dig. Berättarjaget i Antiken är rätt hemlighetsfullt, och som läsare kommer vi henne aldrig så nära att vi förstår varför hon handlar som hon gör, men vi förstår tillräckligt för att vara säkra på att vi verkligen inte tycker om henne. Men.. vi tar det från början!

Jagberättaren är en kvinna i trettioårsåldern. När vi först träffar henne har hon gjort en intervju för tidningen Elle, med en konstnär som heter Helena. Berättarjaget gör allt för att Helena ska bli nöjd med intervjun, och snart har Helena skrivit hela artikeln själv. 

De båda kvinnorna är båda ensamma och påbörjar någon slags vänskap som dock aldrig verkar bli särskilt djup. Berättarjaget har dock en annan vän, en gaykille. För honom berättar hon om hur korkad, fånig och egoistisk Helena är. Ändå fortsätter hon att umgås med denna Helena, som hon verkar smått besatt av. När Helena reser iväg på långsemester till Grekland med sin tonårsdotter blir berättarjaget svartsjukt, och när Helena efter några veckor får tråkigt och hör av sig och undrar om berättarjaget vill komma efter, så kommer hon direkt.

Till en början håller sig berättarjaget och den femtonåriga dottern Olga på varsin kant, men snart närmar de sig varandra. Vi förstår att Olga inte mår bra psykiskt, och detta utnyttjar berättarjaget. Det är en ojämlik relation som snart även blir sexuell, och vi tvingas följa det som händer ur berättarjagets synvinkel.

Nu förstår ni kanske varför vi inte känner någon som helst sympati med berättarjaget. Hon verkar tom, och vill leva genom andra. När de tre kvinnorna till slut lämnar ön hoppas vi att mor och dotter aldrig någonsin ska behöva träffa det läskiga berättarjaget igen.

Hanna Johansson skriver bra, poetiskt, och så att berättelsen når fram till oss läsare och känns nästintill verklig. Men det gör också att obehaget och äcklet inför det som sker känns ännu mer. Nu vet du. Läs på egen risk.

Cold case: Väg 9 av Tina Frennstedt

Det här är den andra boken i Tina Frennstedts cold case-serie som är inspirerad av verkliga fall och som utspelar sig i Malmö och på Österlen. Vi får återse "supersnuten" Tess Hjalmarsson som denna gång kämpar för att hennes cold case-grupp inte ska läggas ner. 

När en konstnär mördas och kopplingar dyker upp till ett cold case - mordet på den unge pianisten Max Lund - ser Tess chansen att rädda sin grupp. Om de lyckas lösa de båda morden och detta blir uppmärksammat i media blir det svårt för polisens ledning att lägga ner gruppen.

Samtidigt händer spännande saker i Tess privatliv; hon dejtar, åker till Köpenhamn och låter inseminera sig, och börjar samtidigt flörta lite med sin chef, Sandra Edding. De här delarna av boken tycker vi är de roligaste, men kanske är det för att vi inte är riktiga deckarnördar. Samtidigt skaver vissa delar. Varför inseminerar Tess om hon är 42 år? Borde hon inte göra IVF? Och skulle en lesbisk kvinna verkligen säga så här på en dejt? 

"Det är därför relationerna tar så snabbt slut i vår värld, eller hur? Jag har hört att det kallas för u-haul, flyttbil. Du vet, vad tar en lesbisk med sig på andra dejten? Allt hon äger i en flyttbil"
Tess skrattade. Hon hade inte hört just det skämtet förr men det var en ganska träffande beskrivning för en del relationer hon sett bland vänner.

Vi vet inte hur det är med er, men just den där passagen får oss att skruva lite obekvämt på oss. "I vår värld"? Säger ni så till era vänner eller dejter? Det gör inte vi. Det låter mer som om man ska förklara en kliché för en oinsatt person. Och skulle man dra ett skämt om att lesbiska har korta relationer på en dejt? Hoppas inte!

Nåja, på det stora hela är det här en ganska klassisk deckare, spännande, och med olika trådar som nystas upp för att till slut nå en lösning. Det är kanske inte en av våra absoluta favoritdeckare, men det är spännande och det känns roligt att det är en lesbisk huvudperson.

Lesbiska ligan

 

Eva är deprimerad och arg över Anna-Lisas svek när plötsligt telefonen ringer. Det är en för henne helt okänd person, en kvinna som heter Margit. Men de börjar prata, och kommer bra överens. Snart bestämmer de sig för att träffas, och det ena leder till det andra. Både Eva och Anna-Lisa har varit gifta, och de får underhåll av sina män. 

Det är 1943 och till skillnad från många andra kvinnor har Eva en motbok som ger henne rätt till en liter sprit varje månad. Inte för att det räcker, speciellt när hennes chef utpressar henne för att kunna lägga vantarna på flaskan. När Gunvor dyker upp och visar intresse för Margit blir allting väldigt krångligt. Speciellt som Margit verkar väldigt intresserad av Gunvor också, även om hon inte vill erkänna det. 

Svartsjukedramat slutar i rättegång, och ingen av kvinnorna verkar riktigt förstå att det de erkänt i polisens förhör ska kunna leda till att de anklagas för "otukt som mot naturen är". Inte heller kan de förstå tidningarnas löpsedlar som talar om en kriminell liga.

Mian Lodalen började med att nysta upp historiska händelser i "Lisa och Lilly" och fortsätter med detta i "Lesbiska ligan". Denna bok tycker vi är bättre, eftersom man får komma personerna närmare. Ibland är det lite väl mycket dialog och handling och brist på reflektion. Ibland förklaras historiska händelser av en utomstående berättare, vilket gör att man tappar närheten lite, men på det stora hela fungerar berättelsen bra. 

När det gäller slutet hade vi önskat att boken hade fortsatt lite till, att vi hade fått följa med kvinnorna till rättegången. Nu blir det lite rumphugget. När vi vänder sista sidan är det med ett förvånat "Va? Var det slut där?".