Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg

Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg har satt kända litterära monster i terapistolen för att se om deras tragiska öden hade kunnat se annorlunda ut om någon hade försökt förstå dem. Och på vilket sätt är det nu lesbiskt, undrar du?

Jo, mer än man först kan tro. Psykologen i boken är nämligen en modern lesbisk kvinna, något som gör kontrasten mot de viktorianska monstren hon möter ännu större. Dr Frankenstein förundras till exempel över att psykologen väntar barn, tillsammans med en kvinna, och undrar hur de gick tillväga. "Använde ni er också av elektricitet?"

Ett av monstren är också lesbiskt, nämligen vampyren Carmilla från Joseph Le Fanus bok med samma namn. Det är Carmillas flickvän, Laura, som vill att de ska besöka psykologen, eftersom hon är missnöjd med att Carmilla även biter andra flickor.

Boken har en speciell utformning. Det börjar nämligen med att psykologens fru skriver till polisen och rapporterar att psykologen försvunnit spårlöst. Hon bifogar psykologens anteckningar och arbetsdagbok för att se om de kan hitta några ledtrådar där. Detta material får vi som läsare ta del av, och ledtrådar finns det ju, för det är förstås inte helt riskfritt att arbeta med monster.

Mer om boken Monster i terapi kan du höra i Lesbisk podd!

Den tunna isen av Lena Einhorn

Lena Einhorn har tidigare fördjupat sig i andra människors liv, exempelvis Greta Garbos, i boken Blekingegatan 32, och i sin mors, i dokumentären Ninas resa. Den här gången handlar berättelsen om henne själv. Även om boken kallas roman så liknar den väldigt mycket en självbiografi, och vi gissar att det beror på att en del fakta ändrats för att skydda människorna som skildras.

 I centrum av berättelsen står kärleksrelationen mellan Lena och Nicki. De brottas båda med sina egna problem, och vi som läsare tycker redan från början att det verkar enklast om de håller sig ifrån varandra. Men lyssnar de? Nehej då. Istället fortsätter de att krångla och försöka hitta fram till varandra på olika sätt. Lena blir deprimerad och besöker olika terapeuter för att försöka hitta någon som kan hjälpa henne. Hon blir också rädd när någon kommer för nära. Nicki framstår som velig och opålitlig och har dessutom en son som är svårt sjuk, samt ett svartsjukt ex.

Boken tar också upp Lenas förhållande till sina föräldrar, Nina och Jerzy, och genom att bland annat träffa sina barnflickor och gå igenom noteringar som hennes pappa gjort i en bok återvänder hon till barndomen för att ta reda på om saker verkligen är så som hon minns dem. Vi får också följa hennes arbete med Ninas resa, dokumentärfilmen om hennes mor.

Romanen är 508 sidor lång, och den hade vunnit på att kortas ner i alla fall 200 sidor, speciellt i första halvan av boken. Många passager är sega och känns upprepande. Här och var slängs krokar ut som antyder att vi kommer att få ta del av en spännande fortsättning på just den här händelsen senare i boken, men när den fortsättningen väl kommer har man hunnit glömma vad man väntade på, och inget är så stort eller revolutionerande att man brister ut i ett "Ahaaaa, var det så det var!"

Vem passar denna bok? Den passar någon som uppskattar att få vara inne i någon annans huvud. Den kan också passa någon som är intresserad av hur det är att leva med anknytningsproblem. Boken kräver också en läsare som tycker att det är okej att handlingen går långsamt framåt. Det känns mer som att läsa någons dagboksanteckningar än en roman.