tisdag 19 juni 2018

Rubyfruit Jungle av Rita Mae Brown



Vi har tagit oss an en lesbisk klassiker: Rubyfruit Jungle (eller på svenska: Kvinnofrukt) av Rita Mae Brown, från 1973. Rubyfruit är granatäpple, och bokens titel är en omskrivning för det kvinnliga könsorganet.

Bokens huvudperson, Molly Bolt, har många likheter med författaren själv, men boken är inte en biografi. Molly är en adopterad dotter i en fattig familj, och hon inser snart att hon är mycket smartare och starkare än alla hon känner, något som gör hennes mamma arg och avundsjuk. Redan som barn inser Molly att hon gillar tjejer mycket mer än killar, och hon vägrar att skämmas över det. Istället blir hon arg på resten av världen för att den är så korkad och inte förstår.

Hon ifrågasätter det som alla andra verkar tycka är självklart, som att man måste gifta sig med en man och få barn. Det tänker hon aldrig utsätta sig för. Hon har också bestämt sig för att bli filmregissör. Ingen kvinna har varit det förut, men då ska hon bli den första. Molly har inga pengar, men tar sig ändå fram genom den akademiska världen genom stipendier och extraarbeten.

Rita Mae Brown skriver bra och boken är spännande, humoristisk och lättläst. Även om bokens huvudperson har sina egenheter hejar vi som läsare alltid fram henne när hon kämpar sig fram genom livet och vägrar anse sig vara mindre värd än någon annan för att hon är kvinna och lesbisk. Den här boken är politisk utan att tala om politik. Allt Molly Bolt gör är att försöka ta sig dit hon vill i livet, och motståndet hon stöter på kommer naturligt upp under berättelsens gång och blir väldigt tydligt för läsaren.

Ibland kan vi önska att vi kunde få lite mer tillgång till huvudpersonens känsloliv, men boken tar sällan upp detta, utan fokuserar mest på de konkreta handlingarna. Resten får läsaren själv fylla på med.

Sammanfattningsvis: Boken känns fortfarande aktuell och intressant, fastän den är från -73. Visst går det att se att vissa framsteg gjorts i samhället sedan dess, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Berättelsen om den egensinniga och viljestarka Molly Bolt är underhållande och inspirerande. Läs den!


måndag 14 maj 2018

Mördarens mamma av Ida Linde


Den här boken var en riktig överraskning! "Mördarens mamma"  av Ida Linde handlar om Henrietta, som älskar sin pojke, men samtidigt är lite rädd för honom, för hon misstänker att något inte står rätt till med honom. En dag blir hennes farhågor besannade: Polisen kommer och ringer på och säger att hennes pojke har strypt en annan pojke.

Boken börjar så här:

Min pojke frågade mig: Skulle du älska mig om jag dödade någon? Och detta var innan vi visste. För min pojke var bara en pojke när han frågade: Skulle du älska mig om jag dödade någon? Och jag svarade: Ja.

Är inte det en inledning som heter duga, så säg? Den här boken handlar inte om pojken som har mördat någon, utan precis som titeln anger handlar boken om mördarens mamma. Hur blir livet för en mamma, vars pojke sitter i fängelse? Hur förändras deras relation? Hur ser omvärlden på henne? Hur ska hon kunna fortsätta leva?

Men boken nöjer sig inte med att nästla i de frågorna. En dag träffar Henrietta nämligen Grace, som också är en mördares mamma. De träffas i besöksrummet på fängelset, dit de båda har kommit för att besöka sina söner. Och märkligt nog uppstår kärlek mellan de båda mammorna. Men allteftersom Henrietta lär känna Grace dyker fler och fler märkliga saker upp, och hon börjar misstänka att deras söners historier på något vis hänger ihop.

Det bästa med den här boken, förutom att den är mycket välskriven, är att den är väldigt spännande, och samtidigt rolig! På de mest oväntade ställen säger eller gör huvudpersonen plötsligt något jätteknasigt á la Jan Stenmark eller Nina Hemingsson och det blir liksom extra roligt eftersom den omgivande berättelsen är så otäck.

Boken är inte särskilt tjock, men det är en ovanlig berättelse som vi kommer att minnas. Läs den!

söndag 13 maj 2018

Bränn alla broar av Siri Helle



Romanen Bränn alla broar av Siri Helle har ett sådant där omslag som signalerar chicklit och feelgood. Samtidigt handlar boken om en kvinna som är så deprimerad att hon beslutar sig för att ta sitt liv. Hur kan det hänga ihop? Jo, det gör väl det, till en viss nivå, eftersom boken följer de vanliga chicklit-ramarna på det viset att huvudpersonen, Liv, först har problem och sedan träffar kärleken, i form av gatukonstnären Sanna. Men de flesta chicklits har förstås inte ett räkneverk som räknar ner hur många dagar det är kvar till dess att huvudpersonen ska ta sitt liv.

Det är en bra idé i grunden, och boken skulle kunna vara riktigt spännande, om det var så att man satt där som läsare och undrade: ”Ska hon göra det? Ska hon inte? Åh, kan inte någon se hur hon mår och rädda henne?!” Men problemet är att vi aldrig kände så. Istället kände vi redan från början att det skulle sluta väl. Varför? Kanske för att allting är lite för skojigt, feelgoodigt och lite överdrivet, så att vi som läsare aldrig får komma så nära huvudpersonen att vi känner att hon menar allvar. Mycket i omgivningen, som kollegorna och kontorsmiljön, känns lite stereotypt och som att vi har sett det förut i trettioåtta hollywoodfilmer.

Kanske känns vissa saker lite väl förenklade också. När Liv slutar på sitt jobb och går ut och upptäcker världen får vi en känsla av att hon är Tarzan som har kommit till New York och aldrig har sett en stad förut. Finns det teatrar? Hemlösa? Och fet mat på Mc Donalds? Nu har dock vi som läste inte någon erfarenhet av känslan hos någon som har bestämt sig för att ta sitt liv, men för oss kändes det som om huvudpersonen blev lite väl utspejsad när hon plötsligt skulle ut och knarka, stjäla båtar och slåss på tunnelbanan.

Om vi då ska sammanfatta romanen ”Bränn alla broar”: Jo, det är en chicklit, den är lättläst, den är skriven med ett enkelt språk, den handlar om kärlek mellan två kvinnor, och fastän huvudpersonen har bestämt sig för att ta sitt liv känns boken aldrig mörk eller deppig. En lämplig bok för den som vill ha lite lätt läsning att ha med sig på stranden i sommar.

måndag 26 mars 2018

Skuggan och pojken som försvann


"Skuggan och pojken som försvann" är fortsättningen på Lotta Sundins ungdomsbok "Vem är Skuggan?" I den förra boken hade huvudpersonen Tuva fått en flickvän, Julia, och de hade tillsammans bestämt sig för att ge värstingen Albin en chans och låta honom komma och plugga med dem.

När vi möter Tuva igen börjar problemen hopa sig för henne. Julia är arg för att Tuva inte berättar vad hon tänker och känner, och judohallen, där de brukar träna, ska stängas. I skolan är det dags för det Tuva hatar mest av allt: redovisning, men kanske är det okej ändå, om hon får redovisa tillsammans med Julia och Albin?

Just den morgonen, när det är dags för redovisningen, händer det något konstigt. Albin är försvunnen,  fastän han har lovat att komma, och fastän han har övat så att han kan hela sin del av redovisningen utantill. Vart har han tagit vägen? Tuva och Julia börjar söka i hans spår och inser att Albins liv innehåller många hemligheter.

"Skuggan och pojken som försvann" är i första hand skriven för unga i 11-14-årsåldern, men funkar fint att läsa för vem som helst som är sugen på något lättläst och spännande. Del nr två i serien är lite sorgligare än den första, men innehåller också mycket kärlek.


lördag 30 december 2017

När reglerna slutat gälla av Ariel Levy


Ariel Levy är en amerikansk journalist som arbetar på tidningen The New Yorker. I boken "När reglerna slutat gälla" har hon skrivit sin egen berättelse. Den börjar när hon får sitt drömjobb och får resa runt i världen och skriva intressanta personporträtt. Hon träffar också sin fru och blir senare gravid. Men sedan börjar problemen hopa sig och plötsligt har hon ingenting kvar.

Det mest fascinerade med den här boken är Ariel Levys humor. Mitt i allt elände beskriver hon saker på ett så humorististiskt att man börjar skratta. Med tanke på allt hemskt som händer borde man som läsare lämna boken halvt deprimerad, men så blir det inte alls. Levy lyckas hålla en distans till det som händer i sitt berättande och kan driva med sig själv och sitt eget agerande även när hon befinner sig nere i avgrunden.

Att allting kommer att gå åt helvete får läsaren veta redan i berättelsens början. Därefter spelas vägen dit upp. Det ger en speciell känsla åt alla händelser att som läsare veta mer än det huvudpersonen gör just där och då.

Ariel Levy skriver riktigt bra. Hon har en känsla för vilka detaljer som är viktiga att nämna för att läsaren ska få den där känslan för miljön och människorna, och vilka som kan utelämnas. Hon har också en talang för att sätta ord på känslor utan att det blir klyschigt eller konstlat. Det är spännande att få följa med på hennes äventyr och hon är generös med att dela med sig av sina egna känslor och reflektioner. En extra treat är att de reportage som Ariel skriver om i boken lätt går att googla fram på internet, så att man kan se hur resultatet blev.

Det här är en av årets bästa böcker! Läs den!

söndag 29 oktober 2017

Allt jag inte sa av Yrsa Walldén


Berättarjaget är 18 år och flyttar från Malmö till Falun för att plugga och för att förhoppningsvis bli mer självständig och mindre blyg. Redan på rundturen på campus träffar hon för första gången på Dena, en tjej som hon sedan inte kan sluta tänka på.

Som tur är har Dena en kompis i berättarjagets klass och hon ser sin chans att lära känna henne genom kompisen. Till en början verkar allt gå bra. Berättarjaget får en kyss och lite till, men istället för att utvecklas till en kärleksrelation verkar Dena vilja gå vidare som vänner. Berättarjaget har svårt att få grepp om deras relation. Märker inte Dena också att det här är mer än vänskap?

Den här berättelsen fångar på ett fint sätt all den där osäkerheten som finns när man försöker närma sig en ny person. Man får som läsare också känna hur jobbig den där längtan kan vara och man känner igen sig hur det är att fångas så i en känsla att man nästan glömmer bort allt som fanns innan.

Berättarjaget tänker bara på Dena och hinner knappt prata med sin pappa och med sin bästis i Malmö, fastän man förstår att hon egentligen tycker väldigt mycket om dem. De får bara inte plats samtidigt som de stora känslorna. En dag berättar Dena något som får berättarjaget att falla ner i avgrunden och plötsligt känns Falun och studierna inte alls viktiga längre.

Det här är en söt och ganska kort berättelse om kärlek och längtan, om att bli sårad och om att växa som människa. Boken är lättläst, men språket är bra och inte alls klyschigt. Vi rekommenderar den till både vuxna och unga vuxna som vill läsa om kärlek mellan två tjejer.

.

torsdag 19 oktober 2017

När mammorna blev kära av Gunnarsson, Behmer



Vi var väldigt nyfikna på den här boken, men vi visste inte om vi skulle vara oroliga eller hoppfulla. Det är nämligen inte en helt lätt uppgift att skriva en bok om två mammor som blir kära och om hur barn kan reagera. Man måste liksom hitta ett bra angreppssätt. 

Nu när vi har läst klart kan vi väl säga att den här boken varken är en katastrof eller en succé. Det som vi inte riktigt gillar är att allting går alldeles för fort och att boken ska ha med så mycket på en gång: Mammorna är kära, barnen tycker att det är jobbigt, klasskamrater retas, förklaring av homosexualitet, alla blir glada, biobesök och skidresa. Det är pedagogiskt, men saker löser sig lite för lätt och allt hamnar lite på ytan.

Det blir också konstigt ibland i och med att det är barnet som berättar historien, men ibland använder ord som låter mer som en vuxens. Det är också mer som att berättaren ger en lite distanserad sammanfattning av vad som har hänt, än att man som läsare faktiskt är där och får vara med i händelserna.

Just att mamman blir kär i dotterns klasskompis mamma gör att det blir fokus på två problem samtidigt. Hade mamman blivit kär i en klasskompis pappa hade ju det också varit jobbigt, så det är lite svårt att veta vad som är vad. Dessutom har ingen av mammorna varit ihop med en kvinna tidigare, så även de är nervösa och förvirrade. Vi hade nog hellre sett bara ett problem och ett kortare händelseförlopp, men fått dyka ner mer på djupet i det som händer istället.

Det som vi gillar med boken är själva idén och ämnet, att det är okej att vara orolig och tycka att det är jobbigt med förändringar och att de vuxna i boken agerar på ett bra sätt när det blir problem. Det är också bra att barnet i boken nämner både fina och jobbiga följder av att mammorna blir ihop. De jobbiga sakerna står omgivningen för, som antar saker och inte alltid tänker på att inte alla kvinnor är straighta, men vi förstår att kärleken i familjen smäller högre.

Boken är skriven för barn som är 6-9 år.
.

lördag 14 oktober 2017

Saker ingen ser av Anna Ahlund



Anna Ahlund har tidigare skrivit ungdomsboken "Du, bara" och nu är hon tillbaka med en till ungdomsbok som heter "Saker ingen ser". Här får vi följa ett kompisgäng i Uppsala som går estetiskt program på gymnasiet. Några av huvudkaraktärerna är musiker och några målar. Alla försöker de hitta sin väg i livet och alla är mycket intresserade av känslor och relationer.

"Saker ingen ser" kan nästan kallas en utopisk bok, för alla karaktärer behandlar varandra med största respekt. Ingen tycker illa om någon annan och ingen är rädd eller okunnig när det gäller någons läggning eller identitet. Alla är också mycket öppna när det gäller känslor och sex och alla ungdomarna är mycket avslappnade och kunniga inom området.

Det här funderade vi lite på. Anna Ahlunds värld är rätt fantastisk och det är fint att få se hur världen skulle kunna se ut. Samtidigt undrar vi om man som tonåring inte känner att man får väldigt mycket att leva upp till om man börjar tänka: Oj, har alla haft sådär mycket sex redan? Kan alla sådär mycket om sex? Är det bara jag som är nervös och tycker att det verkar lite läskigt?

Samtidigt är det väldigt bra att sexscenerna är långa och utförliga. Den som vill lära sig mer har nästan en lärobok här!

Boken är väldigt feelgood. Till och med när några olyckliga händelser faktiskt inträffar blir vi aldrig oroliga utan tänker genast att det säkert löser sig i nästa kapitel. Den här harmoniska stämningen gjorde att spänningen ibland inte blev vad den hade kunnat vara. Kanske tycker Anna Ahlund för mycket om sina karaktärer så att hon inte vill vara allt för elak mot dem. Spänningen ligger mest i de där ögonblicken då någon upplever ett fint ögonblick med någon och man som läsare börjar undra om de kommer bli ihop senare.

Varför heter boken "Saker ingen ser"? Det diskuterade vi en stund. Kanske är det för att vi får veta vad ungdomarna tänker, men som de inte berättar. Det passar framförallt in på en karaktär. Samtidigt pratar de mycket och berättar väldigt mycket för varandra, men "Massor av saker som alla berättar för varandra" är förstås inte en så klatschig titel.

Det finns rätt många karaktärer i boken och vissa kände vi att vi hade velat veta mer om. Linn till exempel, och hennes relation till Fride. Och vi förstod aldrig riktigt varför Yodit ville att det skulle vara hemligt att hon var ihop med Johannes. Samtidigt är det kul att få se vad alla de olika karaktärerna tänker om varandra och då blir det inte lika mycket plats över till att gå ner på djupet i någon.

Hur lesbisk är då den här boken? Om man vill kan man börja med att definiera vad en lesbisk relation är, men samtidigt är hela konceptet i "Saker ingen ser" att det inte är så noga med sånt där. Det finns killar och tjejer och icke-binära i boken och de blir kära i varandra lite hit och dit. Det man kan säga säkert är att det inte är en lesbisk kärlekshistoria som står i centrum, men boken är ändå givande och tänkvärd om man är lesbisk, tyckte vi.

Sammanfattningsvis: "Saker ingen ser" är en bok som är väldigt feelgood, väldigt queer, innehåller massor och känslor och sex och är säkert en bok som kan pigga upp både unga och gamla nu när vintermörkret kommer.


onsdag 11 oktober 2017

Komma ut-dagen


"Hejsan! Jag är lesbisk! Ja, nu kom jag ut för er, bara sådär. Det är inte så ofta jag kommer ut faktiskt. Oftast sitter jag inne och tittar på film."

Idag är det Komma ut-dagen! Här tolkad av Livet på tvären.


onsdag 20 september 2017

Komma ut-dagen 11 oktober

Komma ut-dagen inträffar den 11 oktober varje år och är en påminnelse om HBTQ-medvetenhet. Dagen grundades i USA 1988 och grundidén var att det personliga är politiskt och att det är viktigt att komma ut för familj, vänner och kollegor. Homofobi frodas i tystnad och okunskap och om människor får reda på att de har anhöriga som är homosexuella så är det mindre sannolikt att de fortsätter ha förtryckande åsikter.

I år vill vi slå ett slag för medvetenhet, men från det andra hållet. För att underlätta för alla medmänniskor att vilja komma ut på jobbet, i skolan, eller var det nu än må vara, gäller det att skapa en öppen och välkomnande miljö. Även om det på många arbetsplatser inte förekommer direkt homofoba diskussioner i fikarummet kanske de inte heller är så inkluderande som de skulle kunna vara.

Ett exempel är att många av obetänksamhet förutsätter att de manliga kollegorna är ihop med en kvinna och de kvinnliga kollegorna är ihop med en man. Det kan lätt undvikas genom att ställa frågor som ”Är du gift/sambo?” istället för ”Har du någon pojkvän/flickvän?”

Vad kan samhället mer göra för att vara mer inkluderande? Förutom grundläggande ting som att lagar och regler inkluderar alla har kulturutbudet stor betydelse. Finns det böcker, tv-serier, filmer och pjäser som alla kan känna igen sig i? Får den kulturen ta plats i tidningarna?

Vi på Fem flator har gjort det till vår mission att lyfta lesbisk kultur och framförallt böcker på denna webbsida. Lesbisk film recenseras på vår systersida anniesfilmblogg.blogspot.se

Vill du uppmärksamma Komma ut-dagen den 11 oktober? Vi tipsar gärna om böcker och film! Du når oss på 5flator@gmail.com.

PS: Vi finns också på Instagram: femflator
.