Vi ger oss av och börjar gå - en erotisk poetisk kortnovell av Skorpan

Vi ger oss av och börjar gå. Sakta genom natten, hem till dig och de första snöflingorna faller och landar på våra kappor. Annars är det mörkt och tyst och du säger inget och jag säger inget. Jag har sett dig förut, många gånger. Och jag har tänkt på dig. Du har alltid varit mitt emellan. Inte någon jag känner, inte en främling. Alltid i utkanten. Närvarande, men inte här. Jag har hört dig tala och blivit rädd. Det var bara några ord du yttrade då. De var inte ens ämnade för mig. Men jag tog dem till mig och sedan blev de kvar. Du är alldeles för rätt för mig utan att veta om det. Farlig. Mer än du kan förstå. Inuti och utanpå.

Du öppnar din dörr och jag kliver på. Lampan tänds, men det är ganska dunkelt ändå. Du kysser mig i hallen och jag är rädd. Kanske borde jag gå. Det kan inte sluta väl. Det kan det väl inte? Men dina läppar på min hals är mer än jag kan motstå. Min kropp ger efter och hjärtat får värka en annan dag. Dina jeans är slitna och tröjan av mjuk bomull. Värmen känns genom tyget mot mina fingertoppar. Så nära mig har du aldrig varit förut. Jag tänker på alla gånger du inte gått att nå och jag drar av dig din tröja. Känslan kittlas. Du med dina vänner på dansgolvet. Dina bara bröst i mina händer. Du som sagt hej och gått vidare någon annanstans. Mina läppar i din nacke. Jag tycker om blicken som vaknade i dina ögon nu. Lägenheten är tyst. Där bor bara våra andetag. Natten är också tyst och mörk utanför fönstren. Bara snön ser oss, men den är med oss. Det är inte som det brukar. Vi är inte vilka som helst för varandra. Känner du det också? Sättet du kysser mig på. Inuti och utanpå.

Det kan inte vara mjukare än så. Dina händer ekar värme i min hud. Det strålar och värker. Begäret efter dig går inte att stoppa nu. Du står naken mot din vägg i hallen. Dina kläder i en hög. Det bara hände. Som om de ville själva. Du kan inte stå upp säger du. Drar mig till din säng. Vi landar i svala lakan, men din kropp är varm under mig. Jag är inte nervös ändå. För jag finns inte längre. Jag slappnar av och flyter iväg, in i begäret. Blundar. Snuddar med mina läppar vid din mage. Vi rör oss tillsammans. Med varandra. Mot varandra. Allting bara händer. Vi passar. Jag visste att vi skulle göra det. Och du är vacker som få. Inuti och utanpå.

I mina drömmar var vi ändå två. Men det här är mycket bättre. Mycket mer än jag kunnat tänka fram. Som en flod eller en åder som pulserar. Ingen av oss existerar. Det här är något annat. Jag undrar om du är rädd. Vad hade du tänkt när du tog mig hem till dig? Hade du kunnat tro att det här skulle hända? Om du bara ville ha en varm kropp i natten, vad fel du hade då. Jag ser dig inte men jag behöver inte. Din kropp talar till mig. Jag tycker om vad den säger. Jag ger dig mina fingrar och egentligen allt annat också. Allt i dig mot allt i mig. Jag känner i alla celler. Är det jag som andas eller du? De är andetag eller njutning i samma. De är mjuk musik som bara finns i natt. Men jag kommer att minnas den. Dina händer slutna om min rygg. Försöker dra mig närmare ändå. Inuti och utanpå.

Du har inga försvarsmekanismer på. Jag kan känna skillnaden. Om du var vem som helst hade det funnits en spärr, något som hindrade mig från att komma så här nära. Jag är inte vem som helst för dig. Millimeter och grader i dina rörelser. Värmen. Det våta. Din tunga. Och du hade inte känts såhär. Du är modig ändå. Som lämnar ut dig till mig. Eller så har du inget val. Som jag. Vad ska vi göra sedan? Sedan blir det svårt. Jag vill inte komma dit där orden tar vid. Vill inte förstöra. Kan vi leva stumma bredvid varandra resten av livet? Jag skulle förstå dig ändå. Inuti och utanpå.

Det är inte som jag hittar på. Jag har aldrig varit så säker. Det hände någonstans på vägen. Jag vet inte riktigt var. Kanske redan i dina första kyssar. Det är en evighet sedan nu. Nu vet vi båda. Du försöker vrida dig under mig, men jag håller dig fast. Pressar isär dina lår. Kysser din hals. Älskar reaktionerna i din kropp på mina smekningar. Du är så nära nu. Du klarar inte mer. Jag låter dig gå. Vet hur blodet rusar i dig. Vet hur yr du känner dig nu. Du andas djupt och ler som jag aldrig sett dig göra förut. Kanske har ingen? Kanske inte riktigt så. Inuti och utanpå.

Jag tror att det kan vara vi. En tanke som är så stor och det finns så mycket kvar. Allt det andra att upptäcka. Morgonkaffet och din hand att hålla på stan. Men det andra är inte det som räknas. Det som räknas är här. Det som känns är hur du ser på mig nu. Förvånad men utan tvekan. Och hur du trycker din kropp mot min. Hur dina läppar smakar på mina bröst. Och jag tänker att jag äntligen ska få ge mig hän ända in i själen. Jag hade aldrig vågat hoppas. Känna din tungas värme skapa solexplosioner. Men det var så det skulle bli. Utanpå och inuti.

I extas och eufori. Sedan slutar det mitt i. Du kommer upp till mig igen. Mina ögon ber om mer. Men dina svarar Inte nu. Inte färdig med dig än. Din hand rör sig sakta över min kropp och jag darrar. Din blick söker. Hittar mina öron. Som om de hade ropat till dig fastän jag vill gömma dem. Du är nöjd nu. Du vet hur du ska plåga mig. Och reta mig. Och sända ilningar genom hela min kropp med dina läppar och andetag. Jag behöver inte säga något alls. Allting händer. Din tyngd trycker ner mig i madrassen. Din tunga i min mun, sedan dina läppar runt min örsnibb, dina fingrar rör sig över mina bröst. Din hand mellan mina ben. Fingrar fulla av magi. Utanpå och inuti.

Förvandlingen - en novell av Skorpan

Det fladdrade i gardinen och rummet fylldes med en doft av kaprifol. Varför var hon vaken? Det var mörkt, men det kändes i hela kroppen att det var dags att ge sig ut i natten. Sängen var så stor. Eller hade hon blivit liten? Hennes klor sjönk ner i kuddens tyg. Gardinen vajade lätt fram och tillbaka. Kom, viskade natten. Fäll ut dina vingar och flyg. Så det gjorde hon .

Med ett lätt hopp satt hon i fönstret och sedan tog hon ett till och flög ut över gräsmattan. Andra fladdermöss cirklade mot natthimlen, ropade till varandra, spanade efter insekter. Hon såg krispiga nattdjur som surrade aptitligt, men hon var inte hungrig, bara fylld av eufori. Luften strömmade emot henne, lagom fuktig, lagom varm, smekte hennes päls. Dofter överallt. Ljud av liv som hon aldrig hade lagt märke till förut, men som måste ha funnits där ändå. Hon var så liten och världen så stor, men det gjorde ingenting för hon var mästarinnan och allting hon behövde fanns precis här. När hon skrek ekade världen tillbaka till henne, talade om allt hon behövde veta. Hon hade aldrig kommunicerat med den förut. Då hade den bara funnits. Nu var de här tillsammans.

Hon flög tillsammans med världen, ner mot ängen, förbi björkar och midsommarblomster, nattfjärilar och myggor. Det luktade hav och tång. Hon landade på en aspgren brevid tre upptagna myror. Nedanför sig såg hon två kvinnor som låg i gräset. De kändes bekanta. Någonting sa henne att scenen som utspelade sig framför hennes ögon var förbjuden och borde göra henne ledsen. Samtidigt kunde hon inte minnas varför. De var människor – stora, klumpiga, ointressanta. De tog på varandra. Tryckte sig tätt ihop. De uttryckte ljud som var bekanta, men hörde hemma i hennes tidigare liv. Det hade funnits något som hon kallade sorg, hon kunde minnas det, men känslan verkade inte existera i hennes nya kropp.

Människorna lät för mycket, för dovt och brölande. Inte alls som fladdermössens lätta klingande toner. Jättarna störde den vackra natten . Hon längtade efter havet och flög vidare mot den breda viken. Hennes skrik ekade mot den platta vattenytan. En fisk tittade förvånat upp mot henne och hon skrattade. Vilken idiot hon hade varit. Hon hade trott att världen var människornas, men de såg inte häften av den och de trycktes ner av känslor. De kunde aldrig använda sin potential.

Hon vaknade på vindsgolvet. De andra hängde kvar uppe under taket, men hon kände sig förtvivlad när hon insåg vad som hade hänt: hon hade blivit människa igen. Trägolvet stack mot hennes hud. Hon måste därifrån fort, innan de andra såg henne. Hon tittade ut genom vindsluckan. Hennes första impuls var att kasta sig ut, men hon hejdade sig. Hur skulle hon komma ner? Hon brukade luta en stege mot väggen när hon skulle ta sig upp för att hämta årorna, men den stod i förrådet nu . Hon fick väl hoppa då. Hon fattade tag om trälisten med fingertopparna och kravlade sig ut. Nu hängde hon där längs väggen och det började bli tungt. Hon bedömde att det var ungefär två meter från hennes fotsulor ner till marken och nedanför låg den hårda grusstigen som gick runt huset. Hon kanske kunde skjuta ifrån med fötterna från väggen och landa i gräset? Hon tryckte till och föll bakåt. Sedan tappade hon luften.

Hon låg där i tio minuter. Först för att hämta andan. Sedan för att försöka komma till någon form av beslut. Till sist satte hon sig upp. Det verkade inte göra ont någonstans. Hon gick in i huset och satte på kaffe. Hon satte sig vid köksbordet och tittade på fåglarna som pilade fram och tillbaka mellan plommonträdet och granarna. Fint, men det var ändå inte samma sak på dagen.

Snart kom Lena ut.
”God morgon”, hälsade hon.
”Jag vill att ni åker härifrån”, svarade hon.
”Förlåt?”
”Jag vill att ni åker. Båda två. Du vet varför.”

För en sekund tvekade hon. Hade hon blivit galen? Allt kanske bara hade varit en dröm. Men det spelade egentligen inte någon roll. Om det hade varit en dröm så hade hon drömt den av en anledning. Deras blickar. Hur de log mot varandra. Hur de skojade med varandra och skrattade medan hon själv inte förstod det roliga.

Lena såg bedrövad ut och tittade ner i golvet.
”Okej”, sa hon bara och försvann ut i sovrummet igen. Hon hörde hur hon började packa sina saker. Sedan hördes låga röster från Marias rum och tio minuter senare puttrade den blå Volvon iväg längs grusvägen och försvann. Slut på föreställningen. Skönt. Hon hade trott att det skulle göra mer ont. Men hon var inte samma person längre. Hon var på väg att bli någon annan. Nu började det nya livet.

En novell av: Skorpan
.

Piggsvinet - en elak liten jävel med polisen i hälarna. Del 3 av 3

De parkerade hyrbilen och betalade för två dygn.
”Jag tycker lite synd om dem som hyrde ut bilen. De var ju så trevliga.” Sanna lyfte ur väskorna ur bagageutrymmet och slog igen bakluckan.
”De får ju tillbaka sin bil, så det är väl lugnt? Parkeringsbolaget kommer att kontakta dem när tiden har gått ut.”
”Vad ska jag göra med nycklarna då?” Bilen blinkade till när hon låste och hon höll upp nyckeln.
Anja log. De hade just stulit 97 miljoner och Sanna var orolig för någons bilnycklar. Men det kändes ändå bättre att hon fokuserade på de små sakerna.
”Vi kan posta dem om du vill? Det är ändå en timme kvar tills flyget går.”
”Ja, kan vi göra det? Det skulle kännas bättre.”
”Du är rolig. Men väldigt söt.”

Det var lång kö till säkerhetskontrollen, men snart var de igenom. Sanna skötte sig ändå väldigt bra insåg Anja. Hon verkade inte alls lika nervös längre, snarare lite glad och upprymd.
”Gate 14B”, läste hon på tavlan för Departures.
”Det står inget om några förseningar heller. Skönt.”
”Där finns en affär. Kan vi kolla om de har kuvert och frimärken?”
”Absolut. Jag..” Hon stelnade till av en välbekant signal. Jobbmobilen ringde i fickan. Sanna hörde det också och såg förskräckt på henne.
”Svara inte.”
”Undrar vem det är?” Hon tog fram telefonen ur jackan och såg på displayen. Bertil Arnestedt. Hon såg genast den bistre slipsmannen framför sig. ”Chefen”.
”Svara inte”, viskade Sanna igen och såg ut att vilja ta telefonen ifrån henne.
”Nej, nej. Jag ska inte svara.” Ringandet slutade. De såg på varandra.
”Vad betyder det?”
”Vet inte.” För den första gången sedan hon hade tryckt på knappen och fört över pengarna kände hon sig orolig på riktigt. Hade de märkt något? Men vem? Hur? Alla hade ju gått hem. Och säkerhetsavdelningen, det var ju hon själv. Det var aldrig någon annan som var inne och kollade på bankkontona på fredagskvällen.
”Vad gör vi nu? Ska vi ta oss härifrån?”
”Jag vet inte. Köp det där kuvertet och frimärkena. Jag måste tänka lite.” Hon satte sig på bänken utanför affären medan Sanna försvann in, då och då kastande en orolig blick mot henne. Anja tittade på telefonen i sin hand. Tio minuter till avgång. Ingen visste väl att de var där? De kunde misstänka att de åkt till flygplatsen förstås. Men skulle polisen i så fall hinna dit innan planet avgick? Och om de inte hann dit, skulle de kunna se till att de blev gripna i Mexico när de klev av?
Telefonen plingade och hon ryckte till så att hon tappade den på marken. När hon lyfte upp den såg hon en spricka över skärmen och hon grimaserade.
Bertil Arnestedt – 1 nytt meddelande läste hon på displayen. Hon öppnade det.

Karin, vill bara påminna om att vi behöver utfärda nya säkerhetscertifikat till Adam och Nils som börjar på måndag. Bra om du kan komma in till kontoret redan vid halv åtta.

Ett leende spred sig över hennes ansikte och kroppen började slappna av. Så chefen ville bara ringa och störa på fredagkvällen för att kräva lite mer övertid av henne. Det var ju för väl. Men nu fick det räcka. Nu var det dags att betala för all den övertid hon redan lagt ner.

Strax stod Sanna framför henne igen. Anja höll upp telefonen och visade sms:et. Strax sjönk Sannas axlar ner och hon drog efter andan.
”Tack gode gud.” Hon satte sig bredvid Anja på bänken och googlade biluthyrarens adress. Sedan släppte hon ner nycklarna i kuvertet och klistrade igen det.
”Är det inte en postlåda där framme?”
”Jag tror det. Det blir bra. Nu måste vi gå till gaten.”

”Hej. Välkommen.” Flygplatspersonalen scannade biljetterna och släppte ombord dem på planet. Sanna skickade Anja en lycklig blick och det var nästan så att de började skratta.
”Det här är så sjukt”, viskade Sanna. Hon nickade. Den första gången hon hade tagit ut sin ilska på samhället hade det varit genom att snatta tuggummi i den lokala kiosken. Paradoxalt nog hade känslan varit nästan densamma. Den där känslan av att ha en hemlighet – ett tuggummi, 97 miljoner. Ingen visste, ingen förstod. Ingen utom Sanna. Hon hade varit ensam då, när hon snattade tuggummit. Egentligen hade hon väl varit mer eller mindre ensam hela livet. Hon tog Sannas hand när planet lyfte. Piggsvinet – snart med polisen i hälarna, men inte ensam mer.

.

Piggsvinet - en elak liten jävel med polisen i hälarna. Del 2 av 3

Snart, snart skulle Christer få veta vem hon var - hon var kvinnan som rymde med hans pensionsfond. På måndag skulle dagen börja med att folk undrade var hon var. Så småningom skulle någon försöka göra en utbetalning från kontot och undra vart tusan alla företagets pengar hade tagit vägen. Var skulle hon själv befinna sig då? Jo, i Mexico på en solig strand med en snygg tjej vid sin sida. Kanske kunde de köpa ett hus där, om de trivdes, annars kanske de åkte vidare till Sydamerika.

Mobilen plingade till och hon läste sms:et. Sanna stod redo med bilen nere på gatan och resväskorna var packade. Perfekt. Pengarna tickade över till de nya kontona i skatteparadiset, överföring efter överföring. Två minuter kvar. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Där nere stod den silvriga Volvon som hon kände igen från biluthyrningen och längre upp i backen försvann fete Christers profil bort mot tunnelbanan. Hon bet sig i läppen. Han kom undan för lätt. Pengarna var ju ändå företagets egentligen. Christer borde få ett personligt straff också. Hon satte sig vid datorn och gick in på den allmänna katalogen. Där letade hon upp Christers personliga mapp och scrollade bland dokumenten. Finansutredningen? Just ja, det där hade han tjatat om i flera veckor om hur mycket tid det tog. Radera. Sådär. Och sen tömma papperskorgen och radera säkerhetskopian. Fanns det något mer hon kunde göra?

Hon gick bort till Christers plats och studerade det stökiga skrivbordet som var fyllt av papper, pennor, smutsiga kaffekoppar och andra prylar. Hennes blick föll på anslagstavlan. Häftstift, det var ju rätt klassiskt. Hon gömde några stift genom att sticka in dem i det slitna tyget på Christers stol. Sedan plockade hon bort tangenterna p, i, g, s, v och n från tangenbordet och klippte av sladden till musen. Vad mer? Hon drog ur alla övriga sladdar till datorn. Christer var totalt oteknisk och han kom alltid först av alla på morgnarna. Han skulle antingen få krypa ner under bordet med sin feta mage, sucka och stöna och dra i sladdhärvan, eller få vänta i säkert två timmar innan någon kom och kunde hjälpa honom. Bara för att till slut kunna logga in och upptäcka att allt hans arbete var borta. Underbart.

Det plingade till från hennes dator och hon gick tillbaka till sitt skrivbord. Överföringen var klar. Dags att dra. Hon stängde ner datorn, drog åt sig jackan och väskan och såg sig om en sista gång. Adjö då, Management Invest och adjö fete Christer. Må ni alltid minnas mig, Piggsvinet – en elak liten jävel. Hon lät bli att släcka, drog upp dörren och joggade nerför trapporna. Utanför huset syntes ingen till och hon tog några snabba steg över trottoaren, öppnade bildörren och hoppade in bredvid Sanna.
”Ah, där är du! Gick allt bra?” Sanna gav henne en kram och en snabb kyss.
”Som på räls. Nu drar vi.”
Sanna startade motorn och backade ut.
”Jaha. Så nu är vi brottslingar.”
”Ja. Mest jag egentligen. Fast det var jag redan så det är ingen större förändring.”
”Skulle du inte ta av peruken nu?”
”Ah, just det. ”Hon lutade sig fram och drog försiktigt ur nålarna. Sedan skakade hon ut sina blonda lockar och suckade nöjt. ”Gud, så skönt.”
”Känns det aldrig jobbigt?”
”Vilket? Peruken?”
”Nej, att veta att du är jagad.”
”Jag har aldrig känt mig särskilt jagad faktiskt. Men jag har i och för sig aldrig snott så här mycket pengar förut. Kanske lägger de ner mer energi då. Inte för att det kommer att hjälpa.”

Bilen rullade genom stan, över Öresundsbron och snart var de i Köpenhamn. Vid ljudet av sirener som närmade sig lystrade de båda till, men polisbilen susade bara förbi dem, på väg någon annanstans. Sanna svängde av mot flygplatsen.
”Ok, så du tror det här kommer funka nu då? Det kommer inte att stå poliser och vänta på oss på flygplatsen?” Sanna var uppenbart nervös och det gjorde Anja lite orolig också. Hon var van vid att arbeta själv och sina egna nerver visste hon att hon kunde lita på.
”Ingen kommer att märka något förrän på måndag. Det bästa är att vi tar oss ut ur landet så fort som möjligt. Dessutom har du inget att vara orolig för. Du har ju inte gjort något och du vet inget. Du ska bara åka på semester med din flickvän.”
”Jag vet. Förlåt. Jag ska skärpa mig. Jag har bara aldrig gjort något sånt här förut.”
”Det är lugnt. Men lita på mig bara och gör som jag säger så kommer allt gå bra. Okej?”
”Okej.”

.

Piggsvinet - en elak liten jävel med polisen i hälarna. Del 1 av 3

Han skrockade belåtet så att den stora magen guppade och vände sig mot sin dator igen. Det var märkligt ändå, tänkte Anja, att någon kunde vara så ful och så fet och ändå så fantastiskt nöjd med sig själv. Nästan varje dag hittade Christer något i hennes uppenbarelse som han kunde skoja om, hennes längd, hennes kläder, hennes ordval och idag: hennes nya frisyr med de svarta piggarna. Men hon kunde verkligen inte bry sig mindre om vad Christer tyckte om henne. Kontoret var hans värld, stället där han var trygg, där allting var som det alltid hade varit, ända tills hon kom och störde balansen. Lesbiska tjejer med skinnjacka och piggar i håret var förstås skrämmande, det insåg hon. De måste skojas med tills de förlorat sin farlighet. Måndagen fyra veckor tidigare var dagen då hon blev Piggsvinet. Det namnet gillade Christer, det märkte hon direkt. Det skulle få sitta i ett tag.

Hon sade aldrig någonting tillbaka när han drev med henne, bara log överseende och gick vidare genom korridoren. Vid det här laget trodde han nog att hon var ofarlig. Ett störande moment på grund av sitt utstickande utseende, men ändå en liten ofarlig tjej som inte käftade emot. Kanske hade han haft mer respekt för henne om han hade vetat hur grym hon var på datorer, men de hade aldrig arbetat på något gemensamt projekt, så det var han lyckligt ovetande om. Ett år hade hon jobbat där nu. Hon kunde allt om företagets datasystem och säkerhetslösningar och hade allt förtroende och alla behörigheter hon någonsin kunde behöva.

”Hejdå, vi ses på måndag”, ropade Pierre och försvann ut genom dörren. Hon höll upp handen i en hälsning. Den fete Christer vände sig slött om, men sade inget. Skulle han inte gå hem snart? Klockan var sex och det var fredag. Men han hade ingen familj som väntade på honom och hon hade märkt tidigare att han kände sig viktig när han jobbade över. Hon hade tänkt sig att hon skulle vara ensam när hon gjorde kuppen, men det spelade ingen roll. Han satt ju ändå alltid bara där borta vid sin dator och slötittade. Hon kunde inte minnas att han någonsin varit framme vid hennes plats. Hon öppnade sin mall och loggade in på banken med administratörsbehörigheten. Det fanns en beloppsgräns på 100 000 kronor i hennes attesträttighet, men det fanns ingen begränsning på hur många transaktioner hon kunde utföra. 97 miljoner fanns det på kontot. Precis lagom. Det skulle bara ta några minuter att hämta dem.

Något rörde sig i ögonvrån. Hon såg hur Christer reste sig och drog på sig jackan. Dålig timing. Hon förminskade fönstret med banköverföringen och öppnade upp ett Exceldokument, men han gick bara rakt förbi henne och fortsatte mot ytterdörren.
”Du får släcka när du går Piggis. Det är onödigt om elen står på hela helgen.”

Hon svarade inte. Varför skulle hon göra det när han inte ens bemödade sig om att se åt hennes håll eller önska en trevlig helg? Visste han ens vad hon hette på riktigt? Hon hejdade sig och log åt det komiska i tanken. Vad hon hette på riktigt visste han naturligtvis inte. Det var det inte någon på jobbet som gjorde. De kallade henne för Karin, eftersom det var med det namnet hon hade sökt jobb där. Inte Christer förstås, för han kallade henne Piggsvinet och trodde att hon var liten, snäll och oskyldig. Hennes närmaste kollega, Malin, kallade henne för Kakan. Malin var den enda från jobbet hon skulle sakna. Fast bara lite grann. Och inte så länge. Hon log brett. Liten - ja, snäll - nej, oskyldig - inte det minsta.

.

Återseendet, del 3, en novell av Skorpan

”Jag hade väldigt trevligt”, sa hon.

”Jag med. Tack för middagen.”

”Ingen orsak. Vill du följa med in till mig en stund?”

”Jag ska nog sova nu. Det blir ju väldigt tidigt i morgon.”

”Mm, men det är sex timmar kvar.”

”Jag.. nej.. tack, men jag tror inte det.”

”Okej.” Hon såg besviken ut. ”God natt då”.

”God natt.” 

Jag gick in på det mörka kalla rummet och stängde dörren bakom mig. Vilket tillstånd jag var i. Hur många glas vin hade hon lyckats få i mig? Och hur kunde någon vara så otroligt charmig? Jag kände mig helt hjälplös. Det var ett under att jag hade lyckats hålla henne ifrån mig. Hade hon tagit ett steg närmare, kysst mig, då hade jag inte kunnat motstå henne. Men nu gjorde hon inte det. Jag tvättade av sminket och borstade tänderna. Sedan satte jag klockan på fyra och kröp ner i sängen. Fyra. Vilken hemsk tid att gå upp. Fyra. Och Ally som låg två dörrar bort. Jag måste sova. Jag kommer aldrig kunna somna. Det knackade på dörren. Jag smög bort till dörren. Varför hade de inga titthål?

”Hallå?”, provade jag. Jag visste inte om det hördes ut. Inget svar. Jag gläntade försiktigt på dörren och där stod hon. Nu iklädd hotellets badrock. Hon sa inget utan smet bara in genom dörren och stängde. Och en sekund senare stod jag upptryckt mot väggen och hon kysste mig. Blodet rusade genom min kropp. Jag borde säga nej. Men jag ville inte säga nej. Jag ville ha henne. Hon drog av sig sin badrock. Hon hade förstås inget under den. Sedan drog hon ner mig i sängen. Jag njöt av varje sekund. Kanske hade jag drömt om det ibland, men aldrig trott att det skulle hända igen. Vi var ett avslutat kapitel, men tydligen kan sådana öppna sig igen, om ändå bara någon sida och väldigt tillfälligt. För en sekund tänkte jag på hennes fru, men sedan brydde jag mig inte mer. Hennes fru var inte här och det här skulle aldrig mer hända igen. Det var en timmes tidsresa till det förgångna och snart skulle jag landa i nuet igen och hon skulle vara borta. Men nu var hon väldigt mycket här. Hennes mjuka nakna hud låg mot min, hennes långa mjuka hår kittlade min hals när hon kysste mina bröst och hon var flickan igen, flickan jag hade älskat över allt. Jag kände att hon ville ha mig lika mycket som jag ville ha henne. Hon var överallt och jag kunde inte få nog av henne. 

Jag tror att vi kanske sov en timme efter att vi hade älskat, tillsammans som i en avslappnad hög. Sedan började hon röra sig och jag vaknade och insåg att hon var där. Hennes arm strök över min midja och jag drog henne intill mig. All min trötthet försvann på en sekund när hon kysste mig igen och sedan började allting om. Jag brydde mig inte om sömn och tv-intervjuer. Jag ville bara kyssa och smeka varje del av hennes kropp. 

Nästa morgon var hon affärskvinnan igen. Klockan fyra ringde klockan och hon log hastigt men innerligt mot mig innan hon sprang in till sig och förvandlade sig till sitt tv-jag. Vi delade en taxi till studion och snart stod vi inne i stöket av kameror, möbler och människor.

”Har ni träffats innan”, undrade reportern som skulle intervjua oss.

”Jo, vi har setts som hastigast”, sa Ally.

”Trevligt. Ni kommer alltså att sitta här borta, i soffan. Jag kör intervjuerna med er och sedan kommer jag att lämna er här och gå vidare till vår bokpanel, men en studioman kommer att hjälpa er ut. Den här vägen.”

Ally travade efter, men vände sig om och log bländande mot mig. Hon hade en förmåga att få mig att känna mig utvald. Ändå var jag inte det. Jag var någon hon hade spenderat en natt med innan hon åkte hem till sin fru. Eller var det bara så? Hade vi en kontakt som var utöver det vanliga eller inbillade jag mig bara? Inte för att det spelade någon roll. Jag kunde väl bestämma att det vara så. Vi hade något speciellt, och vi skulle förmodligen aldrig ses igen, men vi skulle ändå alltid ha något speciellt.

”Sitter ni bra? Då ska vi alldeles strax börja. Sara, jag börjar med att ställa några frågor till dig om boken, tänker jag.”

”Fire away”, sa jag, och log självsäkert från tv-soffans högra ände där jag satt med den mäktiga affärskvinnan vid min sida. Snart skulle vi finnas vid halva svenska folkets frukostbord.

The end.

Återseendet, del 2, en novell av Skorpan

När jag hade duschat, klätt på mig och sminkat mig knackade det på dörren och jag öppnade. Nu hade hon bytt ut den mer affärsmässiga dräkten mot en klänning. Hon såg fantastisk ut i den med och jag tog mig samman och nickade med ett leende. Sedan stängde jag dörren bakom oss och vi gick ner i restaurangen.

”Så det blev en författare av dig ändå. Det verkade ju lite osäkert sist vi sågs.”

”Alla har vi våra funderingar när vi är unga.”

”Mhm.” Hon skrattade. Jag mindes hennes frustration när vi sågs, hon visste inte heller riktigt vart hon ville då. Framåt. Uppåt. Men riktigt hur det skulle bli visste hon inte.

”Känns det som att du har hamnat rätt?”

”Det känns väldigt rätt. Helt ärligt var det väl mest en slump att jag hamnade där jag gjorde, men när jag väl hade börjat sätta mig in i arbetet insåg jag att det var precis där jag skulle vara.”

”Det känns som att det passar dig.” Servitören kom med våra menyer och frågade om vi ville ha något att dricka. Vi beställde varsitt glas vin och studerade varandra igen, som två nyfikna men blyga barn. Fast inte riktigt som barn ändå. Sättet hon såg på mig på, det var ett helt annat sätt än det barn kan. Jag mindes det. Det hade varit likadant då. Stämningen blev alltid elektrisk när vi var tillsammans. Alltid när hon var några meter bort ifrån mig ville jag komma närmare, jag ville vara nära henne, röra henne. Ingenting hade ändrats. Ändå hade allting ändrats. Vad var meningen med att bli attraherad av en kvinna som hade dumpat mig och skaffat en fru?

”Vi har ett öppet förhållande”, sa hon apropå ingenting.

”Förlåt?”

”Jag och min fru. Vi har bestämt att vi får träffa andra om vi vill.”

”Jaha.” Jag tog en klunk vin och önskade att jag var någon annanstans.

”Du är minst lika sexig nu som du var då.”

”Men fortfarande lika ointresserad av gifta kvinnor.”

”Jaså?”

”Ja. Det är inte min grej. Jag vill älska med någon som älskar mig.”

”Inte med någon som är vanvettigt attraherad av dig?”

”Jag dör. Du har inte förändrats ett dugg.” Jag skrattade och hon skrattade också. Sedan kom servitören med vår mat och vi åt och pratade om andra saker ett tag, om jobb och skrivande och gemensamma bekanta. Klockan tio stod vi i korridoren utanför våra rum igen.

Läs nästa del av novellen i morgon!

Återseendet, del 1, en novell av Skorpan

Jag tappade greppet om resväskan och den tippade och föll till golvet med en duns bredvid mig. Hennes ansikte sprack upp i ett leende och sen i ett kort roat skratt.
 ”Det var längesen. Hur mår du?”
Hon verkade tveka om hon skulle ge mig en kram eller inte, men sedan bestämde hon sig för att inte göra det och stannade istället på någon meters avstånd och bara studerade mig nyfiket.
”Ja.. jo… bra.” Jag skakade på huvudet. Hon var sig så lik, men ändå så annorlunda, så.. mogen. När vi hade setts förra gången, för tio år sedan, då var hon en flicka som ville så mycket, men ändå inte hade kommit igång med livet på riktigt. Nu var hon en affärskvinna och en ledare, någon som gjorde skillnad. Jag kunde tänka mig att hon trivdes i rollen, som att hon äntligen fått blomma ut i den hon verkligen var. Hennes dräkt såg ny ut, skjortan var välstruken. Det blonda håret var utsläppt men ändå perfekt friserat och två gulddroppar blänkte i hennes öron. Inga glasögon längre. Hon hade nog gått över till linser. Lika vacker och lika sexig som vanligt. Vi stod på en heltäckningsmatta i en hotellkorridor på plan två. Det var där tv-bolaget hade bokat mitt rum och det var där jag skulle spendera natten för att sedan gå upp klockan fyra och bege mig till studion för att medverka i morgonprogrammet.

 ”Jag hörde att du skulle vara med i morgon. Jag har faktiskt just plockat upp den här…” Hon sträckte sig efter sin handväska och höll upp en bok, min bok, min nyutkomna roman. Allting kändes bara helt osannolikt.
”I morgon…”, mumlade jag förvirrat. ”Menar du..?”
”Ja, vi ska ju båda vara gäster i morgonprogrammet.”
”Jaha! Gud.. det.. visste jag inte. Jag blev bara totalt överraskad när jag såg dig här. Jag trodde du var i London.”
”Ja. Det är jag ju, vanligtvis. Men jag är ute och rör på mig en hel del.”
”Jag kan tänka mig det. Jaha. Så.. allt är bra?”
”Det är jättebra.”
”Jag hörde att du gift dig och allt.”
”Mm.” Hon nickade och såg märkligt road ut.
”Ja, men.. jag ska väl gå in och packa upp. Vi ses väl i morgon om inte förr.”
”Har du ätit? Jag tänkte ta nåt härnere i hotellrestaurangen bara. Du kan väl göra mig sällskap? Ska vi säga om en timme?”
”Eh.. ja, okej.”
”Bra, jag knackar på hos dig då.” Hon log igen och vände sig om och tog sin väska och öppnade dörren. Två dörrar bort från mig. Där skulle hon alltså sova. Jag skakade på huvudet igen och fick fram kortet och öppnade dörren till mitt rum. Där lade jag väskan på sängen, öppnade den och började hänga in kläderna i garderoben.

Ally. Hur många gånger hade jag inte tänkt på henne genom åren. Undrat hur hon hade det. Undrat om hon mindes mig. För mig var alla minnen med henne väldigt starka. Hon hade alltid sagt de rätta sakerna, ingen jag hade träffat senare hade kommit i närheten av hennes charm och ingen hade älskat med mig som hon. Men hon hade också lämnat mig och det gjorde det hela lite mer obekvämt. Visste tv-bolaget om att vi hade haft ett förhållande? Förmodligen inte. Skulle Ally ta upp frågan i tv? Det skulle hon kunna göra. Hon var totalt oberäknelig och det var också en del av hennes charm. Nåja, det spelade väl ingen roll nu längre, vad som hade hänt tio år tidigare. Nu var hon ledare för en stor organisation som kämpade för kvinnors rättigheter i världen, hon var känd och hon var gift. Vad var jag? Ensam och misslyckad.. nej, det var faktiskt inte sant. Min bok hade gått rakt in på förstaplatsen på bästsäljarlistan. Ensam och lyckad? Går det ens att vara? Jag försökte skaka av mig det röriga molnet av tankar och gick för att ta en dusch.

Läs nästa del av novellen i morgon!

I kassan, en väldigt kort julnovell av Skorpan

Elin Olsson hade tänkt sig att hon skulle möta sin tillkommande på en fest. Kanske hos någon vän eller bekant, eller på någon klubb. Hon hade i vilket fall som helst inte tänkt sig att hon skulle träffa henne i kassan på den lokala matvarubutiken på julaftons morgon. Ändå satt hon där nu, med sitt långa mörka hår och de ännu mörkare ögonen och hennes mungipor drogs upp i ett riktigt farligt leende efter att hon hade ställt frågan.

”Det blir 239,50. Har du lust att gå ut med mig?” Elin drog upp sitt betalkort och tänkte först att hon hade hört fel, men det stora leendet och det faktum att tjejen började skruva lite på sig när svaret dröjde fick henne att inse att frågan hade ställts på riktigt.
”Men… hur visste du ens?” Elin brukade få höra att hon inte såg ut att vara gay. Själv menade hon förstås att man inte kan se ut att vara gay, men hon förstod ändå vad de menade. Ingen tjej skulle få för sig att ragga upp henne på stan. Killar försökte med jämna mellanrum, men det tyckte hon mest var jobbigt.

Hon betraktade tjejen i kassan. Hon hade sett henne i affären förut och tänkt tanken, att hon skulle kunna vara gay, men det var långtifrån säkert.
”Jag känner igen dig”, sa kassatjejen. Elin skulle just öppna munnen och fråga varifrån när damen bakom henne i kön ställde ner en förpackning hushållspapper med en smäll på rullbandet.

”Har ni konverserat färdigt snart? Jag skulle behöva komma hem och sätta in julskinkan i ugnen.” Hon höll menande upp en stor klump griskött och lade även den på rullbandet framför sig.
”Du borde prova att äta vegetariskt istället. Då slipper du allt det där.” Elin log bländande mot damen som inte kunde låta bli att börja skratta.
”Tack för förslaget, men släkten skulle lyncha mig.”

”Kvitto?”, undrade kassatjejen,
”Nej, det är bra…”, började Elin, men tjejen vände på kvittot och där stod något skrivet: Alice, och ett telefonnummer. Elin tog kvittot och fortsatte fram till rullbandets slut medan hon hörde hur Alice sa hej till julskinkedamen och började blippa hennes varor. Hon började packa ner sin mjölk och fil och sedan såg hon bort mot Alice igen. Hon fick en snabb blick tillbaka mellan inläsandet av rödkål och köttbullar och Elin såg att hon log, lite roat och lite generat. Hon var söt. Elin bestämde sig för att skicka henne ett sms senare.

God jul!
/Skorpan

Sommarfesten, del 7 av 7

”Var är du”, stod det i sms:et från Maja. Aj fan. Jag hade helt glömt bort henne. Sedan Ellie hade älskat med mig i någon stackars ovetande människas båt, hade vi hjälpts åt att komma i våra klänningar igen och snygga till oss så gott vi kunde. När vi kom tillbaka till huset rådde en märklig stämning. Folk verkade liksom lättade att vi hade återvänt.

”Vad är det som har hänt?”, undrade jag.

”Britt har åkt hem för Lina gav henne en örfil”, sa Anette och grimaserade.

”What?”

”Ja, alltså, det urartade lite när Lina fick höra att Britt hade gjort dig ledsen och hon skällde ut henne och så började de bråka. Och till slut tappade Lina humöret och slog till henne…”

”Anna!” Någon ropade mitt namn och Lina kom springande från rummet bredvid. ”Där är du ju! Jag blev så jävla orolig! Jag var ute och letade efter dig, men jag hittade dig inte. Jag blev så arg när jag hörde att den där bitchen varit på dig..” Lina hängde sig om mig och kramade mig, med en ölburk i ena handen och väskan i den andra.

”Lina, så farligt var det verkligen inte. Du får inte slå människor för min skull. Gör aldrig om det. Lova det.”

”Jaja, jag lovar. Men nu är du här! Nu ska vi dansa!” Och sedan försvann hon in i det andra rummet igen och volymen höjdes så att musiken strömmade emot oss. Jag såg på Ellie och hon log roat mot mig. Jag ställde mig nära henne och viskade i hennes öra.

”Jag vill inte dansa. Vill du följa med hem till mig?”. Hon nickade och vi ringde på en taxi.

 

Det var när jag vaknade nästa dag som jag såg de missade samtalen och sms:et. Men det var inte det första jag såg. Det första jag såg var Ellie som låg och sov bredvid mig. Jag blev med ens jätteglad och jättenervös och fastän jag egentligen inte trodde på gud började jag be till en sådan medan jag låg och såg på henne. Gör så att hon inte ångrar sig. Gör så att hon vill träffa mig igen. Gör så att hon älskar mig. Snälla gör så att hon älskar mig. Och sedan vaknade hon. Och såg på mig. Och log stort. Lite generad såg hon ut, men hon drog mig tätt intill sin nakna kropp och kramade mig, stoppade in huvudet under min haka och mumlade ”God morgon”. Och sedan kändes allting bra.

 

 

Och där var sommarfesten och sommarnovellen slut. Vad tyckte du om den? Skriv till vår novellförfattare Skorpan på Qruiser: Skorpan5. Kom med ris och ros eller förslag och inspiration till nya noveller!

Sommarfesten, del 6 av 7

”Är det öppet där?” Ellie pekade mot båten och jag tvekade. Hon reste sig och gick fram till förtöjningen och drog båten mot bryggan. Den gled in och hon hoppade ombord. Hon kände på träluckan som täckte ingången och log triumferande mot mig när den gled upp. 

”Kom”, sa hon och försvann in.  Jag drog av mig mina höga klackar och krånglade mig ombord och följde efter henne in i det mörka trånga utrymmet där bara ett litet takfönster släppte in ett svagt ljus. Platta bruna kuddar täckte båtens sovplats och där lade hon sig och drog mig intill sig.

”Vår båt”, viskade hon och skrattade. ”Älska med mig i vår båt”.

Hon var så glad och berusad och hon skrattade och jag skrattade och fastän jag inte ville tänka på det egentligen undrade jag vad hon skulle säga till mig när det var måndag och vi var tillbaka på kontoret. Inte för att det borde spela någon roll nu och här, men ändå gjorde det tydligen det. För jag var rädd. Rädd för att hon var en heterotjej och jag kanske inte var något annat än hennes partyunderhållning.

Men sen fångade de där ögonen mig igen, drog in mig i en annan värld, och hon kysste mig så hett och förvandlade mig till ett djur, ett djur som drog av hennes kläder, kysste hennes kropp och smekte henne, slickade henne och njöt av varje sekund. Och hon överraskade mig. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt var hon överallt. Hon ville ha mig och hon älskade med mig som om hon hade älskat med kvinnor i hela sitt liv. Jag såg på henne där hon låg, naken, utsträckt med slutna ögon och bara andades, och hon log. Hela tiden log hon. Och jag insåg att jag var helt hopplöst kär i henne.

.

Sommarfesten, del 5 av 7

Jag kände kinderna hetta och jag vågade bara trycka hennes hand lätt tillbaka. Sedan släppte jag den.

”Jadå. Förlåt att jag försvann. Jag hamnade i en diskussion med Britt och blev lite arg, så jag kände att jag behövde sätta mig och svalna.”

”Jag hörde det. Jag är ledsen.” Hon såg uppriktigt bekymrad nu.

”Alltså, det är ingen fara. Det var bara…Vad hörde du?”

”Christian sa att hon hade varit på dig om.. ja, att du är gay.”

”Jaha. Ja. Så nu vet du det.. Om du inte visste det innan.”

”Nej. Jag hade funderat lite på det. Men jag visste inte.” Jag nickade och kände kinderna hetta igen. Ellie hade funderat. På mig. Herregud, jag var som en kär skolflicka. Jag måste skärpa mig. Jag såg ut över vattnet med båtarna som guppade långt bort i sommarkvällen.

”Jag har funderat en del på det. Hur det skulle vara”, sa Ellie nu.

”Hur vad skulle vara?”

”Ja, att vara, med en tjej.” Hon såg på mig och log. Hon verkade inte ens generad.

”Så du har aldrig varit med en tjej? Har du kysst en tjej?” Hon skakade på huvudet. Jag såg upp mot det stora huset och rummet där alla satt och åt. Kunde de se oss därifrån? Ellie följde min blick.

”Kom”, sa hon och gick iväg längs den del av bryggan som löpte längs med stranden, bort till nästa tomt. Där låg ett båthus och det var där hon drog upp dörren och gick in. Jag följde efter, full av förväntan. Vad ville hon mig? Jag stängde dörren bakom mig och gick efter henne in i dunklet. Vattnet lyste upp en silvrig fyrkant i husets mitt, där en träbåt vilade i förtöjningarna. Plankorna på golvet knarrade under våra fötter. Hon satte sig och dinglade med fötterna över vattnet vid båtens för.

 

Jag satte mig bredvid. Så nära jag kunde. Vi var här tillsammans. Jag kände mig inte nervös längre när jag smekte hennes rygg med handen och hon vände sig mot mig. Jag lutade mig fram och kysste hennes läppar, mjuka varma. Hon smakade vin, som jag. Det var så fint att kyssa henne. Jag ville inte sluta. Hon verkade inte vilja att jag slutade heller. Hennes kropp kändes så len och lockande där bredvid mig. Mina händer fumlade sig fram över hennes rygg och hennes mage. Jag drog henne närmare och våra kyssar blev vildare. Jag kände hennes armar runt min midja och hennes snabba andetag gjorde mig yr och upphetsad.

.

Sommarfesten, del 4 av 7

Middagen blev som vanligt en blöt historia. Kvinnorna på mitt jobb var inte kända för att snåla med vinet och den här kvällen var inget undantag. Ljudnivån steg snabbt medan de tre rätterna bars in och ut och servitörerna sprang mellan borden och fyllde på glasen. Till en början hade vi pratat lite artigt med alla som satt omkring oss vid bordet, men nu var det bara Ellie och jag. Alla andra hade vi liksom uteslutit utan att märka det. Jag hade så roligt, så jäkla roligt den kvällen. Ellie berättade en massa historier och jag berättade mina och vi skrattade tills jag var alldeles trött i mungiporna. Sedan ursäktade sig Ellie och sade att hon måste på toa. Jag pustade ut och drack lite vatten.

”Ni kommer rätt bra överens va”, hörde jag en röst bredvid mig. Jag mötte Översittar-Britts dimmiga blick med det nedlåtande ögonbrynet.

”Ja, Ellie är jätterolig”, svarade jag glatt.

”Du kanske ska akta dig lite”, sa hon vist och menande som om jag skulle förstå något.

”Vad menar du?”

”Jamen.. du vet.. med din läggning och så.”

”Min..” Jag rynkade ögonbrynen. Så Översittar-Britt kände till min läggning. Okej. Men vad ville hon ha sagt med detta? ”Får jag inte prata med andra kvinnor för att jag är lesbisk, är det så du menar?”

”Hahaha. Jag säger ju bara att alla kanske inte uppskattar att du flörtar hejdlöst med dem.”

”Vafan…” Jag kände plötsligt ilskan koka i mig och jag reste mig, gick ut ur rummet, ut ur trädgården och ner på bryggan. Där satte jag mig på en bänk och bet ihop käkarna.

 

Jävla tant. Jävla feta fula tant. Måste hon förstöra allting? Måste hon förstöra min perfekta kväll? Hur skulle jag kunna gå in dit igen och njuta av Ellie när jag visste att hon satt där bredvid och spottade på mig. Men det skulle vara konstigt om jag bara försvann. Jag bestämde mig för att sitta en minut till och bara låta ilskan rinna av mig. Sedan skulle jag gå in igen och vara hur älskvärd som helst och ignorera tanten totalt.

”Är du okej”, hörde jag röst bredvid mig och jag hajade till. Ellie satte sig på bänken bredvid mig och tog min hand.

.

Sommarfesten, del 3 av 7

Solen glittrade över Mälarens vatten och ölet och vinet flödade ombord på den lilla båten som skulle ta oss till festen. Jag satt med Anette och Lina och några andra av de yngre kvinnorna på vår avdelning vid ett bord. Ellie hade hamnat i andra änden av båten. Nåja, det var inte det här som räknades. Det var ikväll jag ville sitta bredvid henne, vid middagen.

”Alltså, den där klänningen!” Lina skakade på huvudet. ”Ska du gå ut med något annat sällskap än vi eller?” Anette skrattade och jag log.

”Ja, det kanske jag ska faktiskt. Efter middagen.”

”Men vaddå?! Nej, du får inte smita iväg! Vi ska ju dansa!” Lina verkade redan lite i gasen. Det skulle nog gå bra att smita ifrån henne om några timmar. Hon skulle inte märka något alls när hon väl kommit igång på dansgolvet. 

Båten lade till vid en brygga nedanför en stor villa och vi klev iland. Det var lite roligt ändå, att se alla festklädda. Till och med de slafsigaste männen, som brukade gå runt i beiga t-shirts och urtvättade jeans på kontoret, hade letat fram finskjortor och kavajer. Tjejerna hade klänningar och de äldre damerna hade kjol eller finbyxa och pärlorna och kuvertväskorna hade kommit fram. Ellie steg ur båten nu. Hon hade en ärmlös klänning i en mjuk sandfärgad sammetston. Hennes mörka hår verkade ännu mörkare än vanligt och hon var uppsminkad och vackrare än någonsin. Det var nu jag måste ta chansen. Jag slöt upp bredvid henne och strök hastigt hennes arm. Rätt oskyldigt var det, tyckte jag själv. Det skulle kunna ha varit bara för att få hennes uppmärksamhet.

”Vad fin du är!”

”Tack! Du med! Helt grym den där klänningen.” Hon såg nästan beundrande på mig och jag blev så generad att jag tappade fattningen några sekunder. Som tur var fortsatte hon att prata.

”Har du varit här förut? Jag tror jag har varit på bröllop här någon gång.” Och så gick vi in i matsalen och satte oss tillsammans och jag hade lyckats. Ellie var min för resten av middagen. Jag var så nöjd att jag nästan inte brydde mig om att Översittar-Britt kom och satte sig på min högra sida.

 

.

Sommarfesten, del 2 av 7

När jag kom på morgonen märkte jag att folk på kontoret var lite extra glada. Vissa hade redan finkläderna på sig, andra hade med sig stora väskor med ombyte i. Först blev jag lite orolig, för jag såg inte Ellie någonstans. Vad typiskt om hon hade blivit sjuk! Då skulle jag sitta där i min fina klänning och lida hela festen. Men jag andades ut. Där var hon! Hon steg ut ur ett konferensrum med några chefer. Det var Översittar-Britt och snipiga Ann-Christin och någon man från personalavdelningen som hon tydligen hade haft ett möte med. Stackars Ellie, vilket hemskt sällskap att sitta i. Nu kom hon gående genom landskapet och när hon gick förbi min plats log hon och sa ”Hej”. Det var tydligen allt som behövdes för att sätta igång myror i min kropp. Stilla mitt hjärta, hon sa bara hej, försökte jag säga till mig själv för att dämpa mina känslor. Men det var inte hejet som gjorde mig till en fånigt leende hjärndöd lesbian. Det var de där ögonen igen. Jag suckade och öppnade upp inkorgen för att hitta något lagom intressant mail att koncentrera mig på istället.

 

Varför är inte kostnaderna för maj fakturerade, undrade min controller. Säg det, tänkte jag och gick in i systemet för att kontrollera. Mycket riktigt var de inte fakturerade. Och det var Översittar-Britt som skulle ha gjort det, och som hade glömt det, som vanligt, och det var jag som måste gå och påminna henne. Skit också. Men lika bra att få det gjort. Jag rullade ut stolen och gick bort mot hennes plats. Hon höll just på att snäsa av någon annan stackars tjej som nu lommade iväg med en blandning av besvikelse och skam i ansiktet. Britt såg upp på mig och höjde ögonbrynen.

”Ja?”

”Karl-Fredrik säger att kostnaderna för maj inte har blivit fakturerade.”

”Jaha? Vaddå för kostnader?” Hon blängde surt på mig, fastän hon mycket väl visste vad jag pratade om.

”För Göteborgs-kontoret. Han säger att han mailade dig om det för tre veckor sedan", svarade jag med min vänligaste röst.

”Haha, det säger han ja. Jaadu, jag har haft såååå mycket att göra. Tror jag har mer än 300 olästa mail faktiskt.” Britt lät av någon märklig anledning nästan stolt över sina olästa mail, men jag insåg att det inte var någon idé att försöka förstå hur hennes hjärna fungerade.

”Jaha. Men kan du fakturera det nu då, eller ska jag be någon annan?”

”Jag ska försöka hinna det. Var det något mer? Jag är lite stressad.”  Hon puttade upp glasögonen på näsan. Märkligt att de kunde glida ner fastän hon alltid hade näsan i skyn, tänkte jag.

”Nej, det var allt.”  Men Britt var redan upptagen med att studera sin skärm och se viktig ut.
 

 Plötsligt kändes hela situationen väldigt komisk. Jag bet mig i läppen och såg ner i heltäckningsmattan. Jag började nästan skratta när jag gick därifrån. Vaddå anfall är bästa försvar? När jag tittade upp hade jag förmodligen fortfarande mungiporna vid öronen och plötsligt mötte jag Ellies mörka ögon när hon kom gående genom korridoren från andra hållet. De verkade på något vis vakna ur sina tankar och glittra till när de såg mitt stora leende och mitt hjärta började dansa igen. Britt försvann på en millisekund ur mitt medvetande och det fanns bara mörka ögon kvar. Gud, vad tänkte du när du stoppade in denna kvinna på mitt kontor?

.

Sommarfesten, del 1 av 7

”Måste du gå på det där då”, undrade Maja medan hon tvinnade sitt ljusa hår mellan två av sina smala fingrar. ”Tycker du ens att det är kul?” Hon verkade lite irriterad, som hon ofta blev när saker inte gick som hon hade planerat. Nu ville hon att jag skulle gå med henne på tjejfest på fredagen, men jag hade redan tackat ja till jobbets sommarfest för en månad sedan.

”Tja..” Jag låtsades fundera. ”Jag tror Lina och Anette blir väldigt besvikna om jag inte går. Och jag har ju faktiskt tackat ja. Alla kommer tycka att jag är jättetråkig om jag bangar igen. Sist det var fest var jag ju med dig i Barcelona istället, remember?”

”Oh, I remember! Men.. kan du inte komma senare då?”

”Jag ska försöka.”

”Bra! Vart ska ni? Är det nära Slussen?”

”Jag vet inte. Det ska bli en överraskning.”

”Men åh…Ja, jag måste gå nu, men vi hörs i morgon då, ok?”

 

Jag satt kvar vid bordet en stund med den smutsiga disken framför mig på duken. Maja kom ofta över och åt, men hon hade aldrig erbjudit sig att hjälpa till att plocka undan eller diska. Jag tänkte på morgondagen. Vad skulle jag ha på mig? Mina tankar föll direkt på den sexiga svarta klänningen jag hade köpt två veckor tidigare. I vanliga fall var den inget jag skulle ha på mig på en jobbfest, speciellt inte som majoriteten av människorna på mitt jobb var medelålders damer som inte brydde sig ett skvatt om min klädsel. Några gubbar fanns också och de var väl nästan ett skäl som talade emot att ha den klänningen, bara för att slippa känna deras uppskattande gubblickar på mig. Men det fanns ett skäl att välja den ändå, ett väldigt tungt skäl. Hon hette Ellie. Hon hade bara jobbat på kontoret i en månad, men jag kände redan första dagen när vi hälsade att hon var speciell. Det jag föll för först var hennes ögon. De var så intensiva, så levande. Och hennes leende ihop med ögonen. Åh, det var en farlig kombination.

Sedan hon började hade jag gjort mitt bästa för att hålla mig framme, för att ”hamna” bredvid henne på lunchen och ”råka” träffa henne i kopiatorrummet och växla några ord, allt för att få lära känna henne bättre. Hon hade inte gjort mig besviken ännu, utom på ett sätt. Något jag väldigt gärna ville veta, var om hon intresserade sig för kvinnor eller män, och det hade jag till slut fått veta. Två olika pojkvänner hade hon nämnt under våra konversationer. Jag försökte dölja min besvikelse medan jag inombords svor över lyckliga män som alltid får alla de vackraste kvinnorna. Men jag kunde ändå inte släppa henne helt. Jag tyckte om att prata med henne. Kanske kunde jag tänka om. Kanske kunde vi bli vänner? Och ändå satt jag nu här och funderade på vilken klänning hon skulle tycka att jag var sexigast i. Okej, det var inte helt logiskt, men när jag såg framför mig hur de där ögonen tittade på mig, då ville jag bara vara snyggast och charmigast i världen. Alltid. Oavsett om hon var straight eller ej.

.

En märklig dag, del 2 av 2

Så gick vi uppför backen, mot torget, under tystnad och jag längtade så tills det skulle vara över.
”Ska du med tunnelbanan”, undrade min dejt och nickade mot skylten på andra sidan gatan.
”Nej, jag tar nog bussen här”, sa jag.
”Okej. Men.. Det var trevligt att träffas.” Hon gav mig en kram och jag log och höll upp handen i en avskedsgest innan jag gick bort mot busshållplatsen och hon började gå över gatan. Mobilen surrade till och visade ett sms från okänt nummer: Kommer du tillbaka? Eller ska du verkligen tvätta? Jag log och tittade över gatan igen. Där såg jag hur den tråkiga försvann ner i tunnelbanan och nu var utom synhåll. Jag vände om och gick samma väg tillbaka, nerför backen, bort till caféet, medan solen tittade fram i ett blått hål mellan molnen, men åskan fortfarande hördes i bakgrunden. Det var en märklig dag. Dörren plingade till och tjejen som höll på att bära bort min disk tittade på mig som om hon trodde att jag hade glömt något, men jag log bara snabbt mot henne och sa inget. Boktjejen satt kvar och nu lade hon ner boken och log mot mig.

”Hej”, sa hon. ”Välkommen tillbaka.”
”Tack”, sa jag och sträckte fram handen. ”Jag heter Johanna.”
”Matilda. Trevligt att träffas. I och för sig känns det som att jag känner dig lite redan. Jag måste erkänna att det var mycket mer underhållande att sitta och tjuvlyssna på er än att läsa den här boken. Jag tror inte jag har kommit mer än två sidor framåt sedan ni kom in.” Jag skrattade. Matilda talade långsamt och med en inlevelse som på något vis fick varje mening att verka spännande. Samtidigt hade hon en mjuk och behaglig stämma. Det var som att jag ville att hon skulle säga något mer direkt efter att hon slutat prata.
”Du är ärlig i alla fall.” Jag drog ut stolen mittemot henne och satte mig.
”De säger det. Jag har nog aldrig haft tillräckligt med tålamod för att låtsas. Det var tillräckligt ansträngande att försöka låta bli att skratta. Du är väldigt rolig. Jag fick bita mig i läppen och titta ut genom fönstret flera gånger. Och den stackars tjejen… Ska ni träffas igen?” Matilda skrattade retsamt och jag skakade uppgivet på huvudet. Hennes stora bruna ögon såg roat på mig, men ändå med ett sting av medlidande.

”Är det här ditt stammiscafé”, undrade jag.
”Det kan man väl säga. Jag bor tre portar åt det hållet”, sa Matilda och viftade med sina röda naglar bortåt gatan.
”Wow. Du måste ha en juste utsikt då?”
”Ja, faktiskt. Utsikten är det bästa. Annars är det rätt litet.”
”Mhm”. Jag nickade. ”Och vad gör du?”
”Jag är fotograf, i alla fall på deltid. Och så jobbar jag lite som röstcoach. Och just nu är jag även guide, på Nationalmuseum, över sommaren. Klockan 14 och 15 kan du komma och lyssna på mig. Engelsk och tysk visning”. Jag skrattade och försökte se framför mig hur Matilda stod framför en grupp tyskar i semestermundering och berättade om olika konstnärer och perioder. Jag insåg att det inte var svårt alls. Egentligen skulle det nog gå att tänka in Matilda i vilken bisarr situation som helst utan att hon skulle verka malplacerad.

”Det får nog bli engelsk visning då, även om tysk låter underhållande.”
”Eller så skulle jag ju kunna ordna en privat rundtur på svenska om du är intresserad?”
”Det låter ju väldigt mycket bättre!”
”Vad ska du göra nu?”
”Nu? Eh.. jag vet inte…” Jag såg på klockan som närmade sig sju och undrade om Nationalmuseum verkligen hade kvällsöppet, men Matilda hade redan lämnat museiplanerna bakom sig.
”Ska vi gå och bada?” Den mjuka rösten fick på något vis idén att låta väldigt lockande, fastän åskan precis hade dragit förbi och vattnet fortfarande rann ner i gatubrunnarna.
”Jag har inga badkläder”, mumlade jag.
”Det är ingen på stranden nu. Det har precis slutat regna. Och jag vet ett bra ställe där ingen kommer förbi.” Hon såg uppmuntrande på mig igen med de bruna ögonen och jag kände hur jag bara smälte. Jag nickade och hon reste sig från bordet och sträckte sin hand efter mig och drog mig med ut.
”Kom Johanna!” Och jag skrattade och följde efter den mjuka rösten och de vackra bruna ögonen. Förmodligen hade jag följt efter dem vart som helst. Vi gick längs trottoaren och hon pratade och jag njöt. Det var en märklig dag.

.

En märklig dag, del 1 av 2

Det låg elektricitet i luften den dagen vi möttes. Tyvärr gällde inte detsamma mellan mig och min dejt. Vi hade tänkt ta en promenad den första gången vi sågs, men den kvalmiga sommarluften förbyttes snart i ett riktigt åskoväder. Blixtarna och de mörka molnen närmade sig och snart började regnet droppa. Egentligen gjorde det mig inte något för under de tio minuter vi hade hunnit prata hade jag redan konstaterat att hon var en av de tråkigaste människor jag hade stött på. Vi sprang in på ett café för att ta skydd och jag kände mig märkligt glad och upprymd av spänningen. Det var ett av de där tillfällena då naturen tog kommandot och visade vem det var som egentligen bestämde. Blixtarna slog ner i kaskader från de mörka molnen och följdes av dova muller. Jag hade aldrig varit med om något liknande. På caféet hade pratet dött ut vid borden och alla besökarnas blickar var som klistrade mot de stora fönstren och skådespelet mot horisonten. Det var ett bra ställe att befinna sig på, för huset låg högt upp och jag kunde se flera kilometer bort över taken. I flera minuter stod jag också bara där och fascinerades, tills en röst avbröt mig.

”Det verkar inte finnas några lediga platser.” Det var min tråkiga dejt som hade sett sig om i caféet och konstaterat att alla bord var tagna. Jag drogs tillbaka till verkligheten och insåg att det hon sagt inte var riktigt sant, för det fanns faktiskt två platser kvar, vid ett bord där en tjej satt ensam och läste en bok. För ett ögonblick övervägde jag om jag bara skulle lämna caféet och gå ut i regnet och blixtarna, bara för att slippa bli kvar där med den tråkiga, men det kändes ändå inte riktigt juste. Jag gick fram till bordet och boktjejen såg upp.

”Hej! Eh.. det är så att det regnar och blixtrar väldigt mycket ute och vi har ingenstans att sitta….” Tjejen skrattade och lyfte bort sin väska från den ena stolen. Jag tackade och flyttade stolen lite längre bort från henne så att hon inte skulle bli störd i sitt läsande. Vi beställde kaffe och kaka och sedan följde den längsta timmen i mitt liv. Konversationen gick otroligt trögt. Jag ansträngde mig verkligen, berättade om mig själv, försökte fråga saker, men jag fick bara korta tråkiga svar tillbaka. Till slut märkte jag att jag nästan bara satt och skämtade med min dejt, men hon förstod ingenting för hon verkade totalt humorbefriad, så det var egentligen bara jag som skrattade inombords åt mig själv. Efter en stund mumlade hon att hon måste gå på toa och reste sig och försvann. Jag suckade och lutade mig tillbaka i stolen. Då märkte jag att boktjejen bredvid mig skrattade. Jag vände mig mot henne och hon lade ner sin bok på bordet.

”Är ni på dejt”, frågade hon roat.
”Jo…”, muttrade jag.
”Hon verkar inte vara riktigt din typ.”
”Nej, inte mycket.”
”Ja…” Hon såg på mig en sekund som om hon tvekade. ”Det blir lite speciellt på något vis, när det är sånt här väder, eller hur? Det är som att vad som helst kan hända.”
”Ja, jag önskar att det gör det snart för annars finns en risk att jag dör av uttråkning.” ”Säger du det.” Hon skrattade igen.
”Du kanske borde gå på en dejt med mig istället?” Hennes bruna ögon tittade spjuveraktigt på mig under den mörka korta luggen.
”Kanske det”, svarade jag överraskat medan jag kände hur mina läppar drogs upp i ett stort leende. Hon drog upp mobilen ur sin väska.
”Jag antar att vi borde skynda oss lite då. Kan jag ta ditt nummer?” Jag rabblade snabbt upp mitt nummer och hon tryckte in det. ”Vad heter du?”

Just då såg jag hur dörren till toaletten öppnades och min tråkiga dejt närmade sig bordet. Min puls steg och jag försökte minnas vilket ansiktsuttryck det egentligen var jag borde ha och vad jag borde pyssla med. Jag kastade en snabb blick åt höger och såg hur boktjejen plockade upp pocketen från bordet och fortsatte läsa med oberörd min.
”Jaha…”, fick jag fram, när hon satte sig igen. Jag kom inte på något mer att säga. Jag tittade ut. ”Det ser ut som att det börjar ljusna.” Utanför hade det slutat regna och det droppade bara från caféets markis ner i pölarna på trottoaren. Åskovädret hade dragit förbi oss, men mullret hördes fortfarande längre bort.
”Verkar så”, instämde den fåordiga. ”Då tror jag att jag ska börja röra mig hemåt. Jag har tvättstugan snart.” Jag hörde själv att det inte var världens roligaste ursäkt, men det var det som föll mig in och jag orkade heller inte bry mig längre.
”Okej, då går vi då.” Hon reste sig och tog sin jacka. Jag kastade en sista blick mot boktjejen. ”Tack för att vi fick dela ditt bord”, sa jag och log mot henne medan den tråkiga började gå mot dörren. ”Det var ett nöje”, svarade hon och log tillbaka.

.

Sätta segel, del 15 av 15

Malin satt på en bänk i ett väntrum på sjukhuset med Adele vid sin högra sida. Alices föräldrar hade tydligen passat på att åka på semester till Grekland medan barnen var på seglarskolan, så det fanns ingen som kunde hämta henne. Nu var hon inne på röntgen, men Malin hade lovat henne att de skulle vänta precis utanför. Det var när sköterskan stängde dörren som Malin hade insett att de var ensamma i den kala salen. Allt hade gått i ett och först nu verkade hennes hjärna försöka sammanfatta allting. Kanske var det likadant för Adele för tystnaden lade sig och ingen av dem visste hur de skulle börja. Adele satt lutad mot väggen i det par jeans och den huvtröja hon snabbt hade dragit på sig när de kom tillbaka till gården. Hon hade insisterat på att få åka med till sjukhuset och Malin förstod henne. Det hade hon också velat. Adele brydde sig och Adele var inte ond, även om Malins ilska gärna ville förenkla allt till det. Men hon mindes hur rädd hon hade varit, när Adele klättrade ut på bryggan, så rädd att hon skulle göra illa sig, slå i huvudet eller något annat hemskt. Och på stranden, när de båda var i säkerhet igen.. Malin mindes lättnaden. Den fanns fortfarande kvar hos henne och den var mycket större än vad hennes ilska hade varit. Hon tillät sig att tänka igenom allt igen, vad Adele hade sagt och gjort. På något vis kändes det inte lika stort och fel längre.

”Hur känns det?”, fick Malin fram till sist. Adele nickade.

”Jag är glad. Väldigt glad. Jag vet inte vad jag hade tagit mig till om något allvarligare hade hänt.”

”Du räddade förmodligen hennes liv.”

”Det var inte mer än rätt i så fall. Det var mitt fel att hon försvann från början.”

”Nej. Du gjorde ingenting fel. Vi kan inte hålla koll på barnen varje sekund. Det kan inte deras föräldrar heller. Vi måste kunna lita på att de gör som vi säger.”

”Kanske. Det spelar ingen roll. Det är skönt att det är över i alla fall.” Hon flätade fingrarna och såg på Malin igen. ”Så.. vad händer nu?”

”Jag tror att de kommer att konstatera att underarmen är bruten och vilja gipsa henne.”

”Ja.. ” Adele log nu och såg lite generad ut. ”Fast jag tänkte… med oss? Eller, finns det något oss? Är du väldigt arg på mig?”

”Jaså det.” Malin skrattade lite. ”Det har jag knappt hunnit tänka på.”

”Jag har tänkt på det, hela natten. Jag känner mig som en idiot, och ändå, när jag tänker tillbaka, så vet jag inte riktigt vad jag skulle ha gjort annorlunda. Jag kunde inte låtsas som att jag inte var intresserad av dig alls, när jag faktiskt var… är.. väldigt intresserad av dig…” Hon log lite osäkert och Malin kände kinderna hetta. Hon visste inte vad hon skulle säga, men hon kunde inte hjälpa att hon tyckte väldigt mycket om att höra det och Adele var väldigt söt.

”Jag har skrivit under på att jag inte får diskutera mina patienter med någon utomstående”, fortsatte Adele. ”Nu har jag väl gjort det ändå, lite grann i alla fall, men jag var tvungen att förklara. Jag vet att hela situationen är jättekonstig. Och jag förstår att det känns orättvist att jag vet mycket mer om dig än vad du vet om mig, men… Jag skulle gärna vilja få en chans, att visa dig vem jag är. Skulle du kunna tänka dig att ge mig en chans?” Malin log.

”En chans borde du ju kunna få.” Då öppnades dörren och Alice skuttade ut med sköterskan efter sig och verkade plötsligt hur glad som helst.

”Jag ska få gips, jag ska få gips!” Sköterskan skrattade och vände sig till Malin och Adele. ”Ja, barn brukar av någon anledning ta den nyheten mycket bättre än vuxna. Vi får gå ner till doktor Johannesson med de här bilderna så ska vi förbereda gipset.” Så gick de iväg längs korridoren, först Alice och syster Siv, sedan Malin och Adele, och allting kändes plötsligt bättre än på mycket länge. Lovande. Början på något nytt. Alice vände sig om och sken mot Malin.

”Malin, vill du skriva på mitt gips sen?”

”Det vill jag väldigt gärna.”

.

Sätta segel, del 14 av 15

Malin höll på att svabba matsalen när Adele öppnade dörren och tittade in.

”Hej, jag skulle bara höra om det gick bra med Alice?”

”Alice?”

”Ja, Maxi var lite taskig mot henne på lektionen och sen ville hon inte vara med längre. Hon sa att hon hade ont i magen och att hon skulle gå upp till dig. Har hon inte varit här?”

”Nej…” Malin tänkte igenom tiden som gått sedan lunchen. Hon hade inte lämnat matsalen alls, så Alice borde ha sett henne om hon hade kommit förbi. ”När var det här?”

”Det var nog en timme sedan.” Adele såg med ens orolig ut.

”Hon kanske är på sitt rum”, föreslog Malin. ”Hon hade med sig en hel trave böcker hit.”  Malin släppte svabben och de gick tillsammans med snabba steg upp mot baracken. Efter att ha knackat på dörren till tjejernas rum öppnade de och kikade in. Där var tomt.

”Skit”. Adele såg sig nervöst omkring. ”Var kan hon vara? Det här är mitt fel. Jag skulle inte ha släppt iväg henne. Jag tänkte att det var så kort väg upp till matsalen, så inget borde kunna hända då. Jag såg hur hon gick iväg uppför backen, men sedan var jag tvungen att hålla koll på barnen i båtarna…”

”Ta det lugnt, Adele. Vi hittar henne. Vi får titta ute istället.” De gick nerför trappan och stod strax utanför huset igen. ”Vi tar varsitt håll.” Malin gick runt det stora huset och Adele runt den andra baracken, och de ropade Alices namn, men ingen syntes till. De möttes igen och Malin tyckte att Adele såg ännu mer skärrad ut, fastän hon försökte hålla sig lugn.

”Okej. Få se…”, muttrade hon. ”Hon har bråkat med sin bror, och vill säkert vara ledsen i fred. Vart går man då?”

”Egentligen kan hon bara ha gått åt två håll”, konstaterade Malin. ”Antingen bort längs stranden, eller upp i skogen.” De tittade på väggen av granar bakom gården.

”Skogen är så tät. Den känns inte så gästvänlig att ta sig fram igenom, men man vet ju aldrig...” Adele såg på Malin igen och de utbytte uppgivna blickar. Malin tänkte först föreslå att de skulle dela upp sig, men hon hejdade sig när hon fick syn på Björn och Charlotte hundra meter längre ner i backen när de kom gående från vattnet. Hon busvisslade och vinkade och de stannade och såg upp. Malin sprang mot dem och Adele tog rygg på henne.

”Det är Alice”, flåsade hon. ”Hon är borta efter att ha bråkat med sin bror. Vi tänkte leta längs strandvägen. Kan ni leta genom barackerna och sen skogen närmast husen?”

”Okej”, sa Charlotte, som genast var med på noterna. ”Har du din mobil med dig? Då hörs vi av om vi hittar henne.”

”Okej, bra!”

De gav sig iväg längs grusvägen, där de hade promenerat de tidigare morgnarna, och spanade längs stranden och upp mellan björkarna. Med jämna mellanrum ropade de på Alice, men inget svar hördes och se såg inga spår efter henne. Adele gick fort och Malin hade svårt att hålla jämna steg med henne. Efter tjugo minuters promenad hade Malin halkat efter ett hundratal meter, men hon försökte att istället spana extra noga upp i det höga gräset och in mellan trädstammarna.  En äng öppnade sig på vägens högra sida och till vänster förbyttes stenstranden i otillgängliga klippor som sluttade brant ner i vattnet. Plötsligt hörde Malin ett rop. Det var Adele som hade ropat och Malin såg hur hon började springa framåt längs vägen. Malin började också springa och nu såg hon att något rörde sig längre fram vid den långa träbryggan som sträckte sig ut från klipporna. Hon hade gått förbi den tidigare när hon hade varit ute och promenerat. Den var väldigt gammal och såg fallfärdig ut, så hon hade inte vågat sig ut på den. Nu såg hon hur konturerna av Alices lilla person var på väg ut på den, medan Adele skrek och viftade medan hon sprang, men Alice verkade inte höra henne. Malin tog in lite på Adele, men andades som ett lokomotiv och kände hur mjölksyran spred sig i musklerna och hur det smärtade i lungorna. Alice figur gick sakta längre och längre ut på bryggan, tills hon stod längst ut på den. Nu var Adele bara hundra meter från bryggan och Alice verkade äntligen höra hennes rop för hon stannade och tittade upp.

”Gå tillbaka! Gå in igen”, ropade Adele och pekade inåt land. Alice såg ut att nicka och vände sig om, men hon hann bara ta ett steg innan de murkna plankorna gav vika under henne och hon försvann ner i vattnet.

”Nej”, skrek Adele. Nu var hon framme vid bryggan och hon började försiktigt ta sig ut på den med små snabba steg längs bryggans ena kant. Malin såg hur Alice sprattlade i vattnet. Hon hade sett tidigare att Alice kunde simma, men förmodligen fick hon panik av fallet och kanske hade gjort illa sig också. Adele kom längre ut på bryggan och Malin hoppades att plankorna skulle hålla, för bryggan var hög och under de första tio metrarna låg stora klippblock i vattnet. Nu var Malin också framme vid bryggan och hon såg hur Adele hoppade i vattnet på bryggans ena sida. Hon visste inte vad hon skulle göra och stannade vid bryggans fot och spanade ut i vattnet. Det såg ut som att Alice försökte hänga sig på Adele för de försvann båda ner i vattnet, men huvudena kom strax upp igen.

”Lugn Alice, du måste hålla dig lugn. Kom ihåg hur vi övade! Slappna av! Jag bogserar dig! Kommer du ihåg? Slappna av. Okej, bra.” Nu höll Adele flickan under hakan och de började röra sig mot land. Malin såg sig omkring. Det var så brant överallt. Var skulle de ta sig upp? Malin sprang längs klipporna tills hon såg ett ställe som såg lite mer tillgängligt ut. Hon hoppade över stenblocken och klättrade ner för klipporna tills hon stod på en lägre avsats vid vattenbrynet.

”Adele! Hitåt! Ta henne hitåt!” Adele vred på huvudet och ändrade riktning mot klippan där Malin satt. Strax var de framme och Malin tog tag i Alice armar. Någonstans mindes hon vad hon hade lärt sig på skolidrotten på gymnasiet. ”Okej Alice, vi tar sats och på tre drar jag upp dig. Ett, två, tre!” Alice skrek. Ett skrik av smärta ekade mellan klipporna innan hon landade vid Malins fötter. Nu grät hon och höll handen om sin ena arm. Adele hävde sig upp på klippan och drog efter andan.

”Alice, har du ont? Var gör det ont?” Malin höll om den gråtande flickan som hulkade mot hennes axel.

”Armen”, kved hon.

”Okej. Gör det ont på något annat ställe?”

”Tror inte det.”

”Du kan ha brutit den, men det är ingen fara. Vi får ta dig till sjukhuset så får de röntga dig.” Hon såg på Adele som fortfarande försökte hämta andan. ”Är du okej?” Adele nickade.

”Bra. Jag ringer Charlotte så får de komma och hämta oss med bilen.”

 

.