Allt gayigt därute - Andie gör gayhelg!

Hur hittar man egentligen allt gayigt som finns därute, undrar signaturen Nyfiken. Ja, hur gör man? Vi satte Andie på uppdrag att försöka sätta ihop en så gayig helg som möjligt. Här är hennes förslag:

1. Prajda året om!
-Känner du ett sug efter Pridefestival? Om man känner för Pride just denna helg får man ta sig till Playa del Ingles på Gran Canaria (3-9 maj) eller om man inte vill åka lika långt kan man istället välja Vilnius 7-8 maj. Fast där verkar det för tillfället lite osäkert om det hela blir av. Har ni förresten sett att QX har en Pridekalender med hela världens Pridefestivaler? Om man älskar Pride, är stenrik och ledig hela dagarna kan man alltså rent teoretiskt bara åka jorden runt och gå på Pride hela tiden.

2. Festa!
-Ska man göra gayhelg hemma i Sverige kan utgång vara ett trevligt inslag. Det som händer på den fronten under helgen kan man se på QX Gaymap. Där kan man för tillfället hitta tex GayFest i Gävle, Gretas gayklubb i Göteborg, WONK i Malmö, Lezzie Weekend på Momma, Paradise på Kolingsborg eller partybåten Patricia i Stockholm.

3. Äta, mysa, upptäcka!
-Under Gaymap hittar man även caféer, restauranger och en massa annat. Här finns också adresser till försäljare av sexleksaker om man istället skulle känna för att utforska sig själv eller någon man tycker om. Mycket mer finns i listan och väldigt blandat är det: I Linköping är det tex HBT-filmfestival, i Norrköping undersöker man vad feministisk pornografi är och i Stockholm har man tillägnat vaginan en hel utställning på Art Concept Store.

4. Vara gayig hemma!
-Vill man hellre stanna hemma och vara gayig i soffan med en bok kan jag tipsa om vår läslista här på bloggen. Se även våra länkar till Adlibris och Bokus gaylitteratur. Botanisera runt bland böckerna och se om du hittar något som faller dig i smaken. (Glöm inte att tipsa oss om du hittar något bra!)

-Känner man istället för en flatfilm kan engelska Amazon vara stället att hitta den på. Även svenska Megastore och Hallongrottan har en del flatfilm. Vill man ha filmtips kan man kolla in vår länk till sidan Kissing fingertips eller kanske lyssna på radioprogrammet Kino i P1 på fredag kl 18,15 eller på söndag kl 16,03 då de har tema lesbisk film.

-Och vad finns det på tv? Andie har gjort ett besök hos sidan Sodomi – det är svårt att låta bli , där man kan se vilket gayigt innehåll tv-programmen har. Man får dock tänka på att det är minsta lilla tendens till gayighet och minsta lilla ord som räknas och gör att programmet tas med, så man inte blir besviken när man sitter och tittar på en långfilm och väntar på att allt det där gayiga ska börja. När jag tittade på de gångna dagarnas tips märkte jag till exempel att filmen Almost Famous fanns med på listan, fast den inte är det minsta gayig. Den nya veckans program verkar dock inte ha trillat in ännu.

Det var mina gayiga tips det. Har du fler tips åt Nyfiken? Hur skulle din egen perfekta gayhelg se ut? Lämna gärna en kommentar!

Hälsningar från Andie

Sommarnovellen, Sista delen

Sofie hade verkligen tänkt cykla hem, men när hon kom till korsningen bromsade hon in. Hon tittade åt höger. Där hemma var det säkert full rulle för pojkarna hade tjatat om vattenkrig hela morgonen. Sedan tittade hon åt vänster. Bakom kullen gick vägen ner mot ön. Där någonstans fanns Lina och säkert tänkte hon alldeles för mycket på fel saker. Sofie hoppade upp på cykeln och svängde till vänster.

Hon cyklade med snabba tramptag. På hennes ände av ön bodde inte så mycket folk och vägen var bara en smal grusväg där två bilar fick problem att mötas. Sofie tyckte om utsikten från vägen. Nedanför henne böljade branta gröna kullar ner mot stranden och vattnet och bara något enstaka träd skymde horisonten ibland. Himlen hade varit blå när hon åkte hemifrån, men nu började det blåsa och stora regnmoln tornade upp sig. Hon undrade om Lina hade några regnkläder med sig.


Lina hade lutat sig mot klipporna vid bryggfästet och njutit av solen, men nu gick den i moln. De såg hotfulla ut, de där molnen. Hon skulle säkert inte hinna hem innan de släppte sitt innehåll över henne. Men sommarregn brukade försvinna lika snabbt som de kommit. Hon tittade mot klipporna längre bort. Där lutade de så mycket inåt att det nästan blev en liten grotta längst ner vid stranden. Kanske kunde hon ta skydd för regnet där? Hon tog sina skor i handen och började gå genom den vita sanden.

Sofie funderade på att vända, när hon såg en cykel nere vid Almskärs avstängda brygga. Kunde det vara Linas? Hon kom på att hon inte alls visste vad för cykel Lina hade. Hon svängde av vägen för att ta en titt. Förutom damcykeln som stod lutad mot en klippa vid bryggans fäste syntes inga spår av någon. Hon kände en regndroppe mot pannan. Hon gick ut på bryggan och såg ut över stranden. Där syntes heller ingen. Nu kom regnet. Det störtade ner över henne. Hon grimaserade när hennes t-shirt blev våt på tre sekunder . Då hörde hon hur någon ropade på henne.
”Sofie! Här!” Lina vinkade åt henne längre bort på stranden och hon sprang dit och in under de utskjutande klipporna. Sofie skrattade och skakade på huvudet medan hon satte sig i sanden bredvid Lina.
”Lina, hur kan du hitta öns alla gömställen på bara några dagar?” Lina log tillbaka.
”Jag vet inte. Tur kanske. Eller så jäktar jag inte runt så mycket så jag hinner se mig omkring.”
”Så är det nog”, sa Sofie med blicken ut på regnet.
”Du är blöt”, sa Lina och drog lite i hennes tröjärm.
”Mm.”
”Du borde nog ta av dig den där t-shirten. Annars kommer du att bli kall.” Sofie log.
”Hur kommer det sig att jag alltid måste vara naken när jag umgås med dig?” Lina skrattade. Sofie hade den där busiga blicken igen och hon tyckte om den.
”Jag vet inte. Det kanske är ett tecken”, sade hon leende.
”På vad?”, undrade Sofie. Lina svarade inte men släppte henne inte med blicken. Kyssen kom så naturligt. Som en sådan kyss med någon man känt i flera år, när man vet att den ska komma, man vet att den kommer besvaras. Sofie kände gåshuden på sina armar och ben. Hon frös och drog av sig t-shirten. Lina reste sig och satte sig bakom henne. Sofie kände hennes varma lår mot utsidan av sina egna och hennes bröst mot sin rygg när hon satte sig tätt intill. Hon lade sina armar längs Sofies armar och vilade dem i hennes knä. Sofie drog efter andan och log. Hon frös inte längre. De satt där länge utan att någon sa någonting. Regnet vräkte ner utanför, men därinne vid klippväggen var det fortfarande torrt. Sofie tog Linas händer i sina och tittade på dem. De var smärta mjuka solbrända händer med långa fingrar. Hon flätade dem mellan sina egna. Till slut bröt Lina tystnaden.
”Sofie..?”
”Ja?”
”Jag mår inte så bra just nu…”
”Jag vet.”
”Men jag mår mycket bättre när jag är med dig.” Sofie log stort.
”Bra.”


.

Sommarnovellen, del 12

Sofie parkerade cykeln utanför en blå grind med röda pelargoner i krukor på grindstolparna. Klockan var nio. Hon undrade om det var för tidigt på morgonen att besöka någon. Lina brukade ju vara vaken, men hennes föräldrar kanske inte var lika morgonpigga. Hon tittade in över gräsmattan och såg att någon vinkade in henne från altanen. Linas mamma kom ner för trappan.
”Hej, jag heter Sofie…”, började hon.
”Agneta”, svarade kvinnan leende och tog hennes hand. ”Lina har tagit en cykeltur, men jag kanske kan låna dig några minuter?”
”Javisst?”
”Kom, vi sätter oss på altanen.”
Sofie gick efter henne och de satte sig vid bordet i skuggan.
”Jag vet inte vad Lina sagt till dig, men hon var med om ett rån för en månad sedan", började Agneta. Sofie nickade.
”Hon nämnde det, men hon sa inte så mycket mer och jag ville inte fråga.”
”Nej, hon är inte så bra på att prata om det. Faktum är att hon inte mår så bra alls. Hon är sjukskriven från sitt jobb och hon klarar knappt av att äta och sova.”
”Åh.” Sofie svalde. Stackars Lina. Vad hemskt hon måste ha det. Sofie hade anat att det var någonting, för ibland fick Lina den där sorgsna blicken i ögonen och verkade vara någon helt annanstans. Hon mötte Agnetas blick igen.
”Så du vill att jag inte ska träffa henne mer?”
”Jag vill bara att du ska ta det lite lugnt med henne. Att du ska veta att hon inte mår bra.” Sofie nickade långsamt.
”Tack”, sa hon och lämnade familjen Nilssons tomt på ett helt annat humör än det hon hade haft när hon kom.

.

Sommarnovellen, del 11

Lina slog upp ögonen klockan halv åtta. Hon kunde se på det hopknölade lakanet att hon hade vridit sig i sängen den här natten med. Men hon hade inte vaknat på samma sätt som vanligt. Hon hade inte satt sig upp och dragit efter andan i panik. Istället låg hon ner på kudden och hjärtat slog ganska lugnt. Hon log för sig själv och lyssnade. Det var så tyst. Bara ett svagt rasslande från löven i björkarna utanför hördes. Hon ville ut och se på morgonen. Efter att ha dragit på sig träningsbyxorna skrev hon en lapp till sin mamma: ”Lånade din cykel. Tillbaka om några timmar”. Sedan grenslade hon den stora gamla damcykeln och rullade iväg längs grusvägen.

Hon tänkte på Sofie, som nästan verkade för bra för att vara sann. Det där sättet hon såg på Lina på var livsfarligt. Hon bet sig i läppen. Vilket intryck hade Sofie egentligen fått av henne? Hennes yttre såg visserligen okej ut fortfarande, men om Sofie fick veta vilken röra hon var inuti, hur skulle hon reagera då? Om hon hade vetat hur hon suttit instängd i sin lägenhet utan att våga gå ut, hur många timmar hon legat i sin säng och gråtit och bara varit rädd för allting eller att hon inte ens vågade gå in i en livsmedelsaffär, då hade hon fått en helt annan bild av henne. Och om de nu fortsatte att träffas, då skulle det förr eller senare krypa fram. Sofie förtjänade bättre än ett känslomässigt vrak. Säkert var det inte ett sådant hon hade tänkt träffa heller.

Lina stannade vid en brygga på vägens högra sida. Där satte hon sig och grep efter en näve grus. En efter en släppte hon gruskornen i vattnet och lyssnade till pluppet när de träffade vattenytan. Vattnet var klart och hon såg hur de små stenarna singlade ner mot bottnen och lade sig i sanden. En sten är en sten är alltid en sten. Människor borde vara hårdare.

Sommarnovellen, del 10

Lina log för sig själv när hon tänkte tillbaka på dagen innan. Sofie hade suttit precis som hon gjorde nu, med händerna i marken bakom sig och benen så att de korsades precis vid anklarna. Igår hade hon varit naken, men idag hade hon en bikini som gick i vitt, rosa och brunt där hon satt på öns högsta klippa och tittade ut över fjärden. Nu vände hon sig mot Lina och log sitt busiga leende.
”Ska vi ta ett dopp”, undrade hon. Lina nickade och de klättrade ner till en lägre klippa där Sofie ställde sig och pekade i vattnet.
”Där. Ser du? Det är som en trappa där man kan gå upp. Men man kan dyka åt det här hållet. Här är det djupt.” Hon tog sats och dök i. Strax därefter tittade hennes huvud upp igen några meter längre ut.
”Gud så skönt! Det är jättevarmt. Säkert 23 grader.” Lina log. En del av henne ville sitta kvar på klippan och bara se på Sofie där hon låg i vattnet och njöt av livet. Istället dök hon i och kom upp bredvid Sofie. Det pirrade sådär i henne igen när de såg på varandra.
”Är det inte underbart?”, sa Sofie och simmade ännu lite närmare.
”Jo, det är fantastiskt”, sa Lina och log tillbaka. Hon började simma in mot klipporna igen. Den oroliga klumpen i magen värkte till. Den ville kanske påminna henne om att hon inte fick ha det för bra. Det var då allting gick åt helvete. Hon satte sig på klippan igen och tittade på Sofie när hon simmade in mot land. Hon satte sig på en klippa längre bort med ryggen mot Lina där hon vred ur håret och bytte om till en torr bikini. Sedan kom hon tillbaka och öppnade kylväskan och började plocka upp maten.
”Det är bara lite fil och smörgåsar”, sa hon. ”Men det brukar vara gott efter man har paddlat.”
”Vad gott. Jag tänkte inte ens på att jag borde haft med mig något.” Lina tog emot en ciabatta med ost och tomat och bet av en stor tugga. Det smakade bättre än någon mat hon hade ätit på länge. Pappa skulle ha varit nöjd, tänkte hon när hon svalt den sista tuggan och Sofie räckte henne fil med müsli i en plastkopp.

Sommarnovellen, del 9

På stranden bredvid Stora Stenen hade Sofie dragit upp två havskajaker.
”Har du paddlat förut”, undrade hon.
”Några gånger” nickade Lina.
”Har du gått i kajaken från stranden?”
”Ja, jag tror jag minns hur man gör”, sa Lina och satte sig grensle över kajaken innan hon kröp ner i sittbrunnen.
”Perfekt”, sa Sofie imponerat.

Viken var spegelblank, men ute på fjärden krusade sig vattnet, även om det inte var några vågor att tala om. Lina tyckte om känslan att fara fram över vattnet i den lätta kajaken. Det kändes som att hon mindes ungefär hur man gjorde, även om hennes teknik säkert inte var den rätta. Sofie såg avspänd och proffsig ut när hon paddlade. Det verkade så enkelt.
”Jag tänkte vi kunde ta en ö som tar ungefär en timme att paddla till”, sa hon. ”Men du får säga till om du tycker det blir jobbigt.”
”Ingen fara. En timme låter helt okej.” De följde kustremsan och ginade mellan kobbar och skär. Lina tänkte på båtutflykten med föräldrarna dagen innan. Då hade de fått ta långa omvägar och haft fullt upp med att hålla reda på var alla grynnorna låg, men med kajaken hade de inga såna problem. Det gick att ta sig fram överallt.

Efter en dryg timme såg de en liten ö som mest bestod av vita släta klippor. Den enda vegetationen verkade vara några buskar i öns mitt.
”Vi har tur. Ingen har kommit än”, sa Sofie. ”Kommer man efter klockan nio brukar det alltid vara upptaget här. På baksidan finns en vik där vi kan dra upp kajakerna.”

Lina sträckte på sig. Det var skönt att få komma ur den fuktiga kajaken och få vila ryggen och magen. De drog upp kajakerna i gräset på de låga klipporna och plockade ur sina väskor ur lastutrymmet. Det började redan bli varmt och Lina knäppte upp flytvästen.
”Kom. Min favoritklippa är på andra sidan”, sa Sofie och hoppade smidigt över stenarna.

.

Sommarnovellen, del 8

Sofie hävde sig upp ur vattnet och satte sig på klippan, bara någon meter bort från Lina, för klippan var inte större än så.
”Är du nyinflyttad här”, frågade hon.
”Ja, mina föräldrar har skaffat ett hus nere på norrsidan”, sa Lina. ”Det är faktiskt första gången jag är här. Det är väldigt vackert.” Sofie nickade.
”Jag tycker det här är den finaste platsen på hela ön”, sa hon och tittade ut över skären. ”Skickligt av dig att hitta den redan under ditt första besök.” Lina log.
”Det var mest en slump. Jag kunde inte sova så jag tog en promenad och utforskade omgivningarna. Jag tyckte det stora klippblocket var så häftigt.”
”Så du har sömnproblem”, undrade Sofie.
”Mardrömmar. Jag var med om ett rån för ett tag sen.”
”Så hemskt..” började Sofie, men hann inte fråga mer innan hon blev avbruten.
”Och du”, sa Lina snabbt. ”Passar du på att ta dig ett dopp innan dina barn vaknar? Eller lämnar du dem med din man kanske?” Sofie skrattade.
”Jag har inga barn. Det är min systers barn och min systers man också för den delen.”
”Åh. Jag såg dig med dem häromdagen, så jag bara antog…”
”Det är ingen fara. Det är inte första gången det händer.”
”Du kanske har den rätta mammakänslan? De är rätt lika dig också.”
”Ja, vi får väl se..”, sa Sofie tankfullt.
”Se vad”, undrade Lina.
”Jaha, sa jag det högt”, sa Sofie och skrattade. ”Ibland vet jag inte vad jag tänker och vad jag säger…” Lina såg uppmuntrande på henne. ”Jag skulle nog vilja ha barn en dag”, fortsatte Sofie. Men inte ensam. Och det är inte lika lätt att skaffa barn när man inte är intresserad av män.” Lina hoppade till.
”Du är inte intresserad av män?”
”Nej”, sa Sofie. Jag trodde faktiskt att inte du var det heller. Eller har jag fel?”
”Neej. Nej, du har inte fel.” Lina skrattade nervöst. Hon kände sig plötsligt väldigt naken. ”Men hur visste du det”, undrade hon.
”Jag vet inte”, sa Sofie. ”Det är bara nåt med dig som… Det är en känsla jag har.” Lina log.
”Ibland tror jag nästan att jag har den känslan också, när jag ser någon. Men ibland tror jag att jag bara blandar ihop den med vem jag själv är attraherad av.” Sofie skrattade. Hon såg på Lina där hon satt, så snygg och alldeles naken i morgonsolen.
”Det kan vara så”, sa hon och log. Lina bet sig i läppen och kände hur hennes hjärta slog fortare och hur hennes bröstvårtor blev styva. Hon kände sig otroligt generad. Sofie skulle se det. Det fanns en orsak till varför man hade kläder på sig när man flirtade med vackra flickor. Lina började snabbt dra på sig byxorna.
”Jag måste gå nu”, sa hon och vände sig bort från Sofie, mot havet.
”Hur länge stannar du på ön”, undrade Sofie.
”Jag vet inte. Fyra-fem veckor kanske”, sa Lina medan hon drog tröjan över huvudet.
”Vill du ta en paddeltur med mig i morgon”, sa Sofie, fortfarande med blicken fäst på Lina. Lina vände sig om och log.
”Ja. Gärna.”
”Bra. Möt mig här klockan sju. Ta med badkläder och flytväst.”

.

Sommarnovellen, del 7

Lina såg på klockan: halv sex. Nå, det var rätt bra ändå. Dessutom skulle hon kunna ta sig sin simtur idag med. Om den snygga tjejen mot förmodan fick för sig att dyka upp så kom hon väl ändå inte förrän vid sjutiden. Lina drog på sig en bikini och t-shirt och träningsbyxor ovanpå det. Sedan gick hon iväg längs grusvägen. Långt bort vid vägens slut försvann någon morgontidig joggare iväg mot andra delen av ön. Fanns det fler som inte kunde sova, undrade hon. Fler som hade mardrömmar? Eller så var det bara en ihärdig löpare som steg upp frivilligt för att utnyttja morgonsvalkan. Lina hade själv joggat tidigare. Varför hade hon slutat med det? Hon mindes inte, men hon bestämde sig för att hon skulle börja igen.

Nere vid Stora stenen, som hennes mamma hade upplyst henne om att platsen hette, var det tomt även denna morgon. Det var hennes egna privata paradis. Hon satte sig en stund i morgonsolen på klippan och bara njöt. Sedan gled hon ner i vattnet och tog en simtur. Den blev riktigt lång, men det var ju så skönt i vattnet. Till slut började hon känna sig hungrig och hon simmade in mot den släta klippan.

Sofie var missnöjd. Vad trögt det gick. Och ändå hade hon haft en vilodag. Inte kunde väl den där vinaftonen hänga sig kvar i kroppen fortfarande? Hon gick försiktigt över rötterna och klättrade ut vid sidan av Stora Stenen. Hon kunde inte låta bli att skrika till för hon var inte alls beredd på att det skulle vara någon där. Den nakna tjejen som just hade hävt sig upp ur vattnet skrek också till och tappade balansen. Hon föll bakåt, ner i vattnet igen. Sofie sprang fram till kanten.
”Åh, förlåt! Gick det bra?” Ett huvud tittade upp ur vattnet och mötte henne med ett gapskratt. Sofie mötte hennes blick och kunde inte låta bli att börja skratta själv. ”Men alltså, förlåt, verkligen”, försökte hon få fram medan hon torkade skrattårarna ur ögonen. ”Det brukar aldrig vara någon här, så jag var inte alls beredd.” Lina log och skämdes lite för sig själv, men hon kunde ju inte gärna erkänna orsaken till att hon kände till tjejens hemliga badställe.
”Det är ingen fara. Vi blev nog lika förvånade båda två. Jag heter Lina”, sa hon och sträckte upp handen ur vattnet.
”Sofie”, sa den ljushåriga och log. ”Ursäkta min vilda morgonlook. Jag brukar gå rakt upp ur sängen och ut på min morgonjogg innan jag avslutar med ett dopp här.”
”Åh, det var inte meningen att sno ditt badställe”, sa Lina oskyldigt. Sofie skrattade.
”Jag kan nog inte säga att jag har ensamrätt på det. Och det finns säkert plats för oss båda.”

Det var först nu Lina insåg att hon stod naken framför Sofie. Visserligen med vatten upp till halsen, men ändå. Hon begrundade situationen. Sofie verkade inte ha några tankar på att gå därifrån och dessutom hade hon redan sett allt. Lägg till det att hon är hetero, gift och har barn. Lina hade inga problem med nakenhet. Hon var nöjd med sin kropp. Hon var smal och senig och hennes bröst var kanske inte så stora, men proportionerliga med hennes kropp. Hon hävde sig upp ur vattnet.
”Är det okej om jag sitter här och torkar? Jag har ingen handduk med mig.”
”Och inga badkläder”, sa Sofie leende, som om hon just hade upptäckt det.
”Ska du säga”, flög det ur Lina innan hon hann tänka sig för. ”Jag ser inte att du har några med dig heller”, lade hon snabbt till.
”Nej”, sa Sofie och log. ”Nej, det brukar inte behövas.”
”Du behöver inte ha några för min skull”, sa Lina och log stort igen. Sofie tvekade en sekund, men drog sedan av sig kläderna och dök i. Hon kom upp lite längre ut.
”Det är helt otroligt skönt idag”, sa hon. Lina nickade.”Mm, jag vet.” Sofie log mot henne och simmade ut i viken. Lina satt kvar på klippan och tittade efter henne. Hon kanske borde gå nu, men hennes kropp ville inte flytta sig ur fläcken. Varför inte bara ge efter och njuta av stunden? Nakna snygga småbarnsmammor har man inte ofta för sig själv.



.

Flatcitat

Fem flator funderar på att trycka t-shirts. Vi letade på nätet efter fräcka citat som kanske kunde passa på tröjorna, men det var inte helt lätt. De här hittade vi:


"Save the earth, it´s the only place with lesbians."
"No, she is NOT my sister"
"Good with my hands"
"I like to hug girls with my legs"
"Hello boys. We´ve come for your wives"
"Everytime you see a rainbow, God is having gay sex"
"I killed Jenny"
"Just because I can´t impregnate my girlfriend, does´nt mean I try. Lots."
"Ask me about free toasters"
"Straight people scare me"
"I kissed Katy Perry and she wrote a song about it"
"I see straight people"

Vad säger ni? Har ni några bättre förslag?

.

Sommarnovellen, del 6

När Sofie vaknade var klockan tolv. Något plingade. Hon sträckte sig efter sin mobil och såg ett sms från Annika: ”Komma hit och mumsa på lite baksmällerester med oss?” Sofie log. Det kändes lagom att sitta i skuggan på Annikas terrass och äta av den överblivna festmaten. Hon skickade iväg ett ”Jag kommer om en halvtimme!” innan hon tittade ut genom fönstret. Inga små pojkar, pojkars mammor eller mormödrar syntes till. Antingen var de nere vid stranden eller så var de på andra sidan det stora huset. Sofie svepte handduken om sig och gick ut till farmors utedusch på baksidan av huset. En stor svart cistern hängde på väggen, full av solvarmt vatten. Hon drog för draperiet och skruvade på handtaget så att vattnet strilade ner över henne. Det var alltid lika skönt. Hon sträckte sig efter schampot.

Tio minuter senare cyklade hon iväg längs grusvägen. Helt fräsch kände hon sig ändå inte och hon var glad att hon hade sluppit träffa på sin mamma innan den värsta baksmällan hade lagt sig. I den långa uppförsbacken kom den snygga tjejen i militärshortsen gående. Idag såg hon mer avslappnad ut när hon log och sa hej. Sofie hälsade tillbaka och när hon hade cyklat förbi kunde hon inte låta bli att vända sig om och få en glimt till av henne. Tyvärr råkade tjejen vända sig om precis samtidigt och hon kände hur hon vinglade till. Innan hon hann bromsa var hon halvvägs ner i diket.
”Fan”, slapp det ur henne. Medan hon drog upp cykeln på vägen igen kom tjejen fram till henne.
”Gick det bra?”, undrade hon, men Sofie kunde inte hjälpa att hon tyckte det såg ut som att hon var lite road.
”Jadå, ingen fara”, sa Sofie och kände hur kinderna hettade. ”Jag... eh.. måste vidare. Jag är bjuden på lunch.”
”Okej”, sa tjejen och log så att Sofie drog efter andan. ”Vi ses.” Sofie försökte pressa fram ett litet leende tillbaka innan hon hoppade upp på cykeln och trampade vidare.

Vilket intryck hon måste ha gjort. Tjejen som har baksmälla, stirrar efter folk och cyklar i diket. Något gjorde ont på hennes smalben. Hon tittade ner och såg att blodet rann nedanför knäet. Vad Annika skulle reta henne för det här.

.

Sommarnovellen, del 5

”Nej, nu orkar jag faktiskt inte leka mer”, sa Sofie. ”Nu tycker jag vi tar paus och dricker lite saft. Spring upp till farmor så ska ni se att hon har nåt gott till er.” Barnen sprang iväg och Sofie stod kvar i vattnet och sträckte på ryggen. Hennes blick föll på människorna ute på bryggan. Speciellt lade hon märke till den mörkhåriga tjejen i svart tight t-shirt, militärfärgade shorts och svarta sneakers. Henne hade hon aldrig sett förut. Hon var snygg; vältränad och solbränd, eller om det var hennes naturliga hudfärg. Ändå såg hon inte riktigt bekväm ut. Hon hade armarna i kors och såg sig omkring. Hon verkade lite spänd i förhållande till de övriga semesterfirarna runt omkring henne som inte verkade lägga märke till någonting som hände runtomkring dem. Plötsligt såg hon rakt på Sofie. Sofie vek inte undan med blicken utan log bara mot henne. Tjejen såg först lite osäker ut, men sedan log hon tillbaka. Då ropade någon på henne och hon hoppade ner i båten och startade motorn. Vad hade mannen ropat? Lina? Lena? Sofie gick upp till de andra och satte sig på sin handduk.

”Mamma, vilka är de där”, undrade hon och pekade mot båten som gled ut från bryggan. ”Jag känner inte igen dem.” Hennes mamma kisade i solen.
”Aha, det är de där nya. De flyttade in i Olssons gamla hus i höstas. Men den unga flickan har jag inte sett förut. Det måste väl vara deras dotter. Jag har hört att de skulle ha en dotter i alla fall. Ska du ha mer saft Jonas?” Jonas nickade, men sprang i nästa sekund upp från filten.
”Mamma och pappa kommer!”

Mycket riktigt, där kom Tommy och Lena gående i backen, han med armen om hennes midja. Sofie kände ett plötsligt behov av lite egentid och började plocka ihop sina saker.
”Då passar jag på att ta en sväng till loppisen”, sa hon till sin mamma.
”Är det loppis nu igen? Men det är alltid bara en massa skräp på såna där loppisar, det vet du ju.”
”Kanske det. Men jag tycker att det är kul”, sa Sofie och passade på att försvinna iväg på den andra stigen medan pojkarna var upptagna med att krama om sina föräldrar.

Uppe vid huset hängde Sofie upp handduken och badkläderna på tvättlinan. Sedan tog hon en ostsmörgås och en kopp kaffe och läste klart tidningen i skuggan av en björk. Hon blev kvar längre än hon trott för snart hörde hon pojkarnas rop på långt håll. Hon fällde snabbt ihop tidningen och ställde in disken på bänken. Sedan smet hon ut genom den lilla grinden bakom farmors hus. Hon cyklade iväg längs grusvägen och njöt av hur vinden svalkade hennes kropp. Utanför ICA var loppisen i full gång. Det var större än hon trott, med många olika stånd, men det var ändå inte så trångt bland besökarna.

”Det är för varmt”, sa Anna-Britt, innehavaren av hemslöjdsbutiken, till Sofie. ”Är fröken ute efter något speciellt idag”, undrade hon.
”Ja, jag tänkte faktiskt höra om du vävt några fina trasmattor. Den du vävde åt farmor för fyrtio år sedan var väldigt fin, men den börjar bli lite väl nött och smutsig nu”. Anna-Britt skrattade.
”Ja, din farmor, hon hade sina egna idéer. Mattan jag vävde åt henne hade ju inte samma återkommande mönster över hela, så som en trasmatta ska vara, men hon visste hur hon ville ha det, så jag gav med mig och vävde en matta med hav och himmel. Du kanske vill ha en likadan? Kunde jag göra en åt din farmor så kan jag väl göra en åt dig med.”
”Skulle du vilja det? Det skulle jag verkligen uppskatta.”
”Det ordnar jag flicka lilla”, sa Anna-Britt och klappade henne på axeln. Ge mig två veckor bara.”
”Ja, det är absolut ingen brådska”, försäkrade Sofie henne.
”Sofie!”, ropade någon bakom henne. Hon vände sig om och fick syn på Annika, hennes barndomsvän som numera var bofast på ön och gift med hantverkaren Torbjörn. Sofie fick en stor hjärtlig kram.
”Så det är semesterdags nu”, undrade Annika.
”Ja, fyra hela veckor får jag på ön i år”, sa Sofie nöjd.
”Härligt! Jag försökte faktiskt ringa dig, men jag fick bara någon dataröst som sa att ditt nummer upphört.”
”Åh. Ja, jag tappade ju mobilen i våras, så hela min telefonbok försvann. Jag har ny mobil nu och håller på att bygga upp mitt kontaktnät från början.”
”Då får du ta och ge mig ditt nya nummer och du måste komma på vår fest ikväll! Eller har du planer?”
”Nejdå, jag kommer gärna, men vad är det för fest?”
”Det är ingen särskild anledning. Vi kände för att ha en sommarfest bara, med alla våra vänner.”
”Vad trevligt! Klart jag vill komma.”
”Underbart” Då ses vi vid sex? Jag måste hem och fixa det sista med maten nu”, sa Annika och höll upp ICA-kassen i en avskedsgest.

Sommarnovellen, del 4

Lina slog sig ned vid kortändan av bordet på altanen där hennes föräldrar redan satt och åt stekt strömming med kokt potatis. Minischnauzern Charlie viftade på svansen när hon kom, men orkade inte resa sig från sin plats i skuggan under bänken.
”Jag visste inte om jag skulle väcka dig”, sa hennes mamma. ”Du brukar ju inte få så mycket sömn.”
”Nej, men det var bra. Jag sov faktiskt riktigt gott nu på morgonen, så jag känner mig nästan utvilad. Det var längesen. Och hungrig är jag också. Kan man få några potatisar till?”
Hennes pappa hade redan flyttat skålen till henne innan hon hann avsluta meningen. Han såg nöjd ut. Lina visste att han tyckte att hon hade blivit för smal de senaste månaderna.
”Kanske du till och med orkar med en liten båttur sen”, undrade han hoppfullt. Lina nickade medan hon tuggade. Hon trivdes på havet. När hon var liten hade de alltid varit ute och seglat om somrarna. Nu föredrog föräldrarna bekvämligheten i ett hus, men de hade också skaffat en liten motorbåt som de kunde göra dagsutflykter i.
”Du kan få köra så läser jag sjökortet”, sa Linas pappa och tog en klunk öl till sin sista bit strömming.

På stranden var det mycket folk. Lina bar sin badväska på högeraxeln och höll kylväskan i vänsterhanden. Nere vid vattenbrynet såg hon henne direkt, den vackra tjejen som hade nakenbadat i viken. Nu hade hon bikini och lekte med två små blonda pojkar som hade flytkuddar på armarna. Lina kunde inte hjälpa att hennes humör sjönk. Varför var de snygga tjejerna alltid hetero, gifta och hade en hoper med barn? Tjejen måste ha fått barn tidigt också för hon kunde omöjligt vara äldre än 25 år. Det syntes inte på hennes kropp heller. Lina gick efter sina föräldrar ut på bryggan och hjälpte till att lasta väskorna i båten. Hon undrade om de visste vem tjejen var.
”Vilka söta pojkar”, sa hon till sin mamma som tittade bort mot stranden.
”Ja, det är herrgårdsfolket”, sa hennes mamma småleende.
”Herrgårdsfolket”, upprepade Lina frågande.
”De som bor i det där vita jättehuset på den stora tomten på krönet. Det är inte någon riktig herrgård förstås, men folk här brukar visst kalla den så.
”Jaha.” Nakenbadartjejen hade fullt sjå att hålla reda på pojkarna som lekte vilt i vattnet och inte verkade bry sig det minsta om att de inte kunde simma. Kunde inte hennes man hjälpa henne att hålla reda på dem? Lina kunde inte låta bli att kasta några blickar till på henne medan hennes pappa gjorde båten klar. Hon insåg att det egentligen var precis som förra gången; hon smygtittade och tjejen visste inte om att hon fanns.

.

Sommarnovellen, del 3

Sofie tog en dusch innan hon cyklade ner till brevlådan och hämtade tidningen. Hon hämtade även grannarnas tidning och lade den på deras förstutrapp innan hon öppnade den vita grinden och ledde in cykeln på familjens lummiga tomt, den största och finaste på hela området. Hon älskade landstället på ön och hon var så glad att hon hade fått tillbringa alla sina sommarlov där när hon var liten. Då hade det bara funnits ett hus på tomten. Nu fanns det tre, men det var ändå gott om plats kvar. Hon gick förbi föräldrarnas stora vita trähus. De hade börjat bygga det redan när Sofie var liten och meningen var visst att det skulle likna en gammal herrgård. Helst hade hennes pappa velat riva sin mors hus och lägga herrgården närmare vattnet, men det vägrade hon bestämt. ”Du får bygga precis vad du vill på min tomt Herman”, hade hon sagt. ”Men mitt hus rör du inte.” Det hade lett till att Herman istället hade byggt i två våningar för att åtminstone kunna se vattnet från sitt sovrumsfönster på övervåningen.

Sofie gick förbi sin systers hus, som mest liknade en villa som hade kunnat ligga i vilken Stockholmsförort som helst. Hon gick ner för sluttningen och klev upp för trapporna till sin egen lilla röda stuga med blå knutar. Katten Majken satt på det översta trappsteget och tvättade tassarna. Stugan hade varit Sofies farmors och hon älskade allt med den; det knarrande trägolvet, de vitmålade väggarna och farmors gamla möbler. Hon fyllde vattenkokaren och öppnade skåpet med teburkar. Hon bestämde sig för det svarta teet Mango Peach och hällde upp bladen i tesilen. När teet var färdigt slog hon sig ner vid träbordet utanför huset och öppnade tidningen. Majken stångade sig mot hennes ben innan hon tassade ut bland ormbunkarna och försvann.

Sofie hade nog hunnit ta två klunkar av teet när två små pyjamasklädda pojkar kom springande över gräset. De kom fram till henne och kramade varsitt av hennes ben.
”Men hej sötnosar. Är ni redan vakna”, sa hon och rufsade dem i det blonda hårsvallet. ”Och var har ni mamma och pappa då?”
”Sover”, sa Tom, som var den yngste.
”Mamma sa att vi skulle gå och titta om du var vaken”, sa Jonas, som redan hade fyllt fyra.
”Jaså, det gjorde hon”, sa Sofie och log bistert. Lena och Tommy brukade alltid ta tillfället i akt att få sova ut på semestern när de visste att Sofie var där. Hon såg det framför sig, hur Lena mumlade i kudden: ”Gå till moster”, innan hon somnade om igen.

Sofie hade egentligen inget emot att umgås med sina syskonbarn. Det som störde henne var att både hennes syster och hennes föräldrar hade vanan att ta henne för given.
”Kom mina små änglar, så ska vi se om mormor har någon god frukost inne hos sig”, sa hon och lämnade sin tekopp och tidningen och tog istället ett barn i varje hand och gick upp mot det stora huset. Hennes föräldrar hade inte vaknat än, men hon började ändå plocka fram bröd och pålägg på bordet.
”Vad vill ni dricka, pojkar? O´boy?”
”Ja, O´boy”, ropade Jonas lyckligt och Tom log så han visade tandgluggarna och klappade förväntansfullt i händerna. Sofie log. Barn kunde bli så glada för så lite. Varför kunde man inte bara fortsätta att vara sån resten av livet?

Hon visste inte om hennes föräldrar hade vaknat av att barnen förde oväsen, men en kvart senare kom de ner för trappan. När alla hade ätit klart syntes fortfarande inget spår av Lena och Tommy.
”Det tar på krafterna att vara småbarnsförälder” förklarade Sofies mamma. ”Om vi skulle ta ungarna och gå ner till stranden, så får de sova ut och äta frukost i lugn och ro. Packar du ungarnas väska så fixar jag lite matsäck.” Sofie log. Allt var som vanligt. Alla skulle anpassa sig efter barnfamiljen och det var hennes mamma som gav orderna. Sofie hade egentligen tänkt cykla ner till loppisen längre ner på ön, men det fick väl bli efter lunch då, om det fanns några saker kvar då.

Sommarnovellen, del 2

Lina satte sig upp i sängen. Hennes armar skakade och hon försökte andas lugnt. Hon var riktigt trött, men hon hade vaknat av sin vanliga mardröm redan klockan tre. Hon vågade inte somna om igen. Det hade gått en månad sedan rånet, men mardrömmarna visade inga tecken på att upphöra.

Det här var den första natten hon hade tillbringat i föräldrarnas sommarstuga. De hade köpt stugan redan på hösten året innan, men hon hade inte haft tid att komma dit. Eller om det var lust hon inte hade haft. När det var mörkt och kallt ute kändes det mer rätt med en bio, middag på restaurang eller att gå ut och dansa. Att sitta ute i mörkret i en kall stuga var inte det hon hade längtat efter. Men nu var det varmt, grönt och vackert vid stugan. Och tid hade hon gott om, för hon var sjukskriven. Hon drog undan gardinen. Hon tyckte om hur solen strilade in genom björklöven. Det lugnade henne när hon vaknade med paniken i bröstet. Hennes mamma hade tyckt att hon behövde miljöombyte och det kändes faktiskt som att hon hade rätt. Lina ville inte sitta mer i sin lägenhet och bara känna sig rastlös och rädd.

Det var underligt. Just då, när pistolen hade riktats mot henne, hade hon känt sig lugn. Arg, men lugn. Han hade rutit åt henne att lämna över kassan och det hade hon gjort. Sedan hade han försvunnit ut genom dörren och hon började undra om det verkligen hade hänt. Hon var fortfarande lugn när hon pratade med polisen. Det var flera timmar senare, när hon kom hem till sin lägenhet, som chocken slog till. Hon insåg plötsligt att hennes liv hade kunnat sluta där. Allt hon hade lärt sig, allt hon hade gjort för människor, alla hon kände, alla som älskade henne – inget av det där spelade någon roll när en galning stod framför henne med ett vapen. Vad lätt det var att göra slut på en annan människas liv. Alldeles för lätt. Lina grät. Hon kände sig så otroligt arg, men det fanns inget att ta ut ilskan på. Om hon träffade den där killen någon dag, skulle hon då kunna förklara vad han gjort mot henne? Han hade tagit ifrån henne hennes värdighet, hennes säkerhet, hennes självkänsla. Allt hon hade kvar var rädsla och ilska. Han skulle nog inte förstå. Säkert skulle han inte ens vilja försöka förstå. Hon hade själv blivit uppfostrad att behandla människor med respekt, vilka de än var, och oftast hade hon blivit bemött på samma sätt. Men den här killen… Han visste inte vad respekt var. Att tvinga en annan människa att lyda, att inte ge henne något val, det var förolämpande, kränkande, respektlöst. Det var som att säga till henne att hon inte var värd ett ruttet lingon. Lina bet ihop käkarna och kramade ihop sina knytnävar så att knogarna blev vita. Sedan vällde det där uppgivna fram genom hennes kropp igen. Hon slappnade av och suckade. Skulle hon någonsin kunna bli den person hon varit? Skulle hon kunna lita på människor?

Hon klädde på sig och gick ut i sommarmorgonen. Det kändes rofyllt. Härute i skärgården fanns det nog inga bovar. Lina hittade inte på området, men hon visste åt vilket håll havet låg. Hon gick ner över några ängar och fortsatte upp i skogen på andra sidan. Stigen till vänster verkade vara den stig som ledde till småbåtshamnen och badstranden. Dit ville hon inte gå. Hon svängde in på en liten stig till höger som gick längs vattnet mot öns nordspets. Stigen blev mindre och mindre tills den knappt syntes och Lina funderade på att vända tillbaka. Då fick hon syn på ett gigantiskt klippblock inne i viken till vänster om henne. Det var omgivet av massvis av mindre stenar, som om de hade samlats runt sin mamma. Klippblocket fascinerade henne. På den högra sidan verkade det gå att klättra upp. Hon sparkade av sig skorna och tog sig försiktigt fram över stenarna och klättrade vidare uppför de mindre klipporna vid sidan av blocket. Det var högre än hon trott och hon kände lite svindel när hon tittade ut över vattnet. Hon tittade bara på sina egna händer när hon besteg den sista klippavsatsen. Sedan satte hon sig på klippan och lutade ryggen mot det stora klippblocket. Det var rätt bekvämt och hon hade fin utsikt över viken och havet. Hon slöt ögonen och lutade huvudet tillbaka. Sedan måste hon ha slumrat till för hon vaknade av ett plask. Hon såg sig yrvaket omkring och mindes var hon befann sig. Då såg hon att någonting rörde sig genom vattnet. Det var en människa som simmade med kraftiga simtag under vattenytan.

Sekunden därefter stack ett huvud upp över vattenytan och drog efter andan. Det var en ung tjej, med långt blont hår. Hon ställde sig upp på sandbottnen i vikens kant. Det var inte så djupt som Lina hade trott, för vattnet räckte bara upp till precis under tjejens bröst. Hon samlade det blöta håret i nacken och vände de vackra brösten mot Lina, men hon hade blicken ritad mot någon punkt längre ner vid klipporna. Lina svalde. Hon kände sig plötsligt som en smutsig smygtittare och hon hoppades att tjejen inte skulle få syn på henne där hon tryckte i skuggan bakom klippblocket. Tjejen simmade vidare ut i viken, nu med huvudet ovanför vattenytan. Lina drog efter andan och log. Hennes mun ville inte sluta le. Vilken vacker scen det var. Någon borde ha haft med den i en film. Hon satt kvar där, alldeles stilla, tills tjejen kom tillbaka in på grunt vatten igen och började vada mot stranden. Vilken kropp hon hade; vältränad, men kurvig och stora mjuka runda bröst. Lina kom på sig själv med att bara njuta. Sedan försvann uppenbarelsen på andra sidan klippblocket. Lina satt kvar i femton minuter till, för säkerhets skull, tills hon trodde att den nakenbadande borde ha hunnit iväg. Sedan klättrade hon ner igen och tog sig ut på klippblockets vänstra sida. Det var svårt att ta sig fram där, men om nakentjejen kunde så kunde väl hon med. Hon kände sig nöjd när hon till slut stod på den släta klippan. Där fanns fortfarande blöta spår på stenarna. Hon klädde av sig och dök i vattnet. Det var svalt, men skönt. Sedan simmade hon tillbaka in till klippan och satte sig och lufttorkade medan hon spejade ut över skären. Hon mindes känslan från när hon var liten. När hon just hade badat kände hon sig nästan som ett med naturen. Hon kunde inte tänka sig någon bättre plats att vara på just nu, men hennes ögonlock ville sluta sig och hon gick hemåt igen. Sängen längtade hon inte till, men hängmattan såg lockande ut. Hon sov i fem timmar till och vaknade inte förrän hennes mamma lade sig hand på hennes arm och undrade om hon inte skulle ha lite lunch.

Sommarnovellen, del 1

Sofie sprang med lätta steg längs den lilla grusvägen. Klockan var bara sju och de enda spåren av mänsklig aktivitet verkade vara hennes egna andetag och hennes steg mot gruset, ackompanjerade av en mäktig kör av fågelsång. Solen lyste genom hasselbladen i den lummiga backen och skapade det där vackra gulgröna morgonljuset som hon älskade. Hennes morgonrunda var dagens höjdpunkt. Allt var så tyst och stilla och temperaturen var fortfarande behaglig. Framåt lunch skulle ön vara i värmeböljans grepp och dess invånare skulle försöka svalka sig med ett dopp eller gömma sig i skuggan på sina verandor. Många brukade fly ut på havet i sina båtar i hopp om att det skulle vara någon grad svalare på någon kobbe på fjärden. Sofie undrade om det skulle bli någon båttur för henne idag. Allting blev så mycket krångligare när hennes syster anlände med barnen.

Vägen tog slut och hon sprang ut över de vida ängarna som bredde ut sig ner mot det spegelblanka havet. Söderman hade slagit ängarna med traktorn dagen innan och det doftade fortfarande väldigt gott när hon sprang över strängarna av torrt gräs. Hon ökade takten när hon sprang in i skogen på andra sidan ängen, fastän hon redan kände av mjölksyran. Hon ville vara helt slut i kroppen när hon kom fram till badklippan.

Den sista biten av hennes löparrunda var en stig som knappt användes av de andra boende på området. Skogen växte tät och marken var täckt av rötter och sten. Hon gick de sista femtio meterna medan hon hämtade andan. Hon ville inte vricka några fötter, för då skulle hon inte kunna springa resten av semestern. Hon suckade lyckligt. Fyra härliga lata skärgårdsveckor hade hon framför sig. Hon klättrade ut på den vänstra sidan av det klippblock som lokalborna brukade kalla för Stora Stenen. Hon balanserade på stenarna i vattnet medan hon stödde sig med händerna mot klippblocket. När hon tagit sig runt klippblockets kant hoppade hon ner på de platta släta klipporna som sluttade brant ner i vattnet och var perfekta att dyka ifrån. Hon snörde av dig skorna och drog av sig kläderna utan att se sig om. Skulle någon, mot förmodan, komma gående på stigen var hon skyddad bakom klippblocket. Hon stod en stund och bara tittade ut över den blanka vattenytan innan hon tog sats och dök i.

Under ytan, Sista delen

Niamh satt i skuggan i en av solstolarna utanför huset och lyste upp när Georgie kom gående från stranden. Hon reste sig och mötte Georgie vid kanten där den vita sanden förbyttes i kort gult gräs.
”Hej, var har du varit?”, sa hon mjukt.
”Jag tog en liten promenad bara”, sa Georgie och gav henne en kram. Hon fick en kyss tillbaka. Den blev lång och het, som alltid. Så hade det varit sedan första gången Niamh kysste henne. Hela hennes kropp sögs direkt till henne om hon så bara hade nuddat huden på Georgies arm med sitt lillfinger. Hon var magnetisk.
”Kom, vi går till mitt rum”, sa Niamh leende med upphetsning i ögonen och tog hennes hand. Georgie hade inga invändningar. Hon längtade efter att känna Niamhs nakna kropp ovanpå sig och hennes fingrar i sig. Hon hade helt glömt bort samtalet med Magnus Wretman.

Det var först när de hade älskat och Niamh låg på hennes arm och Georgie strök hennes hår som tankarna började återvända. Hon funderade just på hur hon skulle börja när Niamh tittade på henne och log.
”Berätta om Sverige”, sa hon.
”Om Sverige? Det är väl inte så annorlunda mot Irland. Jo, kanske att vi har lite mer snö. I alla fall i norr. Och stora ytor med bara en massa mörk skog på. Men där jag bor, i Stockholm, är det mycket vackert. Tycker jag i alla fall. Det finns mycket vatten överallt och en vacker skärgård utanför.”
”Känner du dig hemma där?”, undrade hon. Georgie nickade.
”Ja, det gör jag.”
”Jag skulle också vilja känna mig hemma nånstans”, sa Niamh och vände ner blicken mot Georgies bröst igen. ”Nu när jag var på Irland kände jag mig inte alls hemma. Jag kände mig bara ensam. Jag ville därifrån så fort som möjligt. När jag kom hit igen kände jag mig direkt mycket lättare och gladare. Men det var inte för att jag trivs så bra i Thailand, Georgie. Det var för att du var här.” Hon tittade lite oroligt upp på henne. ”Skrämmer jag dig nu?”, undrade hon. Georgie skrattade.
”Inte alls. Jag blev bara väldigt glad.” Hon drog Niamh närmare sig och tog mod till sig. ”Vill du komma med mig? Till Sverige?” Niamh såg på henne och log stort.
”Skulle du vilja att jag kom med dig?”
”Ja”, sa Georgie, utan någon som helst tvekan.
”Då kommer jag med dig.” Georgie smälte orden länge, för att vara säker på att hon hört helt rätt. Hon andades ut och det var som en varm flod vällde fram genom kroppen. Hon ville le men istället bet hon sig i läppen och en tår trillade ner längs hennes enda kind. Hon torkade snabbt bort den, men Niamh märkte det och reste sig från hennes arm.
”Georgie, är du ok”, undrade hon.
”Ja, jag mår jättebra”, sa Georgie leende och torkade bort en tår även ur det andra ögat. Niamh skrattade och kramade om henne och kysste hennes hals.
”Du måste vara det finaste i hela världen, Georgie.”

Under ytan, Del 25

Georgie gick ensam längs stranden. Tankarna surrade i huvudet. Hon hade blivit så inne i sitt nya thailändska liv att hon nästan hade glömt bort det liv som väntade på henne hemma i Sverige. Men det var inte saknaden efter de lediga dagarna, dykningen eller ens att vara utan Sam som lade en mörk skugga över hennes ansikte när hon tänkte på att lämna Thailand.

I vanliga fall hade hon inga problem att tackla nya utmaningar eller förändringar i sitt liv. Det nya jobbet låg till exempel i Göteborg. Själv bodde hon i Stockholm, men det var inte något hon såg som ett problem. Ändrades omständigheterna brukade hon gilla läget och bara fortsätta leva därifrån. Hon hade blivit erbjuden precis det jobb hon ville ha, utan att ens söka det. Det var goda nyheter. Och tjänsten skulle inte tillsättas förrän om tre månader. Hon kunde få tre månaders semester till i Thailand och hon kunde hjälpa Michael med turisterna under hela den tid hon lovat.

Men Niamh… Med Niamh var tre månader inte lång tid. Hon ville inte lämna henne. Hon ville inte sitta ensam på sitt nya fina kontor i Göteborg när Niamh var i Thailand. Hur skulle hon kunna göra det? Dessutom skulle hon känna sig som en skurk. När hon äntligen hade fått Niamh att öppna sig och lita på henne, skulle hon då svika henne och bara lämna henne? Det gjorde ont när hon tänkte på det.

Georgie hade försäkrat Magnus Wretman om att hon var väldigt intresserad av jobbet, men att hon ändå skulle behöva tre dagars betänketid. Det hade hon fått. Hon suckade. Vad skulle den hjälpa? Hur länge hon än tänkte stod det fortfarande mellan Niamh och jobbet.

Under ytan, Del 24

Samtalet från Mannheimer Swartling hade kommit mycket oväntat. Georgie hade just kommit hem från sin första dag på sitt nya jobb som dykinstruktör och hon var på strålande humör.

Niamh hade sovit hos henne. De hade ätit frukost tillsammans och sedan åkt iväg till sina jobb. Georgie undrade om den lyckade dagen på jobbet hade berott på att hon själv kände sig så lycklig redan när hon kom dit eller om det var att alla turisterna hade varit så glada och förväntansfylla inför dykningen.

Hon hade just kommit hem och lagt sig på sängen när mobilen ringde. Hon tänkte att det kanske var hennes mamma, men istället hördes en dov mansröst som presenterade sig som Magnus Wretman på advokatbyrån Mannheimer Swartling. Georgie lyste upp när hon hörde hans namn.
”Men hej Magnus. Är allt bra med dig?”
”Jag kan inte klaga”, svarade rösten i andra änden glatt. Hon tyckte om Magnus. Han var trevlig, opretentiös och dessutom en mycket duktig jurist. Magnus hade stöttat hennes lag i den nordiska juridiktävlingen hösten innan och hon hade fått många användbara tips av honom.
”Varför har du inte skickat in någon ansökan till Mannheimer”, undrade han. ”Det lovade du ju mig.” Georgie förklarade att det tänkte hon visst göra, så snart hon kom hem igen. Men först ville hon fira sin examen med en semester i Thailand och vila upp sig så att hon kunde ta sig an arbetslivet med nya krafter.
”Det låter klokt”, sa Magnus. ”Men om tre månader borde du väl vara utvilad? Då har jag nämligen ett jobb här som skulle passa dig perfekt.”

Under ytan, Del 23

”Se upp här. Korallerna är väldigt vassa så det är bäst du håller dig på fötterna tills vi kommit ut en bit”, sa Niamh innan hon fällde ner cyklopet. Vattnet blev djupare och de simmade ut i viken, mot de svarta skuggorna under den grönblå vattenytan. Georgie andades med kraftiga andetag genom snorkeln medan hon lätt paddlade sig framåt genom det salta vattnet. Under henne låg en värld av mjuka koraller, bebodd av tusentals färgglada fiskar. Hon höll andan och dök ner för att se närmare på dem. Vattnet var ovanligt klart och hon verkade kunna se hur långt som helst framför sig. Ett stim av gulsvarta Sergeant Majorer simmade kvickt iväg när hon närmade sig och en clownfisk försvann bakom en böljande anemon. Georgie gick upp till ytan och andades. Niamh simmade fram till henne.
”Vad tycker du?”, undrade hon.
”Det är helt otroligt vackert.”
”Kom, dyk ner med mig.” De tog ett djupt andetag och gick ner igen. Niamh släppte ut innehållet i den lilla påsen hon haft med sig. Små brötbitar seglade iväg genom vattnet och fiskarna flockades runt dem. Niamh höll upp sin kamera för att föreviga dem. Kameran riktades också mot Georgie och hon vinkade mot den innan hon gick upp till ytan för att andas.

Det hade varit den perfekta dagen, tyckte Georgie. De hade varit ute i flera timmar. Niamh hade berättat om alla fiskar, koraller och växter; vad de hette, vad de levde av, hur de behövde varandra. När de till slut tog sig upp på stranden var de helt slut. Georgie lade sig ner på rygg i den vita sanden och hämtade andan. Det var skönt att låta sina utmattade ben och armar vila. Niamh lade sig intill och hon kände hennes svala arm mot sin egen. Georgie lade sig på sidan bredvid henne och såg in i de blå ögonen. Hon lutade sig fram och kysste hennes läppar.
”Tack”, sa hon. Niamh log.
”Vet du vad? Jag är väldigt glad att du kommit hit.”

Under ytan, Del 22

Framför dem låg en blå lagun. Niamh började dra av sig tröjan och shortsen så Georgie antog att hon skulle göra likadant. De stod i bikini i den vita sanden och tittade ut över det glittrande vattnet. Niamh vände sig mot henne och drog en djup lycklig suck. Hon trivdes här, ingen tvekan om saken. Georgie kunde inte låta bli att smittas av hennes glädje. Innan hon hann blinka hade Niamh tagit två snabba steg fram till henne, lagt armen om hennes midja och kysst henne hett. Georgie drog efter andan och kände hur hjärtat slog fortare, men Niamh hade redan släppt taget om henne igen. Hon satte sig ner i sanden och drog på sig simfötterna och justerade remmen på cyklopet. Sedan tog hon sin undervattenskamera och en liten påse och vadade ut i vattenbrynet.
”Kom Georgie. Jag ska visa dig mitt examensarbete.”
”Ditt vaddå?”
”Jag läser marinbiologi. Eller läste snarare. Jag har bara kommit drygt halvvägs. Jag kom liksom av mig när jag åkte hit ner. Men jag har studerat det här korallrevet hela tiden medan jag varit här.” Georgie skakade på huvudet och visste inte om hon kände sig arg eller glad. Under hela tiden de hade träffats hade Niamh inte sagt ett ord om att hon hade pluggat något. Men Georgie hade heller inte frågat och att hon fick bli en del av Niamhs hemligheter nu var nog ändå något positivt.
”Från bartender till marinbiolog. Du kan verkligen överraska.”
”Det hoppas jag”, log Niamh. ”Kom så ska jag visa dig runt.” Georgie skrattade. Det lät som att Niamh skulle visa henne sin lägenhet eller lokalerna på hennes nya jobb. ”Det ska bli spännande att se vad du lärt dig om djur och växter medan du har dykt.”
”Ojdå. Jag visste inte att det skulle bli läxförhör”, sa Georgie och fällde ner cyklopet och vadade ut i det ljumma vattnet.