måndag 28 september 2009

Nån tröjtryckare därute?


Fem har varit och provtryckt tröjor. Det blev väl rätt bra, men trycken kostade dubbelt så mycket som själva tröjorna. Det var nog inte det billigaste stället. Har någon tips på ställen i Stockholm dit man kan ta egna tröjor och ha med eget tryck på usb-minne och bara få hjälp med tryckandet? Vi är tacksamma för alla tips!

söndag 27 september 2009

Snart kommer Pink

Den tionde november kommer Pink och spelar i Globen. Fem flator kommer att vara där... (Ja, ja Andie, vi VET: Du tror att det kommer vara fler än fem flator där) Kommer du vara där?

Som ni kanske minns röstade läsarna på denna blogg tidigare fram Pink till den sexigaste kvinnan. Så, här kommer ett klipp med Pink, ett smakprov för er som ska gå på konserten eller bara lite njutning för er som röstade på Pink.

Jennifer´s body

Megan Fox-fansen får ta sig till bion i november för då kommer filmen "Jennifer´s body" där Megan spelar ondskefull high-school demon. I verkligheten gillar Megan både tjejer och killar och det verkar hennes karaktär i filmen också göra för där kysser hon också båda könen, bland annat Mamma-Mia stjärnan Amanda Seyfried, som till en början är mycket intresserad av Megan, men efter ett tag börjar misstänka något...


lördag 26 september 2009

Womens lingerie league

Vad tycker ni om den här sporten? Womens lingerie league. Konstigt nog finns det ingen motsvarande variant för män... Andie tycker det verkar rätt trevligt att se på. Emma undrar hur kvinnorna kan spela i underkläder när männen brukar vara helt täckta i skydd. Får de inte massor av blåmärken och skador?

söndag 20 september 2009

Tåget skulle gå klockan tre

Tåget skulle gå klockan tre. Den stora klockan i vänthallen på stationen visade att det var en halvtimme kvar. Veronica fingrade nervöst på axelremmen till handväskan. Det var ironiskt, tänkte hon, att de stora händelserna i hennes liv alltid verkade äga rum på järnvägsstationer.
Det var på en station hon hade träffat Max första gången och det var här hon satt nu och väntade. Max hade lovat att komma, men hon kände sig allt annat än säker på att det löftet skulle infrias. Det fanns så många hinder i vägen.

Veronica tvivlade inte på känslorna mellan dem. Hon hade aldrig känt sig så älskad, men om det hände något, som det alltid gjorde, att mamman fick ett nytt anfall eller att systern ringde och hade problem med barnen, skulle Max klara av att lämna dem då?

Hon strök händerna över knäet på sin blommiga klänning. Den var Max favorit. Om hon blev övergiven nu tänkte hon aldrig ha den på sig mer. Klockan tre skulle hon sitta på tåget, med eller utan Max, på väg bort från småstaden och de trångsynta människorna, på väg mot Paris. Storstadens myller och anonymitet, ett glas vin i skuggan på ett lummigt café vid Seine, nya spännande människor att lära känna.

Det värkte i hennes hjärta. Vilka bilder hon än försökte se framför sig kändes de inte lika vackra när hon satt ensam i dem. Hon trummade med fingrarna mot bänkens armstöd och såg upp mot klockan igen. Sedan gled hennes blick tillbaka mot ingången. Hon önskade att den välbekanta rufsiga linkalufsen skulle visa sig i dörren, men ingen kom. Hon mådde illa.

Det var tio år sedan hon hade lidit av hjärtesorg senast. Då hade en cementklump gripit tag i hennes hjärta och hängt sig fast där och någon hade placerat ett par solglasögon på hennes näsa som gjorde allt i livet grått. Hon mindes känslan och rös till.

Hon var tio år äldre nu. Hon borde ha lärt sig att hjärtesorg är något som går över. Hon kunde klara sig själv. Det fanns ett liv även utan Max. Det var bara inte det livet hon ville ha.

Klockan var kvart i tre och genom fönstret såg hon tåget glida in. Dörrarna öppnades och perrongen fylldes av människor. Strax därefter kom barnfamiljerna gående genom hallen; papporna släpandes på stora väskor, mammorna hållandes barn i handen. Semesterfirarna såg bara en del av småstaden; den vackra naturen, de varma baden i sjön, glassen på Märthas café och påtandet i trädgården. I fortsättningen skulle hon göra som de. Hon skulle inte se småstadens rädsla för det okända och dess behov av att kartlägga varje detalj i sina invånares liv. Hon skulle inte vara där när vinterkylan och mörkret satte in och gjorde det än mer tydligt för henne hur ensam hon var.

Max var också ensam, fast inte på samma sätt. Man kunde vara ensam i sällskap av människor också, oförstående utnyttjande människor som bara tog och aldrig gav någonting tillbaka.

Det var tio minuter kvar. Veronica reste sig på darriga ben och gick sakta ut på perrongen. Solen sken, men hon frös. Hennes mod sjönk. Max skulle inte komma. Max skulle stanna kvar och bli utnyttjad resten av sitt liv av sina själviska släktingar. Det var som att ett lugn med en tunn hinna av sorg lade sig över henne. Då fick det bli så. Hon skulle skapa sitt nya liv själv. Hon behövde vila lite först, för hon kände sig plötsligt helt utmattad, men sen skulle hon börja på nytt.

Hon såg sig om en sista gång innan hon klev på tåget. Det fanns en tom kupé precis innanför dörren och hon sjönk ner i bänken. Ett tomt skal satt på tåget. Hon undrade var resten av henne hade tagit vägen. Kanske fanns hon kvar hos Max.

Tåget började röra sig. Veronica svalde och torkade bort tårarna som envisades med att rinna nerför hennes kinder. Då såg hon någon komma ut från stationsbyggnaden. Max linrufs sprang längs perrongen, men hon var för sen. Hon skulle inte hinna. Veronica reste sig snabbt och hängde sig i nödbromsen. Max kom närmare igen. Veronica såg hur hon öppnade dörren i vagnen längst bak, slängde in väskan och hoppade på. Människor hängde sig ut genom fönstren för att se vad som hade hänt. Veronica drog upp skjutdörren och sprang ut i korridoren. Där möttes hon av en arg konduktör.
”Var det ni som drog i nödbromsen”, brummade han.
”Ja, och nu har jag räddat två liv”, svarade hon.

torsdag 17 september 2009

Rekommenderad läsning: Loiz Lenz, Lesbian Secretary

"Her soul was pure. Her desires were sinful. Her typing was impeccable"

Angelica har fallit för boken "Lois Lenz, Lesbian Secretary" av Monica Nolan. Kan man låta bli att läsa den när det står så här på baksidan av boken: "Wild women! Lurid adventures! Shocking desires! And a lot of filing. The story your mother never told you - printed here for your own good."

Loiz Lenz was like any other wholesome former cheerleader with office skills - until she took a job at Sather & Stirling in bustling Bay City. Spending her days in the cut-throat typing pool and her nights at the all-womens residence of Magdalena Arms, Lois had no idea she was entering a world of working girls whose passionate desires - and fabulous fashion sense - could lead any innocent lamb astray...

Netta - serious and smart, she´s unlike any woman Lois has known...
Maxie - The height of society fashion, and girls are so very in style...
Pamela - Lois´s old high school Pep Squad pal certainly has changed...
Miss Gill - the office manager has secrets and plenty of file cabinets to keep them in...
Dolly - an actress whose martini shaker is as busy as her love life...
Mrs Pierson - "The hyena", Lois´s boss, her office is a place of hard work and private dictation...

Loiz Lenz - she was a good girl a long way from home about to discover that not everything is what it seems, navy is a bad suit choice, and love can bloom in the strangest places.

Monica Nolan har också skrivit boken "The big book of lesbian horse stories." Båda böckerna hittar du på Adlibris.



Har du några lesbiska boktips du vill dela med dig av? Skicka dem till 5flator@gmail.com!

tisdag 15 september 2009

Fem flator på Gaybloggar.se

Gaybloggar presenterar en av bloggarna på sin topplista i taget och nu är det Fem flators tur. Presentationen ser ni här.

fredag 11 september 2009

En halv novell: Del 2 av Miss X

Jag sade hej då till Maja på fredagsnatten och hann inte komma många steg hemåt innan jag började gråta i alla fall. Jag hatar när jag gråter. Jag hatar att gråta ute, där någon kan se mig och jag hatar att gråta för henne. Det måste väl finnas ett stopp någonstans, när dosen av tårar för en person tar slut. Och de är inte direkt till någon hjälp de där tårarna. Jag kommer att se lite sliten ut i morgon, och förutom att jag är trött är jag inte särskilt sliten.

Jag sover, joggar och skriver. Jag har tappat intresset för mat och kan lika gärna laga nyttiga dinkelkorn och andra fibrer för allting smakar ändå lika tråkigt. Så mycket mer gör jag inte. Jag går och dansar med Maja ibland, mest för att göra henne glad. Men jag kommer aldrig hem sent. Jag blir rastlös och joggar på den träningsfria dagen. Det är en paradox att min fysiska kropp aldrig mått så bra och jag inte ens bryr mig om den.

Den fega delen av mig, den som vill ta den lättaste vägen, vill radera kolumnen för att Annika kommer att läsa den och för att väldigt många helt okända människor...eller nej, de där okända människorna spelar ingen roll. Det är bara en ursäkt. Jag vet inte vilka de människorna är och de existerar inte som något konkret i mitt huvud. Men Annika. Jävla Annika. Hon kommer att läsa den och hon kommer att tänka en massa saker om mig och jag vet inte ens om jag vill vara i hennes huvud tillsammans med sådana tankar. Hon är som ett konstant spöke bredvid mig, trots att det innan fredagen var ganska länge sedan vi sågs. Hon är i mitt huvud hela tiden, och nu i mina texter också, som om hon stod precis intill mig och var alldeles omöjlig att ignorera. Jag tillåter mig tänka på henne intill mig och jag låter mig tänka på att radera kolumnen samtidigt som mina fingrar skriver in redaktörens adress i ett mail och trycker på ”skicka”.

På kvällen, samma dag som tidningen publicerats, ringer hon. Jag har inte kvar hennes nummer i min mobil, för jag stod inte ut med att se hennes nummer stå först varenda gång jag öppnade telefonboken, men jag vet att det är hon. Jag kan hennes nummer utantill fortfarande, men på något vis vet jag det redan innan jag tittar på mobilen. Hon säger att det finns hundra riktiga orsaker och ursäkter, men att hon inte velat ge dem till mig för att det skulle avslöja henne, hur dålig hon faktiskt är, eller i alla fall exakt hur fel hon gjort. Om jag inte kände till alla fel kanske det kunde kännas lite mindre för henne, men nu läste hon min text och allting liksom tippade över.

Hon säger att hon gjort så dåliga saker och att jag kanske inte kan förlåta henne och att hon skäms. Jag hör att hon skäms, men nej, jag vet inte om jag kan förlåta henne. Jag vet inte om hon bara vill bikta sig och bli förlåten eller om hon verkligen vill. Men hon säger att hon vill och hon låter som hon menar det.
Och jag kan inte tro att när det jag längtat efter så länge, faktiskt händer, vet jag inte om jag är beredd att stå över allt det där, för att få ha henne igen.

torsdag 10 september 2009

En halv novell: Del 1 av Skorpan

Någonstans finns en gräns där man måste välja mellan vad som ser bra ut utåt och vad som känns bäst för en själv. Jag har en stolthet och jag vill inte visa mig svag, men ännu viktigare för mig är att skydda mig själv från det som gör ont.

Dessa ord hade jag slagit in på datorn och nu stod markören där och blinkade. Vad var det jag hade tänkt sen? Det var söndag kväll och jag måste ha min kolumn färdig tills i morgon. På senare tid hade mina kolumner blivit mer och mer personliga. Jag visste inte själv varför, men läsarna tyckte om det och då var min redaktör också nöjd. Den här kolumnen skulle egentligen gå lite över gränsen för vad som kändes för privat för mig, men någonstans långt inne visste jag varför jag skrev den.

Det var på fredagskvällen, när jag hade varit ute med Maja och dansat som alla tankarna hade börjat dansa i mitt huvud. Vi hade bestämt oss för att gå hem tidigt för vi kände oss båda trötta. Förutom att jag var sömnig var jag nog på rätt bra humör, innan det hände. Maja tog min hand och drog mig från dansgolvet mot garderoben. Det var då jag fick syn på henne vid entrén. Hon kom åt mitt håll. Jag fick panik och vände snabbt bort huvudet och försökte dra mig åt ett annat håll så att hon inte skulle se mig. Det lyckades inte. Hon kom fram till mig och sa väl något om att det var längesen och frågade hur jag mådde. En kram gav hon mig också. Efter det mådde jag illa, men jag svarade kort att det var bra och sedan sa jag att jag måste gå.

Såhär i efterhand när jag tänker igenom det undrar jag hur hon uppfattade mitt beteende. Förmodligen tycker hon att jag var ganska otrevlig. Eller förstår hon varför jag inte klarar av att prata med henne? Det snyggaste hade förstås varit om jag hade varit väldigt trevlig och avslappnad och frågat lite om hennes liv och hur hon mådde. Problemet är bara att jag inte vill veta något om hennes liv. Allra minst vill jag veta om någon av de där tjejerna hon kom tillsammans med är hennes flickvän. Eftersom jag har bestämt mig för att försöka glömma bort att hon existerar stör det mig väldigt att jag måste springa på henne på mitt favoritdansställe.

På vägen hem på tunnelbanan attackeras jag av alla spetsiga minnen. De sticker mig överallt och det gör ont i hela kroppen. Jävla skit, tänker jag och tårarna vill tränga fram ur ögonvrån, men jag håller tillbaka dem. Jag vill inte gråta så att Maja ser det.

Nu sitter jag och skriver min kolumn. Det kommer att bli min personligaste kolumn hittills, för jag kommer att erkänna hur ont det gör att älska någon som inte älskar en tillbaka. Jag kommer att fråga världen rakt ut hur lång tid det egentligen tar att bli av med hjärtesorg, för min verkar inte släppa greppet om mig hur länge jag än försöker hålla ut och vänta. Jag vill också fråga vad meningen är, med att en människa ska känna så otroligt starkt, helt i onödan.

Och Annika kommer att läsa det. Det vet jag. Hon ville vara min vän, fortsätta umgås, men jag sa till henne att jag inte klarade av att träffa henne. Nu får hon nöja sig med att läsa min kolumn istället. Förhoppningsvis förstår hon varför sedan.

Jag har aldrig vetat säkert hur Annika kände för mig. Hon lämnade mig för att hon mådde dåligt sa hon. Det gjorde ont för henne med. Det var synd att jag hade träffat henne just då. Sådana saker sa hon. Men jag vet hur det är att lämna någon. Det är inte enkelt. Man säger inte till någon att man bara inte gillar henne tillräckligt mycket. Man hittar på en bra ursäkt som säger att personen visst är en bra människa, men att det är något annat som är problemet. Kanske var det så Annika gjorde med mig. Eller så mådde hon verkligen dåligt och behövde tid för sig själv. Jag kunde aldrig avgöra det. Nu lägger jag ut hela mitt hjärta i min kolumn. Annika kommer att läsa den och förstå att det är henne jag skriver om. Jag undrar hur hon kommer att reagera.

Skorpan vs Miss X

Skorpan fick ett roligt erbjudande av Miss X att skriva en halv novell som bara var en sida lång. Miss X skulle sedan skriva andra halvan. Självklart får ni nu se resultatet av projektet här på Fem Flator!

Gay-o-metern

Passar du in på fördomarna om hur en lesbisk tjej ska vara? Testa gay-o-metern här.

Skorpan misslyckades totalt och fick veta att hon bara var 40% gay. "How does a straight acting girl ever manage to get a date? Any more girlie and you´d have to be straight." Men hon får väl skaffa sig en händig kvinna som kan sköta reparationerna hemma...


.

Inspirera Skorpan!

Skorpan vill ha inspiration till att skriva en ny novell. Har du något som kan få hennes tankehjul att börja snurra? Någon händelse du har varit med om? Något du sett eller hört? Något du tänkt skulle vara roligt att läsa om? Någon speciell miljö eller speciell person? Lämna en kommentar på bloggen eller på qruiser, eller skicka ett mail till 5flator@gmail.com


.