Alexandra Clarasdotter, Del X, Sista delen

Emmy hade kommit hem till Alexandra nästan varje dag i två veckor, men den här helgen hade Emmy rest för att hälsa på sina föräldrar och det kändes plötsligt väldigt tomt. Det var nu Alexandra började tänka tanken. Hon rullade ner datorerna, Spionverktyget och allt material i källaren och täckte över allt med en stor presenning. Kvar på vinden fanns bara hennes ritningar och ”ofarliga” uppfinningar. Hon gick runt på vinden en stund bara för att känna efter hur det skulle vara att aldrig se Spionverktyget mer. Sedan skrev hon ett mail från Clara Alec till Emmy. Och sedan var det bara att vänta och hoppas.

Emmy kom på måndagskvällen och Alexandra visste att hon skulle berätta, för Emmy var som en öppen bok.
”Jag fick inte jobbet Alex”, sa hon, redan när hon tog av sig ytterkläderna i hallen.
”Jag är ledsen”, sa Alexandra och kramade om henne.
”Var inte det”, sa Emmy. ”När jag sökte jobbet hade jag inget som band mig här men… Jag måste erkänna att jag blir mer och mer kär i dig för varje dag som går. Jag hoppas du inte har något emot om jag blir kvar i landet ett tag.”
”Inte alls”, sa Alexandra skrattande och kramade om Emmy hårdare. Sedan bestämde hon sig.
”Du Emmy..”
”Ja..?”
”Kan du behålla en hemlighet? En riktigt stor hemlighet?”
”Javisst? Har det hänt något?” Emmy såg orolig ut.
”Nejdå, det är bara det att… Jag har varit tvungen att ljuga för dig och det känns inte alls bra.”

Emmy såg nästan lite arg ut nu och Alexandra började undra vad hon givit sig in på. Hon visste redan att Emmy hatade lögner och hela Alexandras liv var en lögn. Hon gick fram till bokhyllan och tryckte undan den. Ljuset i vindstrappan tändes. Emmy tittade storögt på henne. Alexandra nickade mot trappan.
”Varsågod”. Emmy stegade försiktigt upp för den svängda trappen med Alexandra efter sig och de kom upp i vindsplanet. Emmy såg sig förbryllat omkring.
”Men.. flera av de här maskinerna gör vi ju på EI? Fast de ser inte riktigt likadana ut…”
”Nej, det här är de första jag gjorde. Innan jag skickade ritningarna till EI.”
”Du skickade…?”
”Ja, det är jag som är Clara Alec.”
”Nej.” Emmy skakade på huvudet och skrattade.
”Jo. Det finns ingen avdelning i Alatair. Det finns bara jag. Här.”
”Nej”, sa Emmy igen. Hon gapade och skrattade om vartannat.
”Jag ville bara få vara i fred, så Sara och jag hittade på det där med avdelningen i Alatair, bara för att det skulle vara något som låg så långt bort som möjligt. Jag är ledsen att jag ljugit för dig. Är du jättearg på mig nu?” Emmy skrattade fortfarande och skakade på huvudet där hon gick runt i rummet och fascinerat tittade på allt.
”Du är helt galen. Jag visste hela tiden att du var speciell, men det här…” Hon lade armarna om Alexandra. ”Och jag är helt galen i dig.” Emmy kysste henne så att hon blev alldeles yr. Alexandra satte sig på en pall och undrade om det faktiskt var möjligt att hon kunde andas ut medan Emmy fortsatte gå runt och studera allt i rummet. Plötsligt vände sig Emmy om och såg på Alexandra med lysande ögon.
”Vet du vad det här betyder, Clara Alec”? Alexandra skrattade.
”Nej, vad betyder det?”
”Att jag nu kan skaffa mig en plats på Alatair-avdelningen genom utpressning.” Alexandra log.
”Jag skulle hemskt gärna vilja ha dig hos mig i Alatair. Men vi funderar faktiskt på att lägga ner Alatair och samla hela företaget här i Saiph nu.”
”Det vore faktiskt ännu bättre”, sa Emmy och satte sig i Alexandras knä och lade armarna om henne. ”Vill du ha mig här?” Alexandra log åt hennes tvetydighet.
”Jag har velat ha dig här sedan första gången du mailade till mig”, sa Alexandra. Emmy lutade sig panna mot hennes och buffade försiktigt till hennes nästipp med sin. Alexandra satt helt stilla och kände hur Emmys läppar nuddade hennes. Emmy smekte in sin hand under hennes tröja och lade den på hennes ena bröst.
”Och här?”

Alexandra Clarasdotters vindsvåning var full av bråte, men kvällen då Emmy Grünwald såg den första gången fanns det ett långt bord som var alldeles tomt. Det hade tidigare varit täckt av avancerad datautrustning, men när Alexandra älskade med Emmy på bordet kände hon att hon aldrig skulle sakna den mer.

Alexandra Clarasdotter, Del IX

Alexandra Clarasdotter kände sig förvirrad. Det var inte den första gången hon vaknade upp bredvid en vacker kvinna, men i vanliga fall brukade hon känna skam och försöka tänka ut hur hon så snabbt som möjligt kunde bli av med personen i fråga. Nu låg Emmy Grünwald naken och sovande bredvid henne i sängen och helt andra tankar flög genom hennes huvud. Alexandra ville röra henne, känna henne nära igen, men hon vågade inte väcka henne. En annan del av henne ville berätta allt; vem hon verkligen var och vad hon gjorde, men det gick inte. Något hon inte alls ville var att försöka bli av med Emmy och det oroade henne. Saker och ting skulle bli mycket krångliga om Emmy ville lära känna henne bättre. Längre än så hann hon inte tänka förrän Emmy slog upp ögonen och log mot henne.
”God morgon”, viskade hon lite generad och Alexandra insåg att hon redan var helt hopplöst förälskad för hela hennes kropp dansade av glädjeendorfiner bara av att se Emmy och höra hennes röst. Hon drog Emmy intill sig och deras läppar möttes. Kyssarna blev heta och Alexandras händer fick eget liv när de smekte Emmys kropp. Hon kunde inte minnas att hon någonsin velat ha någon så mycket.

Alexandra älskade med Emmy Grünwald och njöt varje sekund. Hon visste att hon inte borde göra det. Emmy tittade på henne med de nyfikna ögonen. Alexandra skrattade.
”Vad är det nu?”
”Du är vild. Jag tycker om att vakna med dig.” Alexandra log generad. Emmy verkade alltid säga precis rätt saker. Det hade hon gjort sen den första gången hon öppnade munnen. Alexandra kände att hon ville fråga det som alla de andra brukade fråga henne. Hon kände sig illa till mods, men hon ville göra det ändå.
”Emmy, får jag träffa dig igen?” Emmy log.
”Det är klart jag vill träffa dig igen. Men jag måste varna dig.”
”Varna mig?” Alexandra rynkade pannan.
”Jag har sökt ett jobb i Alatair som jag hemskt gärna vill ha. Det är inte alls säkert att jag får det. Egentligen är det nog ganska osäkert. Allt är så konstigt också, för… äsch.”
”Nej, berätta”, bad Alexandra. Och Emmy berättade allt, om den underliga hemliga avdelningen i Alatair, om hennes längtan efter att få experimentera och upptäcka nya saker och om den mystiska uppfinnaren Clara Alec, som plötsligt behövt resa iväg någonstans och därför hade bett att få svara på Emmys mail när hon kom tillbaka. Det hade nu dröjt nästan två veckor och inte ett ord hade hörts från henne.
”Tack för att du lyssnade”, sa Emmy och gav Alexandra en puss på kinden. ”Det känns som att du förstår mig.” Alexandra skämdes.

Alexandra Clarasdotter, Del VIII

Alexandra hade bytt klänning tre gånger innan hon till slut tog den röda glittriga hon hade tänkt ha från början. I den stora våningen kände hon igen många av Saras vänner och många ur personalen på EI när hon gick genom rummen för att försöka hitta Sara. Till slut fick hon syn på henne ute på altanen tillsammans med några EI-anställda. Det var Rakel från dataavdelningen, den där irriterande Carolyn från konstruktion, som jämt försökte ändra saker utan att fråga innan och så var det hon, Emmy. Emmy var längre än Alexandra tänkt sig och hon var mycket vacker i sin mörkblå klänning. Alexandra tryckte tillbaka impulsen att springa fram och säga: Äntligen får jag träffa dig. Istället koncentrerade hon sig på Sara.
”Heej! Välkommen”, sa Sara och kramade om Alexandra. ”Rakel och Carolyn har du visst träffat förut, eller hur?”
”Jo, vi har träffats”, sa Alexandra men skakade deras händer och log.
”Och det här är Emmy, också från jobbet, men hon har inte varit hos oss så länge. Emmy det här är Alexandra, min bästa vän.”
”Hej Emmy”, sa Alexandra och försökte hålla sig lugn och trycka Emmys hand fastän hennes hjärta bultade. De finurliga ögonen såg nyfiket tillbaka på henne.
”Vad gör du Alexandra”, undrade Emmy.
”Jag jobbar med marknadsföring”, sa Alexandra. Emmy nickade, men verkade inte tycka att det var det mest intressanta yrket man kunde ha. Det tyckte inte Alexandra heller.
”Får vi låna dig ett tag Emmy”, sa en röst i dörröppningen och Emmy försvann iväg. Även Rakel och Carolyn gick in för att hämta mat. Sara klappade Alexandra på axeln.
”Se inte så besviken ut. Natten är lång.”
”Marknadschef… Hur kunde jag ens komma på tanken att jobba som marknadschef?”, undrade Alexandra och hängde sig på altanens räcke och tittade ut. Sara skrattade.
”Det var väl något som du tyckte låg väldigt långt bort från det du verkligen gör.”
”Ja.. det var väl det”, suckade Alexandra.
”Kom nu så går vi in och tar lite mat”, sa Sara.
”Gå du. Jag kommer strax.” Alexandra hängde kvar över räcket och tittade tankfullt på den slitna villan som låg lite längre ner på kullen från Saras hus sett.
”Vad tänker du på”, sa en röst bakom henne.
”Jag tänker att de borde skaffa solpaneler och ett effektivare värmesystem”, slapp det ur henne. Någon skrattade. Där stod Emmy och hon hade fått tillbaka det där nyfikna i sin blick.
”Ursäkta att jag försvann förut. Var det marknadsföring du arbetade med sa du?”
”Öh.. jo.. bland annat”, svarade Alexandra lite generad.
”Jaså, vad gör du mer?”, undrade Emmy.
”Ja.. man kan väl säga att jag är lite av en idéspruta. Jag älskar att komma på saker som ingen tänkt på förut”, sa Alexandra, nu med ett nytt lugn. Emmy nickade.
”Då är vi nog rätt lika på det viset. Visst var det Alexandra du hette?”
”Mm. Alexandra Clarasdotter”, sa Alexandra och skakade Emmys hand för den andra gången den kvällen, men det var inte samma sak nu.
”Emmy Grünwald”, sa Emmy leende och det pirrade i Alexandras mage när Emmys fingrar försiktigt gled mot hennes handflata när de släppte varandra.

Alexandra Clarasdotter, Del VII

En dag kom ett mail från Emmy som krånglade till det ordentligt för Alexandra:

Hej Clara! Hur går det för dig idag? Jag tänkte att jag skulle våga fråga dig en sak. Du har säkert märkt att jag är mycket intresserad av ditt arbete. Jag vet inte om det är möjligt eller om du tycker det är en bra idé, men tror du att det finns en chans för mig att få komma och arbeta med er? Missförstå mig inte nu, jag trivs väldigt bra med mitt jobb här, men det här med att få skapa helt nya saker, det har alltid fascinerat mig. Jag har heller inte något som binder mig här, förutom mitt arbete.

Shit, sa Alexandra och slog till två plåtburkar så att muttrarna flög ut över golvet. Sedan gick hon ner i lägenheten och tog en dusch och lade sig i soffan. Hon suckade djupt. När allt gick så bra. Arbetet flöt på och hon hade fått en intelligent och rolig kollega att diskutera med. Hon hade inte ens känt sig ensam sedan hon hade börjat prata med Emmy.

Alexandra plockade upp telefonen från bordet och slog Saras nummer.
”Sara, jag har ett problem.”
”Vad du lät moloken nu då. Vad har hänt?”
”Det är Emmy.”
”Jaha? Vad har hon ställt till med?”
”Hon vill jobba i Alatair.”
”Åh..”
”Hon mailade Clara Alec och frågade om det fanns plats för henne där.”
”Vad synd att det inte gör det då?”
”Ja.. fast… Om det är det hon vill jobba med kanske vi förlorar henne.”
”Jaha. Och vad ska du annars göra? Anställa henne hemma i ditt Alatair-rymd-laboratorium?”
”Nä.. jag vet.. Men jag vill verkligen inte bli av med henne. Jag har inte mått såhär bra på evigheter”, mumlade Alexandra utan att tänka på vad hon sa. Reaktionen från Sara kom direkt:
”Vänta nu här. Jag trodde vi pratade jobb? Alex, vad är det egentligen du har ihop med den här tjejen?”
”Men.. ingenting… Vi pratar om jobbet bara.. eller mest.... Men jag har aldrig haft någon jag kunnat prata med saker om förut. Jag trivs verkligen med det.”
”Hm.”
”Vaddå hm?”
”Skulle du vilja träffa henne?”
”Det går ju inte.”
”Clara Alec kanske inte kan träffa henne. Men du kan ju. Det var längesen jag hade en riktig fest hemma.”
”Sara…”
”Mm?”
”Tack.”

Alexandra Clarasdotter, Del VI

En timme senare plingade det till i e-postlådan igen och det landade ett nytt mail från Emmy.
Jag var just inne hos VD:n och blev erbjuden tjänsten som konstruktionschef. Måste erkänna att jag är lite nyfiken på hur du kunde veta det redan innan?

Ja, den där Clara Alec har koll på det mesta, tänkte Alexandra leende och knattrade ner ett hemlighetsfullt svar.
Jag har mina kontakter. ; ) Det ska bli roligt att jobba med dig.

En minut senare kom svaret:
Tack. Detsamma. Jag är mycket imponerad av dina och dina kollegors uppfinningar.

Alexandra kände sig på bra humör. Hon till och med gnolade lite när hon gick tillbaka till arbetsbänken och fortsatte skruva.

De kommande månaderna gick fort. Alexandra hade kommit in i en period då hon var helt inne i sina uppfinningar. Spionverktyget rörde hon knappt och det enda som fick störa henne i hennes arbete var samtal från Sara och e-post från Emmy. Det kom en hel del e-post från Emmy, säkert minst tre mail om dagen numera. Alexandra hade aldrig haft så bra koll på vad som hände på EI som nu. Hon hade dessutom börjat berätta för Emmy om de uppfinningar hon själv höll på att arbeta med. Några gånger hade hon till och med frågat Emmy om hennes åsikt om vad hon tyckte kunde vara den mest praktiska lösningen i konstruktionen.

När Sara ringde och berättade att intranätet var färdigt för användning kastade sig Alexandra in på sidan för att slå upp Emmys namn. Bilden trillade ner och en söt blond tjej med ett finurligt leende såg in i Alexandras ögon. Alexandra blinkade till. Hon hade tänkt sig att Emmy skulle vara mörk och se lite mystisk och otillgänglig ut. Men nu visste hon i alla fall. Emmy visste fortfarande inte hur Alexandra såg ut. Även om hon trodde det själv efter att Sara visat fejkbilden på Clara Alec. Alexandra kunde inte hjälpa att hon kände sig lite taskig.

Alexandra Clarasdotter, Del V

Efter måndagsmötet ringde Sara Parkman upp Alexandra och störde henne när hon stod och skruvade i sin verkstad. Ett delikat problem hade uppstått.

”Alex, du vet att jag nämnde att de anställda skulle vilja ha ett intranät där de kan söka rätt på varandra?”
”Mmh, ja.. behöver de verkligen det? Så många är de väl inte?”
”Vi är faktiskt 145 anställda nu. Plus dina fejkamerikaner”, sade Sara. ”Och det är lite knepigt att hålla reda på vem som är ansvarig för vad numera.”
”Är vi så många? Jag tänker aldrig på det eftersom jag aldrig ser dem... Ja, men då så. Då får vi fixa det.”
”Det är ett litet problem bara.”
”Och vad är det?”
”De vill gärna att det ska finnas bilder på alla de anställda också.”
”Jahaaa...” Alexandra förstod direkt vad det var som var problemet. Hon tänkte tillbaka på den förra gången, då det skulle göras ett organisationsschema och Sara och hon hade klippt in fejkade bilder på tre personer i ledningen och på hennes Clara Alec som var chef för R & D. Det var en kompis till Sara som hade klippt ihop olika kändisars ansiktsdrag och skapat bilder som visade helt naturliga ansikten. Alla i styrelsen var mycket snygga, tyckte Alexandra. Clara Alec själv såg helt fantastisk ut. Henne hade Alexandra gärna dejtat om hon funnits på riktigt.
”Kan din kompis fixa några fejkpersoner till?”, undrade Alexandra.
”Det kan hon säkert”, sa Sara. ”Hur vill du ha dem?”
”De ska se rätt normala och trevliga ut”, sa Alexandra. ”Utom Lazy. Hon ska se lite dum och lat ut.”
”Stackars Lazy. Vad du kör med henne”, skrattade Sara.
”Det måste jag. Annars får hon aldrig ändan ur vagnen”, sa Alexandra.
”Jag visade förresten upp Clara Alecs bild för vår nya konstruktionschef nyss.”
”Jaså?”
”Ja, jag erbjöd henne tjänsten och hon accepterade. Men hon var väldigt nyfiken på att höra hur det hängde ihop det här med att ledningen och R & D fanns i Alatair.”
”Det kan jag tänka mig. Hon verkar vara en intelligent person och sådana ställer alltid frågor.”¨
”Speciellt intresserad verkade hon vara av den här Clara Alec som verkade bossa över allt men varken gick att se eller prata med. Men jag kunde ju i alla fall visa upp en bild av henne. Och sedan sa jag att Clara inte gillade att bli störd medan hon uppfann och att det var därför man inte kunde ringa henne. Och det är ju nästan sant.”
”Ja, verkligen. Nöjde hon sig med det då?”
”Jag tror det.”

Alexandra Clarasdotter, Del IV

Alexandra återvände till sitt mail och knattrade med snabba fingrar iväg ett svar till Emmy Grünwald:

Emmy, mycket nöjd med dina ändringar. Ställ om produktionen till den nya modellen när du testkört en prototyp. Fortsätt gärna tänkandet när du börjat som chef för konstruktion och uppmuntra dina medarbetare att göra likadant.

Clara Alec
Head of R & D
Environmental Inventions
Alatair Office

Alexandra hade fem personer på kontoret I Alatair. Eller, rättare sagt fanns det inget kontor och Alexandra hade bara en anställd i Alatair och det var hennes kusin Leila som tog emot all post och skickade vidare det som var viktigt till Alexandra eller Sara i Saiph. Alexandra hade dock skapat fem fejkade anställda och roat sig med att ge dem olika personligheter. När någon mailade henne svarade hon alltid i någon av dessa fem personers namn.

Det var Clara Alec som var chef för kontoret och sedan hade hon fyra anställda. Tre av dem var smarta trevliga personer medan den fjärde var en ganska lat typ som Clara alltid tilldelade de tråkigaste uppgifterna. Var det något som dröjde länge, då visste Saiphskontoret alltid att det var Lacie Denderby som inte fick ändan ur vagnen. Extra roligt var det att Lacie på Saiphskontoret omnämndes som ”Lazy”, som var precis det Alexandra hade tänkt när hon hittade på namnet.

Alexandra Clarasdotter, Del III

På måndagen kände Alexandra plötsligt att hon fått nog av soffan och gick upp på vinden och slog på datorerna. Det trillade direkt in ett mail i hennes EI-brevlåda. Det verkade handla om ett förslag till produktutveckling. Hon höjde på ögonbrynen. En anställd på EI, med namnet Emmy Grünwald, hade lämnat ett mycket utförligt och intressant förslag på hur elcentralen Energy Saver 3000 förbättras. Hon hade till och med skickat med nya ritningar. Alexandra tittade nyfiket igenom dem. Hon hade aldrig varit med om att någon av de anställda på EI själva hade tänkt ut förbättringar och till och med själva löst problem och gjort en ny ritning. Nej, de ställde ibland frågor om vad som kunde vara möjligt att göra, men oftast hörde de bara av sig och ville höra om de fick använda något billigare material eller om hon kunde rita om maskinen så att den skulle vara lättare att tillverka. Hon lyfte luren och slog Saras nummer.

”Sara, vem är Emmy Grünwald?” Hon hörde Saras stämma skratta i andra änden.
”Hej Alex. Jag försökte ringa dig igår, men du svarade inte.”
”Nej nej, men.. det där tar vi sen. Vem är den här Emmy?”
”Henne anställde vi för ett halvår sen. Hon verkar vara väldigt duktig för nästan alla jag pratar med vill ha henne som ny chef för konstruktionsavdelningen nu när Anki slutar. Men jag vet inte, det finns ju många som varit här mycket längre. Jag tänkte prata med dig om det senare. Anyway.. Varför frågar du?”
”Tillsätt henne som chef.”, sa Alexandra frånvarande, fortfarande med ögonen på ritningen på bordet bredvid henne.
”Lika hemlighetsfull som vanligt”, suckade Sara. ”Men vill du ha henne som chef så får det bli så.”
”Ja. Men höj hennes lön redan nu. Säg att ledningen uppskattar hennes initiativ”, sa Alexandra och log för sig själv.
”Ledningen ja, som jag ibland anses ingå i?”, suckade Sara. Alexandra skrattade.
”Förlåt Sara. Men jag lovar dig, hon är värd en löneförhöjning. Du skulle se ritningen jag just fick på mailen.”
”Det skulle nog vara rätt meningslöst att visa mig den”, skrattade Sara. ”Men nu måste jag gå. Måndagsmöte du vet…”
”Just ja.”
”Har ledningen, aktieägarna eller researchavdelningen något de vill framföra på mötet, förutom sitt val av ny konstruktionschef?”
”Nej. Idag känner vi oss alla nöjda och glada.”
”Bra det. Då hörs vi senare.”

Alexandra Clarasdotter, Del II

En stor tv-skärm på en annan vägg visade det som Spionverktyget var inställt på just nu, en planet som vid första anblicken såg precis likadan ut som den Alexandra och hennes medkvinnor bodde på. Planeten hette Tellus och Alexandra visste att det var något med den som var mycket annorlunda mot den planet hon själv bodde på. Tellusborna själva kallade det för ”kön”. Med det menade de att människorna där föddes med olika fysiska egenskaper. De hade huvudsakligen delat in människorna i två typer och de kallades män och kvinnor. Kvinnorna liknade till stor del de kvinnor som bebodde Alexandras egen planet, med ett enda undantag: de kunde inte göra barn tillsammans med en annan kvinna. För att fortplantning skulle kunna ske behövdes en man och en kvinna. Det var en av de saker som ställde till det för Tellusborna i deras umgänge med varandra, men det fanns många fler. Det visste Alexandra för hon hade studerat dem i tre år, ända sen hon upptäckte att planeten existerade.

Alexandra gick ut till köket och gjorde sig en kopp te. Hon tänkte på kvällen innan. Hon hade känt sig så sällskapssjuk att hon hade gått ner till Suzies Silver Planet. Någon gång i månaden brukade hon hamna där eller på något annat dansställe där hon visste att det var lätt att få med sig någon hem. Det hade börjat precis som vanligt. Hon hade kommit in i den stora silversalen, tagit stegen fram till den långa björktrappan som ledde ner till dansgolvet och spanat ut över borden och människorna. Klubben vimlade av dansande kvinnor, pratande kvinnor, skrattande kvinnor. Intresserade ögon mötte hennes men hon ville inte titta för länge i några av dem. Det var också som vanligt. Alexandra såg bra ut och hon visste om det. Kvinnorna drogs alltid till henne.

Hon letade efter kvällens offer, någon som var vacker, vältränad och som inte bar en av de blå ringarna som visade att hon dejtade någon. Alexandra tänkte för en sekund på Tellus. Där gav männen och kvinnorna varandra ringar när de hade bestämt sig för att gifta sig och umgås med varandra resten av livet. Hon kunde inte förstå hur den idén fått genomslag. Det fungerade ju uppenbarligen inte ändå. Där. Vid ett av borden satt hon. Det långa mörkbruna håret flöt glansigt och smidigt ut över hennes bara axlar och de mörka ögonen var fulla av liv. Alexandra styrde sina steg åt tjejens håll. Hon hade inte tänkt ut vad hon skulle säga. Det brukade komma av sig självt när hon mötte någons blick. Tjejen tittade upp nu och såg in i hennes ögon. Hon log.
”Hej”, sa Alexandra.
”Jag vet vem du är”, svarade den brunhåriga lugnt, fortfarande leende.
”Förlåt?”, svarade Alexandra överraskad.
”Jag vet vem du är och jag är inte intresserad av att vara din leksak.”
”Åh..” Alexandra begrundade det som hände för en tiondels sekund och kom sedan fram till att den brunhåriga måste känna någon som hon tagit med sig hem tidigare. Hon bestämde sig därför för att inte protestera eller påbörja någon övertalning utan vände direkt på klacken och gick därifrån.

Det var då depressionen hade slagit till. Plötsligt hade hon inte någon lust alls att få med sig någon hem. Hon gick hem ensam och lade sig i soffan framför tv:n där hon somnade. När hon vaknade kändes det inte ett dugg bättre. Varför kunde inte hon få ha det som alla andra? Ha någon att vakna med, någon att krama om, någon som brydde sig om henne? Kanske borde hon bara skrota Spionverktyget och datorerna och leva ett vanligt liv som resten av alla kvinnor gör. Ett liv där man kan berätta om sig själv utan att ljuga och våga släppa någon nära inpå sig. Alexandra gick och lade sig i soffan igen och bestämde sig för att ligga kvar där resten av helgen. När telefonen ringde visste Alexandra vem det var men bestämde sig för att inte svara. Sara hade fått trösta henne tillräckligt många gånger redan.

Alexandra Clarasdotter, Del I

Alexandra Clarasdotter vaknade upp i sin soffa i vardagsrummet av att ljuset strilade in genom persiennerna. Hon satte sig yrvaket upp och slog av tvn som stått på sedan kvällen innan. Vissa dagar kände sig Alexandra som ett totalt misslyckande. Det här var en sådan dag. När hon satt i soffan och gnuggade ögonen började hon minnas vem hon var och var hon befann sig. Helst ville hon bara somna om igen och vakna upp och vara någon annan.

Många skulle nog tycka att Alexandra var en mycket intressant person. Speciellt om de hade känt till hennes forskning och hennes uppfinningar, men det var det ingen som gjorde. Alexandra kunde se framför sig hur allt skulle spåra ur om en del av hennes medkvinnor fick reda på det hon visste. Därför var hon extremt noga med att aldrig släppa någon för nära inpå sig. En del av hennes mer ofarliga uppfinningar hade hon sålt för att kunna finansiera sin forskning, men hon tänkte sig alltid för en gång extra innan hon lämnade ut något. Alexandra forskade inom flera områden och något som intresserade henne mycket var miljön. Det var alltid de uppfinningar som hon visste kunde skapa en renare natur eller spara energi som gav henne mest bryderi. Samtidigt som hon ville skapa en frisk planet var hon rädd att uppfinningarna skulle dra uppmärksamhet till sig. Som tur var hade hon sin bästa väninna, ekonomen Sara Parkman, som var klippan i hennes liv och hade räddat henne fler gånger än hon kunde räkna. Alexandra log lite när hon tänkte på Sara. Hade det inte funnits åtminstone en person att dela alla hemligheter med hade hon inte stått ut.

Sara och hon hade bildat företaget Environmental Inventions som tillverkade, marknadsförde och sålde Alexandras uppfinningar. Alexandra besökte aldrig någonsin EI och personalen där kände bara till henne som avdelningen ”Research and Development” som fanns i staden Alatair, långt bort på andra sidan oceanen Ines och av någon anledning endast kunde kontaktas via e-post.

Ingången till vindsvåningen var gömd på det allra mest klassiska viset, bakom en bokhylla i biblioteket. Bakom bokhyllan fanns en trappa som ledde upp till det utrymme som fanns under taket i det hyreshus som Alexandras lägenhet låg i. Hyreshuset ägdes för övrigt av ett dotterbolag till EI. Inredningen i vindsvåningen hade nog förvånat de gäster som Alexandra ibland tog hem till sin lägenhet. Den liknade nämligen inte alls resten av hennes lägenhet och den som hade sett hennes vind hade förmodligen börjat tvivla på om Alexandra verkligen var den marknadschef hon utgav sig för att vara. På vinden fanns ett långt bord täckt av avancerad datorutrustning, fler ritningstavlor än på ett arkitektkontor, en hel vägg full av underliga verktyg och arbetsbänkar täckta av ännu fler verktyg och halvfärdiga uppfinningar. En vägg täcktes av en gigantisk karta över universum. Där hade Alexandra kartlagt alla planeter hon hittat hittills. Det fanns oändligt många, men det var inte alls många där det fanns liv. Alexandra var fascinerad av hur olika alla planeter var och hur olika alla varelser verkade tänka och känna. Hon studerade dem nästan varje dag, med sin allra finurligaste uppfinning, den hon kallade Spionverktyget, och sedan registrerade hon all information i sina datorer.