Det bästa med att läsa romaner som utspelar sig i en annan tid är att man blir tacksam över det vi har idag; att vi får älska vem vi vill och själva välja vår väg i livet. Så är det inte för Lisa och Lilly som är 16 år och lever i Stockholm i början av 1900-talet.
Redan från början får vi veta att Lisas och Lillys kroppar hittats sammanbundna i Hammarby sjö, och därför kommer hela berättelsen att handla om hur det egentligen ledde fram till denna punkt. Vi får följa Lisa och Lilly från deras första möte och genom det som händer sedan, hur de träffas och blir kära och hur de sedan blir avslöjade och hur deras föräldrar försöker styra in dem på den "rätta banan".
Vi gillar romaner där relationen mellan två kvinnor får ta plats, och man kan ju bara tänka sig vilka starka känslor Lisa och Lilly måste ha hyst för varandra för att välja att tillsammans ta sina liv. Därför förväntade vi oss nog att denna bok skulle rymma oändlig passion och bråddjup förtvivlan. Det blir inte riktigt så. Vi kommer inte Lisa och Lilly tillräckligt långt in på livet för att få vara med om de där stora känslorna som de måste känna inombords. Det var också en viss händelse, som involverade en man, som vi inte förstod varför den ägde rum. Och eftersom vi inte blivit så pass berörda genom historien känns det mest märkligt när vi når fram till punkten där kvinnorna bestämmer sig för att ta sina liv.
Kanske hade vi lite för höga förväntningar på denna bok, men den är i alla fall klart läsvärd. Det är fint att Lodalen fångat upp de båda kvinnornas öde och skrivit om deras historia, och det är roligt att läsa stockholmsskildringen. Romaner om lesbisk kärlek kan det heller aldrig bli för många av.
Inlägg
