Lillflickan av Fatima Daas

Varje kapitel i den här boken börjar med meningen "Jag heter Fatima" eller "Jag heter Fatima Daas." Man skulle kunna tycka att det är lite tjatigt, men så är det faktiskt inte, för även om varje kapitel börjar med samma ord, så drar texten sedan iväg i en mängd olika riktningar.

"Jag heter Fatima. Jag är ett avvant litet kamelsto. Jag är mazoziya, den sistfödda. Familjens lillflicka. Före mig kom tre döttrar. Min pappa hoppades att jag skulle bli en pojke. När jag är liten kallar han mig wlidi. min lille son. Egentligen borde han kalla mig benti, min dotter. Han säger ofta: Du är inte min dotter. Jag försöker för säkerhets skull tolka det som att jag är hans son."

Som ni ser använder författaren väldigt korta meningar. Samtidigt får det plats väldigt mycket innehåll i dem, och som läsare blir det mycket att fundera över.

Bokens huvudperson växer upp i Clichy-sous-Bois, en förort till Paris, med algeriska föräldrar, och har många förväntningar på sig. Därför blir det inte helt enkelt när hon inser att hon är lesbisk. Hon försöker leta sig fram till sätt att hantera sin identitet, som muslim, som kvinna, som lesbisk och som fransk algerier, samtidigt som hon också brottas med svår astma.

Det är en speciell och välskriven bok som väcker tankar. Läs den, tycker vi!

Författarens namn, Fatima Daas är en pseudonym. Hon är född 1995 och bosatt i Frankrike. Hon har fått Les Inrockuptibles debutantpris och ett internationellt litteraturpris av Haus der Kulturen der Welt i Berlin. Boken är översatt till åtta språk. Som författare är Daas influerad av Marguerite Duras och Virginie Despentes och hon definierar sig själv som intersektionell feminist.

Detaljerna av Ia Genberg

 

I "Detaljerna" av Ia Genberg får vi möta en huvudperson som ligger nedbäddad med hög feber och minns olika relationer hon haft, och vilka detaljer från dem som fastnat hos henne.

Boken är indelad i fyra delar, namngivna efter olika personer; Johanna, Niki, Alejandro och Birgitte. Det börjar med dåvarande flickvännen Johanna, huvudpersonens stora kärlek. Detta kapitel tycker vi bäst om, kanske för att kärleken står i centrum, och för att relationen är så bra beskriven, med just de där detaljerna som gör att man som läsare känner sig så närvarande. Relationen med Niki är ojämlik och ganska destruktiv, och som läsare känner man redan från början att den inte kommer att hålla i längden. Kapitlet om Alejandro är kanske det minst intressanta, men han lämnar en viktig del efter sig. Och sedan är det kapitlet om Birgitte, som man inte riktigt förstår från början, vem hon är, men som bjuder på en överraskning. Genom alla kapitel finns också vännen Sally, som aldrig försvinner, utan finns kvar vid huvudpersonens sida.

Det är en välskriven bok, bitvis rolig, bitvis sorglig, fin, men det som framförallt gör den bra är just de där detaljerna som Ia Genberg plockat upp ur de olika relationerna och som hon återger på ett ibland ganska genialt vis.

Frannie Langtons bekännelser av Sara Collins

Frannie Langton ställs inför rätta i London år 1826, anklagad för att ha mördat sina arbetsgivare. Hur hamnade hon där? Allt börjar på en plantage på Jamaica, där Frannie som liten flicka hämtas in från slavarna till plantageägarens hus, får lära sig läsa, och sedan får vara Langtons assistent i läskiga rasexperiment som hon helst hade sluppit se.

Några år senare får hon följa med till London och ges där bort som present till vetenskapsmannen George Benham och hans franska fru Marguerite. Frannie och Marguerite får genast upp ögonen för varandra och inleder en hemlig relation, som förstås är allt annat än jämlik. 

Genom boken närmar vi oss svaret på gåtan; varför det slutade med att makarna Benham hittades döda i sitt hus. Boken är mycket välskriven, spännande, och med ett ovanligt perspektiv: en svart lesbisk slavinnas. Vår rekommendation är: Läs denna bok! Den är helt klart läsvärd!

Antiken av Hanna Johansson

Vad tycker du? Behöver man känna sympati med en boks huvudperson? I så fall är detta inte en bok för dig. Berättarjaget i Antiken är rätt hemlighetsfullt, och som läsare kommer vi henne aldrig så nära att vi förstår varför hon handlar som hon gör, men vi förstår tillräckligt för att vara säkra på att vi verkligen inte tycker om henne. Men.. vi tar det från början!

Jagberättaren är en kvinna i trettioårsåldern. När vi först träffar henne har hon gjort en intervju för tidningen Elle, med en konstnär som heter Helena. Berättarjaget gör allt för att Helena ska bli nöjd med intervjun, och snart har Helena skrivit hela artikeln själv. 

De båda kvinnorna är båda ensamma och påbörjar någon slags vänskap som dock aldrig verkar bli särskilt djup. Berättarjaget har dock en annan vän, en gaykille. För honom berättar hon om hur korkad, fånig och egoistisk Helena är. Ändå fortsätter hon att umgås med denna Helena, som hon verkar smått besatt av. När Helena reser iväg på långsemester till Grekland med sin tonårsdotter blir berättarjaget svartsjukt, och när Helena efter några veckor får tråkigt och hör av sig och undrar om berättarjaget vill komma efter, så kommer hon direkt.

Till en början håller sig berättarjaget och den femtonåriga dottern Olga på varsin kant, men snart närmar de sig varandra. Vi förstår att Olga inte mår bra psykiskt, och detta utnyttjar berättarjaget. Det är en ojämlik relation som snart även blir sexuell, och vi tvingas följa det som händer ur berättarjagets synvinkel.

Nu förstår ni kanske varför vi inte känner någon som helst sympati med berättarjaget. Hon verkar tom, och vill leva genom andra. När de tre kvinnorna till slut lämnar ön hoppas vi att mor och dotter aldrig någonsin ska behöva träffa det läskiga berättarjaget igen.

Hanna Johansson skriver bra, poetiskt, och så att berättelsen når fram till oss läsare och känns nästintill verklig. Men det gör också att obehaget och äcklet inför det som sker känns ännu mer. Nu vet du. Läs på egen risk.

Cold case: Väg 9 av Tina Frennstedt

Det här är den andra boken i Tina Frennstedts cold case-serie som är inspirerad av verkliga fall och som utspelar sig i Malmö och på Österlen. Vi får återse "supersnuten" Tess Hjalmarsson som denna gång kämpar för att hennes cold case-grupp inte ska läggas ner. 

När en konstnär mördas och kopplingar dyker upp till ett cold case - mordet på den unge pianisten Max Lund - ser Tess chansen att rädda sin grupp. Om de lyckas lösa de båda morden och detta blir uppmärksammat i media blir det svårt för polisens ledning att lägga ner gruppen.

Samtidigt händer spännande saker i Tess privatliv; hon dejtar, åker till Köpenhamn och låter inseminera sig, och börjar samtidigt flörta lite med sin chef, Sandra Edding. De här delarna av boken tycker vi är de roligaste, men kanske är det för att vi inte är riktiga deckarnördar. Samtidigt skaver vissa delar. Varför inseminerar Tess om hon är 42 år? Borde hon inte göra IVF? Och skulle en lesbisk kvinna verkligen säga så här på en dejt? 

"Det är därför relationerna tar så snabbt slut i vår värld, eller hur? Jag har hört att det kallas för u-haul, flyttbil. Du vet, vad tar en lesbisk med sig på andra dejten? Allt hon äger i en flyttbil"
Tess skrattade. Hon hade inte hört just det skämtet förr men det var en ganska träffande beskrivning för en del relationer hon sett bland vänner.

Vi vet inte hur det är med er, men just den där passagen får oss att skruva lite obekvämt på oss. "I vår värld"? Säger ni så till era vänner eller dejter? Det gör inte vi. Det låter mer som om man ska förklara en kliché för en oinsatt person. Och skulle man dra ett skämt om att lesbiska har korta relationer på en dejt? Hoppas inte!

Nåja, på det stora hela är det här en ganska klassisk deckare, spännande, och med olika trådar som nystas upp för att till slut nå en lösning. Det är kanske inte en av våra absoluta favoritdeckare, men det är spännande och det känns roligt att det är en lesbisk huvudperson.