Vad tycker du? Behöver man känna sympati med en boks huvudperson? I så fall är detta inte en bok för dig. Berättarjaget i Antiken är rätt hemlighetsfullt, och som läsare kommer vi henne aldrig så nära att vi förstår varför hon handlar som hon gör, men vi förstår tillräckligt för att vara säkra på att vi verkligen inte tycker om henne. Men.. vi tar det från början!
Jagberättaren är en kvinna i trettioårsåldern. När vi först träffar henne har hon gjort en intervju för tidningen Elle, med en konstnär som heter Helena. Berättarjaget gör allt för att Helena ska bli nöjd med intervjun, och snart har Helena skrivit hela artikeln själv.
De båda kvinnorna är båda ensamma och påbörjar någon slags vänskap som dock aldrig verkar bli särskilt djup. Berättarjaget har dock en annan vän, en gaykille. För honom berättar hon om hur korkad, fånig och egoistisk Helena är. Ändå fortsätter hon att umgås med denna Helena, som hon verkar smått besatt av. När Helena reser iväg på långsemester till Grekland med sin tonårsdotter blir berättarjaget svartsjukt, och när Helena efter några veckor får tråkigt och hör av sig och undrar om berättarjaget vill komma efter, så kommer hon direkt.
Till en början håller sig berättarjaget och den femtonåriga dottern Olga på varsin kant, men snart närmar de sig varandra. Vi förstår att Olga inte mår bra psykiskt, och detta utnyttjar berättarjaget. Det är en ojämlik relation som snart även blir sexuell, och vi tvingas följa det som händer ur berättarjagets synvinkel.
Nu förstår ni kanske varför vi inte känner någon som helst sympati med berättarjaget. Hon verkar tom, och vill leva genom andra. När de tre kvinnorna till slut lämnar ön hoppas vi att mor och dotter aldrig någonsin ska behöva träffa det läskiga berättarjaget igen.
Hanna Johansson skriver bra, poetiskt, och så att berättelsen når fram till oss läsare och känns nästintill verklig. Men det gör också att obehaget och äcklet inför det som sker känns ännu mer. Nu vet du. Läs på egen risk.