Sommarnovellen, Sista delen

Sofie hade verkligen tänkt cykla hem, men när hon kom till korsningen bromsade hon in. Hon tittade åt höger. Där hemma var det säkert full rulle för pojkarna hade tjatat om vattenkrig hela morgonen. Sedan tittade hon åt vänster. Bakom kullen gick vägen ner mot ön. Där någonstans fanns Lina och säkert tänkte hon alldeles för mycket på fel saker. Sofie hoppade upp på cykeln och svängde till vänster.

Hon cyklade med snabba tramptag. På hennes ände av ön bodde inte så mycket folk och vägen var bara en smal grusväg där två bilar fick problem att mötas. Sofie tyckte om utsikten från vägen. Nedanför henne böljade branta gröna kullar ner mot stranden och vattnet och bara något enstaka träd skymde horisonten ibland. Himlen hade varit blå när hon åkte hemifrån, men nu började det blåsa och stora regnmoln tornade upp sig. Hon undrade om Lina hade några regnkläder med sig.


Lina hade lutat sig mot klipporna vid bryggfästet och njutit av solen, men nu gick den i moln. De såg hotfulla ut, de där molnen. Hon skulle säkert inte hinna hem innan de släppte sitt innehåll över henne. Men sommarregn brukade försvinna lika snabbt som de kommit. Hon tittade mot klipporna längre bort. Där lutade de så mycket inåt att det nästan blev en liten grotta längst ner vid stranden. Kanske kunde hon ta skydd för regnet där? Hon tog sina skor i handen och började gå genom den vita sanden.

Sofie funderade på att vända, när hon såg en cykel nere vid Almskärs avstängda brygga. Kunde det vara Linas? Hon kom på att hon inte alls visste vad för cykel Lina hade. Hon svängde av vägen för att ta en titt. Förutom damcykeln som stod lutad mot en klippa vid bryggans fäste syntes inga spår av någon. Hon kände en regndroppe mot pannan. Hon gick ut på bryggan och såg ut över stranden. Där syntes heller ingen. Nu kom regnet. Det störtade ner över henne. Hon grimaserade när hennes t-shirt blev våt på tre sekunder . Då hörde hon hur någon ropade på henne.
”Sofie! Här!” Lina vinkade åt henne längre bort på stranden och hon sprang dit och in under de utskjutande klipporna. Sofie skrattade och skakade på huvudet medan hon satte sig i sanden bredvid Lina.
”Lina, hur kan du hitta öns alla gömställen på bara några dagar?” Lina log tillbaka.
”Jag vet inte. Tur kanske. Eller så jäktar jag inte runt så mycket så jag hinner se mig omkring.”
”Så är det nog”, sa Sofie med blicken ut på regnet.
”Du är blöt”, sa Lina och drog lite i hennes tröjärm.
”Mm.”
”Du borde nog ta av dig den där t-shirten. Annars kommer du att bli kall.” Sofie log.
”Hur kommer det sig att jag alltid måste vara naken när jag umgås med dig?” Lina skrattade. Sofie hade den där busiga blicken igen och hon tyckte om den.
”Jag vet inte. Det kanske är ett tecken”, sade hon leende.
”På vad?”, undrade Sofie. Lina svarade inte men släppte henne inte med blicken. Kyssen kom så naturligt. Som en sådan kyss med någon man känt i flera år, när man vet att den ska komma, man vet att den kommer besvaras. Sofie kände gåshuden på sina armar och ben. Hon frös och drog av sig t-shirten. Lina reste sig och satte sig bakom henne. Sofie kände hennes varma lår mot utsidan av sina egna och hennes bröst mot sin rygg när hon satte sig tätt intill. Hon lade sina armar längs Sofies armar och vilade dem i hennes knä. Sofie drog efter andan och log. Hon frös inte längre. De satt där länge utan att någon sa någonting. Regnet vräkte ner utanför, men därinne vid klippväggen var det fortfarande torrt. Sofie tog Linas händer i sina och tittade på dem. De var smärta mjuka solbrända händer med långa fingrar. Hon flätade dem mellan sina egna. Till slut bröt Lina tystnaden.
”Sofie..?”
”Ja?”
”Jag mår inte så bra just nu…”
”Jag vet.”
”Men jag mår mycket bättre när jag är med dig.” Sofie log stort.
”Bra.”


.