En halv novell: Del 1 av Skorpan

Någonstans finns en gräns där man måste välja mellan vad som ser bra ut utåt och vad som känns bäst för en själv. Jag har en stolthet och jag vill inte visa mig svag, men ännu viktigare för mig är att skydda mig själv från det som gör ont.

Dessa ord hade jag slagit in på datorn och nu stod markören där och blinkade. Vad var det jag hade tänkt sen? Det var söndag kväll och jag måste ha min kolumn färdig tills i morgon. På senare tid hade mina kolumner blivit mer och mer personliga. Jag visste inte själv varför, men läsarna tyckte om det och då var min redaktör också nöjd. Den här kolumnen skulle egentligen gå lite över gränsen för vad som kändes för privat för mig, men någonstans långt inne visste jag varför jag skrev den.

Det var på fredagskvällen, när jag hade varit ute med Maja och dansat som alla tankarna hade börjat dansa i mitt huvud. Vi hade bestämt oss för att gå hem tidigt för vi kände oss båda trötta. Förutom att jag var sömnig var jag nog på rätt bra humör, innan det hände. Maja tog min hand och drog mig från dansgolvet mot garderoben. Det var då jag fick syn på henne vid entrén. Hon kom åt mitt håll. Jag fick panik och vände snabbt bort huvudet och försökte dra mig åt ett annat håll så att hon inte skulle se mig. Det lyckades inte. Hon kom fram till mig och sa väl något om att det var längesen och frågade hur jag mådde. En kram gav hon mig också. Efter det mådde jag illa, men jag svarade kort att det var bra och sedan sa jag att jag måste gå.

Såhär i efterhand när jag tänker igenom det undrar jag hur hon uppfattade mitt beteende. Förmodligen tycker hon att jag var ganska otrevlig. Eller förstår hon varför jag inte klarar av att prata med henne? Det snyggaste hade förstås varit om jag hade varit väldigt trevlig och avslappnad och frågat lite om hennes liv och hur hon mådde. Problemet är bara att jag inte vill veta något om hennes liv. Allra minst vill jag veta om någon av de där tjejerna hon kom tillsammans med är hennes flickvän. Eftersom jag har bestämt mig för att försöka glömma bort att hon existerar stör det mig väldigt att jag måste springa på henne på mitt favoritdansställe.

På vägen hem på tunnelbanan attackeras jag av alla spetsiga minnen. De sticker mig överallt och det gör ont i hela kroppen. Jävla skit, tänker jag och tårarna vill tränga fram ur ögonvrån, men jag håller tillbaka dem. Jag vill inte gråta så att Maja ser det.

Nu sitter jag och skriver min kolumn. Det kommer att bli min personligaste kolumn hittills, för jag kommer att erkänna hur ont det gör att älska någon som inte älskar en tillbaka. Jag kommer att fråga världen rakt ut hur lång tid det egentligen tar att bli av med hjärtesorg, för min verkar inte släppa greppet om mig hur länge jag än försöker hålla ut och vänta. Jag vill också fråga vad meningen är, med att en människa ska känna så otroligt starkt, helt i onödan.

Och Annika kommer att läsa det. Det vet jag. Hon ville vara min vän, fortsätta umgås, men jag sa till henne att jag inte klarade av att träffa henne. Nu får hon nöja sig med att läsa min kolumn istället. Förhoppningsvis förstår hon varför sedan.

Jag har aldrig vetat säkert hur Annika kände för mig. Hon lämnade mig för att hon mådde dåligt sa hon. Det gjorde ont för henne med. Det var synd att jag hade träffat henne just då. Sådana saker sa hon. Men jag vet hur det är att lämna någon. Det är inte enkelt. Man säger inte till någon att man bara inte gillar henne tillräckligt mycket. Man hittar på en bra ursäkt som säger att personen visst är en bra människa, men att det är något annat som är problemet. Kanske var det så Annika gjorde med mig. Eller så mådde hon verkligen dåligt och behövde tid för sig själv. Jag kunde aldrig avgöra det. Nu lägger jag ut hela mitt hjärta i min kolumn. Annika kommer att läsa den och förstå att det är henne jag skriver om. Jag undrar hur hon kommer att reagera.