En halv novell: Del 2 av Miss X

Jag sade hej då till Maja på fredagsnatten och hann inte komma många steg hemåt innan jag började gråta i alla fall. Jag hatar när jag gråter. Jag hatar att gråta ute, där någon kan se mig och jag hatar att gråta för henne. Det måste väl finnas ett stopp någonstans, när dosen av tårar för en person tar slut. Och de är inte direkt till någon hjälp de där tårarna. Jag kommer att se lite sliten ut i morgon, och förutom att jag är trött är jag inte särskilt sliten.

Jag sover, joggar och skriver. Jag har tappat intresset för mat och kan lika gärna laga nyttiga dinkelkorn och andra fibrer för allting smakar ändå lika tråkigt. Så mycket mer gör jag inte. Jag går och dansar med Maja ibland, mest för att göra henne glad. Men jag kommer aldrig hem sent. Jag blir rastlös och joggar på den träningsfria dagen. Det är en paradox att min fysiska kropp aldrig mått så bra och jag inte ens bryr mig om den.

Den fega delen av mig, den som vill ta den lättaste vägen, vill radera kolumnen för att Annika kommer att läsa den och för att väldigt många helt okända människor...eller nej, de där okända människorna spelar ingen roll. Det är bara en ursäkt. Jag vet inte vilka de människorna är och de existerar inte som något konkret i mitt huvud. Men Annika. Jävla Annika. Hon kommer att läsa den och hon kommer att tänka en massa saker om mig och jag vet inte ens om jag vill vara i hennes huvud tillsammans med sådana tankar. Hon är som ett konstant spöke bredvid mig, trots att det innan fredagen var ganska länge sedan vi sågs. Hon är i mitt huvud hela tiden, och nu i mina texter också, som om hon stod precis intill mig och var alldeles omöjlig att ignorera. Jag tillåter mig tänka på henne intill mig och jag låter mig tänka på att radera kolumnen samtidigt som mina fingrar skriver in redaktörens adress i ett mail och trycker på ”skicka”.

På kvällen, samma dag som tidningen publicerats, ringer hon. Jag har inte kvar hennes nummer i min mobil, för jag stod inte ut med att se hennes nummer stå först varenda gång jag öppnade telefonboken, men jag vet att det är hon. Jag kan hennes nummer utantill fortfarande, men på något vis vet jag det redan innan jag tittar på mobilen. Hon säger att det finns hundra riktiga orsaker och ursäkter, men att hon inte velat ge dem till mig för att det skulle avslöja henne, hur dålig hon faktiskt är, eller i alla fall exakt hur fel hon gjort. Om jag inte kände till alla fel kanske det kunde kännas lite mindre för henne, men nu läste hon min text och allting liksom tippade över.

Hon säger att hon gjort så dåliga saker och att jag kanske inte kan förlåta henne och att hon skäms. Jag hör att hon skäms, men nej, jag vet inte om jag kan förlåta henne. Jag vet inte om hon bara vill bikta sig och bli förlåten eller om hon verkligen vill. Men hon säger att hon vill och hon låter som hon menar det.
Och jag kan inte tro att när det jag längtat efter så länge, faktiskt händer, vet jag inte om jag är beredd att stå över allt det där, för att få ha henne igen.