På HBTQ-skrivarresa med Mian Lodalen och Sara Lövestam

”Och det var så jag tänkte när jag skrev den här boken”, avslutar Sara Lövestam och lägger ifrån sig exemplaret av sin ungdomsbok Som eld. Vi befinner oss på en högt belägen terrass längs bergssidan i Sitges utanför Barcelona och nedanför oss ligger resten av staden och ett oändligt blått hav. Deltagarna på skrivarresan sitter utspridda på stolar och längs de inbyggda bänkarna på terrassens sidor. De som har valt den soliga sidan sitter i shorts och linne och deras kinder börjar redan bli röda. Vi som sitter i skuggan har svept in oss i filtar för temperaturskillnaderna är stora såhär i slutet av november.

Våra ledare Sara och Mian

”Nu tänkte jag att vi ska ägna oss åt en skrivövning”, säger Mian Lodalen och slår upp sin laptop. Vi tar fram våra block och antecknar uppgiften hon ger oss; att bygga en karaktär utifrån vissa punkter. Vissa av deltagarna tar tag i uppgiften direkt, andra går och hämtar kaffe och bestämmer sig för att spara skrivandet till ett senare tillfälle. Det är nämligen inte så noga här, när och hur man gör saker. Det är också en mycket blandad grupp människor som har samlats i Sitges för att ägna sig åt skrivande tillsammans med Mian och Sara den här veckan. Vissa har redan givit ut egna böcker, medan andra inte har skrivit mer än dagboksanteckningar och noveller för byrålådan. Men, som våra lärare förtydligar, det här är inte någon skrivarkurs där pedagoger berättar hur skrivande går till -  det är en skrivarresa där två författare berättar om sitt skrivande och sina erfarenheter.

Deltagare i solen på terrassen

Våra två lärare är väldigt olika på många sätt. Mian Lodalens föreläsningar är som en teaterföreställning där hon lever sig in i berättelsen, hojtar till, svär och gestikulerar medan hon talar. Sara Lövestam är den lugna och strukturerade som talar pedagogiskt till oss och kontrollerar att alla har förstått. Men något har de gemensamt; de använder mycket humor och är mycket personliga i sina berättelser, något som är väldigt uppskattat bland deltagarna. Ett av de första seminarierna heter Våra olika vägar till författarskap och förlagskontrakt och där får vi höra berättelsen om hur journalisten och debattören Mian råkat missförstå sitt uppdrag att skriva en dagbok om sitt liv och istället råkar skriva romanen Smulklubbens skamlösa systrar utan att veta vad ett synopsis är. Men som de flesta säkert känner till blev det väldigt bra ändå. Sara Lövestam däremot, har vetat sedan hon var liten att hon ville bli författare och har envetet arbetat mot sitt mål ända tills hon nått det.

Egen skrivtid med juste utsikt

Som väntat är det många bi- och lesbiska kvinnor bland deltagarna, men även några straighta kvinnor och en man har vågat sig hit. Jag har tagit med mig mitt eget skrivprojekt, en lesbisk deckare, som jag har tänkt komma en bra bit på under veckan. Efter några dagar inser jag dock att det inte kommer att bli riktigt så. Det är många seminarier och föreläsningar och på den tiden som blir över äter vi god mat, solar, gör utflykter och lär känna varandra. Det är alldeles för roligt och händer alldeles för mycket för att jag ska hitta ro att skriva. Plötsligt har en dag till gått utan att jag har åstadkommit mer än några finjusteringar i min text. Lyckligtvis gör det inte så mycket. Deckaren finns ju kvar även när jag kommer hem och kanske är det bättre att njuta av solen och sällskapet nu och istället grotta ner mig i skrivandet i decembermörkret hemma i Sverige. Det är ju faktiskt första advent idag. Ägaren till Villa Sunlight där vi bor tände det första adventsljuset för oss till frukosten och bjöd på glögg och pepparkaka. Sedan sjöng vi Nu tändas tusen juleljus medan vädret utanför matsalen snarare påminde om midsommar än väntan på jul.

Lunch på Villa Sunlight

Jag flyttar ut i solen och sätter igång med att besvara frågorna i Mians skrivövning. Hur ser min bokkaraktär ut? Var växte hon upp? Någon bredvid mig gäspar, för det blev en sen kväll igår när vi var inne i Barcelona på studiebesök och middag. Men alla är på mycket gott humör efter utekvällen och det var också ett mycket lyckat studiebesök på Sara Lövestams agentur. Vi blev visade in i en sal med fulla bokhyllor längs väggarna och på bordet framför oss lade bokagenten fram Saras böcker på en massa olika språk och med olika omslag. Udda på franska: Diférente och på tyska: Wie du bist. ”Det är mycket viktigt hur ett bokomslag ser ut”, förklarade agenten för oss. ”Det som går hem i ett land kanske inte alls passar i ett annat. Och förstås är det inte heller samma böcker som går hem i olika kulturer och därför är det olika böcker som blir översatta till olika språk”. Det verkade som att alla i vår grupp var nöjda med besöket, men av helt olika anledningar.

”Vad häftigt det måste vara, att se sina böcker ligga där med utländska titlar”, säger jag till en äldre kvinna i vår grupp.

”Ja, det var ett intressant besök. Nu vet jag att jag aldrig ska skaffa mig en agent”, svarar hon. Jag skrattar och frågar varför.

”Nej men, det verkar ju jättejobbigt med alla dessa beslut och olika språk och saker”, konstaterar hon.

Sara Lövestam med sin franska bok Diférente

En del av skrivarresan är ett pass som heter Individuell coachning, där vi får tillfälle att träffa någon av lärarna för att ställa frågor under ett enskilt samtal. Jag sätter upp mig på Sara Lövestams lista och funderar på vad jag skulle kunna få för tips från henne. Jag minns en scen hon har läst upp för oss ur en av sina böcker, om en otrevlig karaktär som gör livet surt för arbetssökande och kollegor på Arbetsförmedlingen. Vi tycker alla instinktivt illa om henne efter bara några rader. Det där, att verkligen få med saker i texten som berättar för läsaren vem en karaktär är, utan att fastna i långa berättande beskrivningar, det är en svår konst.

”Hur gör jag för att låta läsarna få veta mer om mina karaktärer”, frågar jag Sara. Hon funderar en stund och säger ”Ja, du kan till exempel använda dig av saker som påminner om något, som ”Den röda handväskan påminde henne om mammas besök hos frisören när hon var liten”, föreslår hon. Jag får några fler tips som jag skriver ner och tar med mig tillbaka till rummet, fast besluten att ta tag i det här på en gång, men där pratar mina rumskompisar om något helt annat och jag dras med i den konversationen, så ingenting blir skrivet nu heller. Snart är det ju dags för middag också och sedan har en av deltagarna som arbetar på RFSU lovat att hålla en spontan utbildning i fittkunskap för oss. Men i morgon kanske?

”Jag letar efter en tjej, men jag kan inte hitta henne. Det är mitt skrivarjag”, säger en av deltagarna.

”Men kära du, inte tror du väl att du kan hitta henne här!?”, säger Mian Lodalen och alla skrattar.

Vår reseledare Ingrid Hedman från Catalunya travels

Sitges

Deltagarna beundrar resultatet av vår serieskaparövning

Några vågar sig på ett dopp!

Sista kvällen med gänget

En text av: Skorpan