Mördarens mamma av Ida Linde

Den här boken var en riktig överraskning! "Mördarens mamma"  av Ida Linde handlar om Henrietta, som älskar sin pojke, men samtidigt är lite rädd för honom, för hon misstänker att något inte står rätt till med honom. En dag blir hennes farhågor besannade: Polisen kommer och ringer på och säger att hennes pojke har strypt en annan pojke.

Boken börjar så här:

Min pojke frågade mig: Skulle du älska mig om jag dödade någon? Och detta var innan vi visste. För min pojke var bara en pojke när han frågade: Skulle du älska mig om jag dödade någon? Och jag svarade: Ja.

Är inte det en inledning som heter duga, så säg? Den här boken handlar inte om pojken som har mördat någon, utan precis som titeln anger handlar boken om mördarens mamma. Hur blir livet för en mamma, vars pojke sitter i fängelse? Hur förändras deras relation? Hur ser omvärlden på henne? Hur ska hon kunna fortsätta leva?

Men boken nöjer sig inte med att nästla i de frågorna. En dag träffar Henrietta nämligen Grace, som också är en mördares mamma. De träffas i besöksrummet på fängelset, dit de båda har kommit för att besöka sina söner. Och märkligt nog uppstår kärlek mellan de båda mammorna. Men allteftersom Henrietta lär känna Grace dyker fler och fler märkliga saker upp, och hon börjar misstänka att deras söners historier på något vis hänger ihop.

Det bästa med den här boken, förutom att den är mycket välskriven, är att den är väldigt spännande, och samtidigt rolig! På de mest oväntade ställen säger eller gör huvudpersonen plötsligt något jätteknasigt á la Jan Stenmark eller Nina Hemingsson och det blir liksom extra roligt eftersom den omgivande berättelsen är så otäck.

Boken är inte särskilt tjock, men det är en ovanlig berättelse som vi kommer att minnas. Läs den!

Bränn alla broar av Siri Helle

Romanen Bränn alla broar av Siri Helle har ett sådant där omslag som signalerar chicklit och feelgood. Samtidigt handlar boken om en kvinna som är så deprimerad att hon beslutar sig för att ta sitt liv. Hur kan det hänga ihop? Jo, det gör väl det, till en viss nivå, eftersom boken följer de vanliga chicklit-ramarna på det viset att huvudpersonen, Liv, först har problem och sedan träffar kärleken, i form av gatukonstnären Sanna. Men de flesta chicklits har förstås inte ett räkneverk som räknar ner hur många dagar det är kvar till dess att huvudpersonen ska ta sitt liv.

Det är en bra idé i grunden, och boken skulle kunna vara riktigt spännande, om det var så att man satt där som läsare och undrade: ”Ska hon göra det? Ska hon inte? Åh, kan inte någon se hur hon mår och rädda henne?!” Men problemet är att vi aldrig kände så. Istället kände vi redan från början att det skulle sluta väl. Varför? Kanske för att allting är lite för skojigt, feelgoodigt och lite överdrivet, så att vi som läsare aldrig får komma så nära huvudpersonen att vi känner att hon menar allvar. Mycket i omgivningen, som kollegorna och kontorsmiljön, känns lite stereotypt och som att vi har sett det förut i trettioåtta hollywoodfilmer.

Kanske känns vissa saker lite väl förenklade också. När Liv slutar på sitt jobb och går ut och upptäcker världen får vi en känsla av att hon är Tarzan som har kommit till New York och aldrig har sett en stad förut. Finns det teatrar? Hemlösa? Och fet mat på Mc Donalds? Nu har dock vi som läste inte någon erfarenhet av känslan hos någon som har bestämt sig för att ta sitt liv, men för oss kändes det som om huvudpersonen blev lite väl utspejsad när hon plötsligt skulle ut och knarka, stjäla båtar och slåss på tunnelbanan.

Om vi då ska sammanfatta romanen ”Bränn alla broar”: Jo, det är en chicklit, den är lättläst, den är skriven med ett enkelt språk, den handlar om kärlek mellan två kvinnor, och fastän huvudpersonen har bestämt sig för att ta sitt liv känns boken aldrig mörk eller deppig. En lämplig bok för den som vill ha lite lätt läsning att ha med sig på stranden i sommar.