Tåget skulle gå klockan tre. Den stora klockan i vänthallen på stationen visade att det var en halvtimme kvar. Veronica fingrade nervöst på axelremmen till handväskan. Det var ironiskt, tänkte hon, att de stora händelserna i hennes liv alltid verkade äga rum på järnvägsstationer.
Det var på en station hon hade träffat Max första gången och det var här hon satt nu och väntade. Max hade lovat att komma, men hon kände sig allt annat än säker på att det löftet skulle infrias. Det fanns så många hinder i vägen.
Veronica tvivlade inte på känslorna mellan dem. Hon hade aldrig känt sig så älskad, men om det hände något, som det alltid gjorde, att mamman fick ett nytt anfall eller att systern ringde och hade problem med barnen, skulle Max klara av att lämna dem då?
Hon strök händerna över knäet på sin blommiga klänning. Den var Max favorit. Om hon blev övergiven nu tänkte hon aldrig ha den på sig mer. Klockan tre skulle hon sitta på tåget, med eller utan Max, på väg bort från småstaden och de trångsynta människorna, på väg mot Paris. Storstadens myller och anonymitet, ett glas vin i skuggan på ett lummigt café vid Seine, nya spännande människor att lära känna.
Det värkte i hennes hjärta. Vilka bilder hon än försökte se framför sig kändes de inte lika vackra när hon satt ensam i dem. Hon trummade med fingrarna mot bänkens armstöd och såg upp mot klockan igen. Sedan gled hennes blick tillbaka mot ingången. Hon önskade att den välbekanta rufsiga linkalufsen skulle visa sig i dörren, men ingen kom. Hon mådde illa.
Det var tio år sedan hon hade lidit av hjärtesorg senast. Då hade en cementklump gripit tag i hennes hjärta och hängt sig fast där och någon hade placerat ett par solglasögon på hennes näsa som gjorde allt i livet grått. Hon mindes känslan och rös till.
Hon var tio år äldre nu. Hon borde ha lärt sig att hjärtesorg är något som går över. Hon kunde klara sig själv. Det fanns ett liv även utan Max. Det var bara inte det livet hon ville ha.
Klockan var kvart i tre och genom fönstret såg hon tåget glida in. Dörrarna öppnades och perrongen fylldes av människor. Strax därefter kom barnfamiljerna gående genom hallen; papporna släpandes på stora väskor, mammorna hållandes barn i handen. Semesterfirarna såg bara en del av småstaden; den vackra naturen, de varma baden i sjön, glassen på Märthas café och påtandet i trädgården. I fortsättningen skulle hon göra som de. Hon skulle inte se småstadens rädsla för det okända och dess behov av att kartlägga varje detalj i sina invånares liv. Hon skulle inte vara där när vinterkylan och mörkret satte in och gjorde det än mer tydligt för henne hur ensam hon var.
Max var också ensam, fast inte på samma sätt. Man kunde vara ensam i sällskap av människor också, oförstående utnyttjande människor som bara tog och aldrig gav någonting tillbaka.
Det var tio minuter kvar. Veronica reste sig på darriga ben och gick sakta ut på perrongen. Solen sken, men hon frös. Hennes mod sjönk. Max skulle inte komma. Max skulle stanna kvar och bli utnyttjad resten av sitt liv av sina själviska släktingar. Det var som att ett lugn med en tunn hinna av sorg lade sig över henne. Då fick det bli så. Hon skulle skapa sitt nya liv själv. Hon behövde vila lite först, för hon kände sig plötsligt helt utmattad, men sen skulle hon börja på nytt.
Hon såg sig om en sista gång innan hon klev på tåget. Det fanns en tom kupé precis innanför dörren och hon sjönk ner i bänken. Ett tomt skal satt på tåget. Hon undrade var resten av henne hade tagit vägen. Kanske fanns hon kvar hos Max.
Tåget började röra sig. Veronica svalde och torkade bort tårarna som envisades med att rinna nerför hennes kinder. Då såg hon någon komma ut från stationsbyggnaden. Max linrufs sprang längs perrongen, men hon var för sen. Hon skulle inte hinna. Veronica reste sig snabbt och hängde sig i nödbromsen. Max kom närmare igen. Veronica såg hur hon öppnade dörren i vagnen längst bak, slängde in väskan och hoppade på. Människor hängde sig ut genom fönstren för att se vad som hade hänt. Veronica drog upp skjutdörren och sprang ut i korridoren. Där möttes hon av en arg konduktör.
”Var det ni som drog i nödbromsen”, brummade han.
”Ja, och nu har jag räddat två liv”, svarade hon.
Inlägg
