Bara några veckor kvar till Stockholm Pride! Vi tjuvstartar genom att ta en titt på några av artisterna som kommer på festivalen. Förstås kommer många fler, och på schlagerkvällen är det ju tradition att hålla de flesta artisterna hemliga.
Sveriges favorit i Eurovision (efter Loreen förstås), från Cypern!
När Agnes inte hänger med ungarna i Hagalund kommer hon gärna och spelar på Pride.
Lisa Miskovsky spelar rätt säkert sin sköna melodifestivallåt.
Norlie & KKV vill känna på din kropp hela natten.
Linda Sundblad - numera utan Lambretta.
Icona Pop loves it!
Kungen Banan svänger också förbi. Hemma fanns bara skägg och sand.
Lena Ph sjunger årets Pridelåt!
.
fredag 29 juni 2012
torsdag 28 juni 2012
Att komma ut
Välkommen till Fem flator fantiserar, en blogg av tjejer om tjejer för tjejer! Idag delar Andie med sig av sina tankar kring en av milstolparna i många homosexuellas liv!
Jag har funderat på det här begreppet "att komma ut". Jag tycker nämligen inte om det, men jag har svårt att säga exakt varför. Till att börja med är det förstås tråkigt att man ska behöva komma ut, i den meningen att det är något jobbigt, något som skapar ångest, som man inte alls ser fram emot, eftersom man inte kan vara säker på hur människorna omkring en ska reagera. Och det är egentligen väldigt underligt. Vad har andra människor med min sexuella läggning att göra? Den påverkar inte dem överhuvudtaget. Den påverkar inte mina släktingar, mina vänner, mina kollegor på arbetet. Den enda som borde vara intresserad av min sexuella läggning är den som vill vara ihop med mig.
Men självklart vill man inte heller dölja sin sexuella läggning och behöva låtsas vara någon man inte är. Den är en del av en och man kan aldrig känna sig helt fri när man medvetet döljer saker för människor. Väldigt få människor döljer sitt intresse för fotboll och klassisk musik eller sin svaghet för melonglass och caffelatte, men det är minsann ingen som säger att de kommer ut som fotbollsspelare eller som melonglassälskare. Varför är just sexuell läggning så väldigt intressant?
Jag tycker om saker som bara händer. Jag spelar fotboll, köper melonglass, blir kär i en flicka. Och så länge det bara händer och jag bara berättar det för dem jag känner i förbifarten, så borde det inte vara särskilt dramatiskt. Människor som tycker om mig borde vara glada att jag fått så god melonglass och en så fin flicka. Jag hoppas att framtiden blir mer i den stilen, för alla därute som plötsligt en dag inser att de blivit kära i en flicka. Det är en bra sak, det här att få bli kär i flickor. De är ju jättefina! Inte ska det vara något att behöva känna ångest över. Nej, tvärtom, det är något som bör firas, att just du fått chansen att få uppleva något så fint och speciellt. Bara vi kan få hela samhället att inse det, så kan vi döpa om det här "komma ut" till "fira in" istället sen.
En annan sak jag inte gillar med det här uttrycket är att en förutsättning för att kunna "komma ut" ur något (garderoben) är att man klivit in, från början. Men de flesta av oss kliver inte in i någon garderob. Vi utvecklas, som alla andra människor. Vi kommer på vilka vi är och vad vi gillar med åren. Inte visste jag när jag var liten, att melonglass skulle bli en sådan viktig del i mitt liv när jag blev äldre. Och inte visste du att du skulle bli jurist, badmintonspelare, eller kär i Claes-Jörgen och Ylva-Marie. Men tycker du om det, så berätta om det, var stolt över det, och framförallt: njut av det så mycket du bara kan!
Av: Andie
Har du skrivit en text som du vill dela med dig av? Skicka den till 5flator@gmail.com så publicerar vi den gärna på bloggen.
Jag har funderat på det här begreppet "att komma ut". Jag tycker nämligen inte om det, men jag har svårt att säga exakt varför. Till att börja med är det förstås tråkigt att man ska behöva komma ut, i den meningen att det är något jobbigt, något som skapar ångest, som man inte alls ser fram emot, eftersom man inte kan vara säker på hur människorna omkring en ska reagera. Och det är egentligen väldigt underligt. Vad har andra människor med min sexuella läggning att göra? Den påverkar inte dem överhuvudtaget. Den påverkar inte mina släktingar, mina vänner, mina kollegor på arbetet. Den enda som borde vara intresserad av min sexuella läggning är den som vill vara ihop med mig.
Men självklart vill man inte heller dölja sin sexuella läggning och behöva låtsas vara någon man inte är. Den är en del av en och man kan aldrig känna sig helt fri när man medvetet döljer saker för människor. Väldigt få människor döljer sitt intresse för fotboll och klassisk musik eller sin svaghet för melonglass och caffelatte, men det är minsann ingen som säger att de kommer ut som fotbollsspelare eller som melonglassälskare. Varför är just sexuell läggning så väldigt intressant?
Jag tycker om saker som bara händer. Jag spelar fotboll, köper melonglass, blir kär i en flicka. Och så länge det bara händer och jag bara berättar det för dem jag känner i förbifarten, så borde det inte vara särskilt dramatiskt. Människor som tycker om mig borde vara glada att jag fått så god melonglass och en så fin flicka. Jag hoppas att framtiden blir mer i den stilen, för alla därute som plötsligt en dag inser att de blivit kära i en flicka. Det är en bra sak, det här att få bli kär i flickor. De är ju jättefina! Inte ska det vara något att behöva känna ångest över. Nej, tvärtom, det är något som bör firas, att just du fått chansen att få uppleva något så fint och speciellt. Bara vi kan få hela samhället att inse det, så kan vi döpa om det här "komma ut" till "fira in" istället sen.
 |
| Anja Pärson - kommer ut som medaljälskare |
 |
| Kajsa Bergqvist - kommer ut som vinälskare |
Av: Andie
Har du skrivit en text som du vill dela med dig av? Skicka den till 5flator@gmail.com så publicerar vi den gärna på bloggen.
onsdag 27 juni 2012
När jag mötte kärleken
Hej alla fina läsare! Tack för all uppmuntran och allt stöd i mail och kommentarer. Och särskilt tack till Dystopia, som tog vår efterlysning efter läsarbidrag på allvar och skickade in en text på temat vi hade förut: "När jag mötte kärleken." Självklart vill vi inte undanhålla den texten från er, så här kommer den!
Vi träffades första gången för snart nio år sedan, hösten 2003. Jag hade
precis fyllt 19 år och hade på sensommaren det året just kommit ut ur
mitt första riktiga förhållande.
Det hela började väldigt oskyldigt, vi pratade bara på nätet. På
communityt helgon.net startade allt några månader tidigare innan vi
träffades för första gången. Det snackades mest musik och annat vi
hade gemensamt intresse av. Inget flörtande alls. Det var nog för att
vi båda hade varsin flickvän under den tiden.
Sen blev jag ju singel, och vi fick upp kontakten ännu mer. Lägligt
nog var även hon singel. Jag bodde i Borås, hon strax utanför
Göteborg. Inte så långt mellan oss, med andra ord. Så vi bestämde oss
för att ses efter några veckors lätt ”nät-flörtande”.
Vi träffades några gånger under en eller två månader, lite mys, lite
hångel, lite sex. Men det klickade aldrig mellan oss på riktigt. Jag
kärade dock ner mig en aning i henne som den tonåring jag var. Men jag
var ändå för osäker och blyg, för ung och färsk tror jag. Hon, som är
några år äldre än mig och mer erfaren, tröttnade antagligen på min
osäkerhet och passivitet. Även om jag törstade efter bekräftelse och
närhet, så vågade jag inte visa det. Hon var inne i en period då hon
inte ville ha något seriöst förhållande, så det var ju dömt från
början att inte fungera. Hela grejen rann tillslut ut i sanden och vi
slutade höras av.
Månaderna gick, men hon fanns ändå kvar någonstans i mitt sinne. Det
var ändå något speciellt med henne, det kände jag.
Månaderna blev till år och jag tänkte på henne mer sällan men då och
då kunde några enstaka minnen ibland dyka upp. En doft, en låt. Vi
hade ju ändå musiken som en stor gemensam nämnare. Och jag minns
starkt att jag tyckte hon luktade så förbannat gott…
Relationer startades och avslutades, tjejerna kom och gick. Jag
flyttade runt, från Borås till Skåne – Svalöv, Lund, Malmö – sen
träffade jag en kärlek i Göteborg. Flyttade, blev sambo, förlovad och
hela baletten. Men så tog även den kärleken slut en dag i början på
detta året. I samband med det återupplivade jag min Qruiser-profil och började bli mer aktiv där, man måste ju liksom komma in i svängen igen, tänkte jag. Get up on that horse, så att säga.
En vecka efter min första dag som singel på ungefär tre år, så loggar
jag in på Qruiser som nu blivit en daglig vana. Då ser jag att jag har
fått ett mail. Ett nickname och en liten profilbild som jag känner
igen så väl, och jag tappar hakan. Det är från Henne. Hon hade hittat
mig känner igen mig. Pulsen ökar, hjärtat och något i maggropen
sprätter till av glädje. Jag får först svårt att hitta på något att
svara, vill verka nonchalant och lite cool. Inte vara för snabb att
avslöja att jag direkt kände igen henne och min spontana glädje över
hennes mail. Ett svar plitar jag så småningom ändå ner, försöker få
det att låta så neutralt som möjligt. Får svar någon timma senare och
svarar, så fortsätter det i några dagar tills vi bestämmer oss för att
vi måste ses igen.
Sagt och gjort, vi träffas ute på krogen. Krogen var tråkig, så vi
åker hem till min vän, som jag för tillfället bor hos, på efterfest.
En soffa, musik, lite småprat och skratt. Så plötsligt, en lätt
beröring vid min axel som får det att sprudla i hela kroppen. Det blir
knäpptyst och tiden nästan fryser till och står stilla. Jag vänder mig
mot henne och hon kysser mig, jag kysser henne och allt känns så rätt.
Några timmar senare somnar vi tätt omslingrade.
Jag borde vetat redan då att jag träffat min stora kärlek, men in i
det längsta försökte jag motarbeta mina känslor. Moraltanten i mig
skrek "du måste ju för fan vara singel lite längre än två veckor innan
du träffar någon ny!!?"
Till slut gick det dock inte att hålla emot, jag var tvungen att
erkänna att jag sedan den kvällen i slutat av januari fallit hejdlöst
för henne och hittat den jag alltid letat efter. Jag borde förstått
för nästan 9 år sedan att jag träffat kärleken i mitt liv. Men tiden
var inte rätt då. Jag förstod inte det då, men jag förstår det nu.
Tiden är så jävla rätt för oss nu.
// dystopia
Vill du också dela med dig av en text? Maila 5flator@gmail.com så publicerar vi den gärna. Den kan handla om när du mötte kärleken, förlorade den, eller något annat, bara texten har ett lesbiskt tema. Du behöver inte bekymra dig om grammatik, stavning eller liknande petitesser. Vi tittar gärna igenom texten åt dig. Hälsningar 5.
Vi träffades första gången för snart nio år sedan, hösten 2003. Jag hade
precis fyllt 19 år och hade på sensommaren det året just kommit ut ur
mitt första riktiga förhållande.
Det hela började väldigt oskyldigt, vi pratade bara på nätet. På
communityt helgon.net startade allt några månader tidigare innan vi
träffades för första gången. Det snackades mest musik och annat vi
hade gemensamt intresse av. Inget flörtande alls. Det var nog för att
vi båda hade varsin flickvän under den tiden.
Sen blev jag ju singel, och vi fick upp kontakten ännu mer. Lägligt
nog var även hon singel. Jag bodde i Borås, hon strax utanför
Göteborg. Inte så långt mellan oss, med andra ord. Så vi bestämde oss
för att ses efter några veckors lätt ”nät-flörtande”.
Vi träffades några gånger under en eller två månader, lite mys, lite
hångel, lite sex. Men det klickade aldrig mellan oss på riktigt. Jag
kärade dock ner mig en aning i henne som den tonåring jag var. Men jag
var ändå för osäker och blyg, för ung och färsk tror jag. Hon, som är
några år äldre än mig och mer erfaren, tröttnade antagligen på min
osäkerhet och passivitet. Även om jag törstade efter bekräftelse och
närhet, så vågade jag inte visa det. Hon var inne i en period då hon
inte ville ha något seriöst förhållande, så det var ju dömt från
början att inte fungera. Hela grejen rann tillslut ut i sanden och vi
slutade höras av.
Månaderna gick, men hon fanns ändå kvar någonstans i mitt sinne. Det
var ändå något speciellt med henne, det kände jag.
Månaderna blev till år och jag tänkte på henne mer sällan men då och
då kunde några enstaka minnen ibland dyka upp. En doft, en låt. Vi
hade ju ändå musiken som en stor gemensam nämnare. Och jag minns
starkt att jag tyckte hon luktade så förbannat gott…
Relationer startades och avslutades, tjejerna kom och gick. Jag
flyttade runt, från Borås till Skåne – Svalöv, Lund, Malmö – sen
träffade jag en kärlek i Göteborg. Flyttade, blev sambo, förlovad och
hela baletten. Men så tog även den kärleken slut en dag i början på
detta året. I samband med det återupplivade jag min Qruiser-profil och började bli mer aktiv där, man måste ju liksom komma in i svängen igen, tänkte jag. Get up on that horse, så att säga.
En vecka efter min första dag som singel på ungefär tre år, så loggar
jag in på Qruiser som nu blivit en daglig vana. Då ser jag att jag har
fått ett mail. Ett nickname och en liten profilbild som jag känner
igen så väl, och jag tappar hakan. Det är från Henne. Hon hade hittat
mig känner igen mig. Pulsen ökar, hjärtat och något i maggropen
sprätter till av glädje. Jag får först svårt att hitta på något att
svara, vill verka nonchalant och lite cool. Inte vara för snabb att
avslöja att jag direkt kände igen henne och min spontana glädje över
hennes mail. Ett svar plitar jag så småningom ändå ner, försöker få
det att låta så neutralt som möjligt. Får svar någon timma senare och
svarar, så fortsätter det i några dagar tills vi bestämmer oss för att
vi måste ses igen.
Sagt och gjort, vi träffas ute på krogen. Krogen var tråkig, så vi
åker hem till min vän, som jag för tillfället bor hos, på efterfest.
En soffa, musik, lite småprat och skratt. Så plötsligt, en lätt
beröring vid min axel som får det att sprudla i hela kroppen. Det blir
knäpptyst och tiden nästan fryser till och står stilla. Jag vänder mig
mot henne och hon kysser mig, jag kysser henne och allt känns så rätt.
Några timmar senare somnar vi tätt omslingrade.
Jag borde vetat redan då att jag träffat min stora kärlek, men in i
det längsta försökte jag motarbeta mina känslor. Moraltanten i mig
skrek "du måste ju för fan vara singel lite längre än två veckor innan
du träffar någon ny!!?"
Till slut gick det dock inte att hålla emot, jag var tvungen att
erkänna att jag sedan den kvällen i slutat av januari fallit hejdlöst
för henne och hittat den jag alltid letat efter. Jag borde förstått
för nästan 9 år sedan att jag träffat kärleken i mitt liv. Men tiden
var inte rätt då. Jag förstod inte det då, men jag förstår det nu.
Tiden är så jävla rätt för oss nu.
// dystopia
Vill du också dela med dig av en text? Maila 5flator@gmail.com så publicerar vi den gärna. Den kan handla om när du mötte kärleken, förlorade den, eller något annat, bara texten har ett lesbiskt tema. Du behöver inte bekymra dig om grammatik, stavning eller liknande petitesser. Vi tittar gärna igenom texten åt dig. Hälsningar 5.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
