Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig

 

Har inte böcker väldigt långa titlar nuförtiden? Jag tyckte att Alex Schulman hade slagit alla rekord när han döpte sin bok till "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött", men Emma Karinsdotter vill inte vara sämre och slår nu till med titeln "Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig". I och för sig kan jag tycka att det i alla fall har den funktionen att läsaren får en glimt av vilket språk som väntar inne i boken.

 

Jag tyckte att den här boken var rätt bra faktiskt. Det var lite jobbigt att läsa i början eftersom författaren har en väldigt speciell meningsbyggnad och underlig kommatering och punktering, men när jag hade vant mig vid det gick det fint ändå. Emma Karinsdotter är duktig på att klä känslor i ord. Känslorna bara väller fram ur boken. Och huvudpersonen känner mycket mycket. Jag undrar lite om det är självupplevt? Det känns nästan som att en del av de starka känslorna måste vara det i alla fall. Roligt är det också med alla liknelser författaren använder. Det är inte klyschigt någon gång utan hon har ett helt eget sätt att se på saker.

 

Vad handlar då boken om undrar du? Jo, huvudpersonen i boken är turnéledare för ett band och hon blir hejdlöst kär i en tjej som är trummis i ett annat band. Boken handlar om passion, om att träffa en person som vänder upp och ner på hela ens värld och får en att känna starkare känslor än man trodde var möjligt. Men en sådan passion leder inte alltid till lycka. Mer än så tänker jag inte säga, men läs den!

/Angelica