För att hitta din närmaste stad, gå in på http://cinemaqueer.se/
måndag 30 juni 2014
Cinema Queer
Se lite queer film under semestern? Cinema Queer International Film Festival åker på turné runt Sverige i sommar, 2-31 juli.
För att hitta din närmaste stad, gå in på http://cinemaqueer.se/
För att hitta din närmaste stad, gå in på http://cinemaqueer.se/
Tipsa oss gärna...
...om sådant du vill se här! Har du hittat en roligt filmklipp du vill dela med dig av, har du läst en bra bok eller sett en bra serie, eller har du idéer och inspiration till oss? Maila oss på 5flator@gmail.com!
Har du tips eller inspiration till en novell du skulle vilja läsa kan du även kontakta vår novellförfattare Skorpan på Qruiser där hon finns under nicket Skorpan5.
En fortsatt fin måndag önskar vi alla våra läsare!
Hälsningar 5.
Har du tips eller inspiration till en novell du skulle vilja läsa kan du även kontakta vår novellförfattare Skorpan på Qruiser där hon finns under nicket Skorpan5.
En fortsatt fin måndag önskar vi alla våra läsare!
Hälsningar 5.
söndag 29 juni 2014
onsdag 25 juni 2014
söndag 22 juni 2014
Conchita på Stockholm Pride
Stockholm Pride meddelade idag att det blir österrikiska Eurovisionvinnaren Conchita Wurst som inviger Stockholm Pride i år. Conchita kommer då även att framföra sitt vinnarbidrag "Rise like a Phoenix".
Om någon tycker att denna artist har ett lite speciellt namn, kan vi berätta hur detta kommer sig. "Conchita" används i stora delar av Sydamerika som ett lite vulgärare namn för det kvinnliga könsorganet och "Das ist Wurst" säger man i Österrike och menar då "Det spelar ingen roll". Med detta menar Conchita enligt henne själv att det inte spelar någon roll varifrån man kommer och hur man ser ut.
Utanför scenen är Conchita en helt vanlig gaykille som heter Tom Neuwirth och ser ut såhär:
fredag 13 juni 2014
En märklig dag, del 2 av 2
Så gick vi uppför backen, mot torget, under tystnad och jag längtade så tills det skulle vara över.
”Ska du med tunnelbanan”, undrade min dejt och nickade mot skylten på andra sidan gatan.
”Nej, jag tar nog bussen här”, sa jag.
”Okej. Men.. Det var trevligt att träffas.” Hon gav mig en kram och jag log och höll upp handen i en avskedsgest innan jag gick bort mot busshållplatsen och hon började gå över gatan. Mobilen surrade till och visade ett sms från okänt nummer: Kommer du tillbaka? Eller ska du verkligen tvätta? Jag log och tittade över gatan igen. Där såg jag hur den tråkiga försvann ner i tunnelbanan och nu var utom synhåll. Jag vände om och gick samma väg tillbaka, nerför backen, bort till caféet, medan solen tittade fram i ett blått hål mellan molnen, men åskan fortfarande hördes i bakgrunden. Det var en märklig dag. Dörren plingade till och tjejen som höll på att bära bort min disk tittade på mig som om hon trodde att jag hade glömt något, men jag log bara snabbt mot henne och sa inget. Boktjejen satt kvar och nu lade hon ner boken och log mot mig.
”Hej”, sa hon. ”Välkommen tillbaka.”
”Tack”, sa jag och sträckte fram handen. ”Jag heter Johanna.”
”Matilda. Trevligt att träffas. I och för sig känns det som att jag känner dig lite redan. Jag måste erkänna att det var mycket mer underhållande att sitta och tjuvlyssna på er än att läsa den här boken. Jag tror inte jag har kommit mer än två sidor framåt sedan ni kom in.” Jag skrattade. Matilda talade långsamt och med en inlevelse som på något vis fick varje mening att verka spännande. Samtidigt hade hon en mjuk och behaglig stämma. Det var som att jag ville att hon skulle säga något mer direkt efter att hon slutat prata.
”Du är ärlig i alla fall.” Jag drog ut stolen mittemot henne och satte mig.
”De säger det. Jag har nog aldrig haft tillräckligt med tålamod för att låtsas. Det var tillräckligt ansträngande att försöka låta bli att skratta. Du är väldigt rolig. Jag fick bita mig i läppen och titta ut genom fönstret flera gånger. Och den stackars tjejen… Ska ni träffas igen?” Matilda skrattade retsamt och jag skakade uppgivet på huvudet. Hennes stora bruna ögon såg roat på mig, men ändå med ett sting av medlidande.
”Är det här ditt stammiscafé”, undrade jag.
”Det kan man väl säga. Jag bor tre portar åt det hållet”, sa Matilda och viftade med sina röda naglar bortåt gatan.
”Wow. Du måste ha en juste utsikt då?”
”Ja, faktiskt. Utsikten är det bästa. Annars är det rätt litet.”
”Mhm”. Jag nickade. ”Och vad gör du?”
”Jag är fotograf, i alla fall på deltid. Och så jobbar jag lite som röstcoach. Och just nu är jag även guide, på Nationalmuseum, över sommaren. Klockan 14 och 15 kan du komma och lyssna på mig. Engelsk och tysk visning”. Jag skrattade och försökte se framför mig hur Matilda stod framför en grupp tyskar i semestermundering och berättade om olika konstnärer och perioder. Jag insåg att det inte var svårt alls. Egentligen skulle det nog gå att tänka in Matilda i vilken bisarr situation som helst utan att hon skulle verka malplacerad.
”Det får nog bli engelsk visning då, även om tysk låter underhållande.”
”Eller så skulle jag ju kunna ordna en privat rundtur på svenska om du är intresserad?”
”Det låter ju väldigt mycket bättre!”
”Vad ska du göra nu?”
”Nu? Eh.. jag vet inte…” Jag såg på klockan som närmade sig sju och undrade om Nationalmuseum verkligen hade kvällsöppet, men Matilda hade redan lämnat museiplanerna bakom sig.
”Ska vi gå och bada?” Den mjuka rösten fick på något vis idén att låta väldigt lockande, fastän åskan precis hade dragit förbi och vattnet fortfarande rann ner i gatubrunnarna.
”Jag har inga badkläder”, mumlade jag.
”Det är ingen på stranden nu. Det har precis slutat regna. Och jag vet ett bra ställe där ingen kommer förbi.” Hon såg uppmuntrande på mig igen med de bruna ögonen och jag kände hur jag bara smälte. Jag nickade och hon reste sig från bordet och sträckte sin hand efter mig och drog mig med ut.
”Kom Johanna!” Och jag skrattade och följde efter den mjuka rösten och de vackra bruna ögonen. Förmodligen hade jag följt efter dem vart som helst. Vi gick längs trottoaren och hon pratade och jag njöt. Det var en märklig dag.
.
”Ska du med tunnelbanan”, undrade min dejt och nickade mot skylten på andra sidan gatan.
”Nej, jag tar nog bussen här”, sa jag.
”Okej. Men.. Det var trevligt att träffas.” Hon gav mig en kram och jag log och höll upp handen i en avskedsgest innan jag gick bort mot busshållplatsen och hon började gå över gatan. Mobilen surrade till och visade ett sms från okänt nummer: Kommer du tillbaka? Eller ska du verkligen tvätta? Jag log och tittade över gatan igen. Där såg jag hur den tråkiga försvann ner i tunnelbanan och nu var utom synhåll. Jag vände om och gick samma väg tillbaka, nerför backen, bort till caféet, medan solen tittade fram i ett blått hål mellan molnen, men åskan fortfarande hördes i bakgrunden. Det var en märklig dag. Dörren plingade till och tjejen som höll på att bära bort min disk tittade på mig som om hon trodde att jag hade glömt något, men jag log bara snabbt mot henne och sa inget. Boktjejen satt kvar och nu lade hon ner boken och log mot mig.
”Hej”, sa hon. ”Välkommen tillbaka.”
”Tack”, sa jag och sträckte fram handen. ”Jag heter Johanna.”
”Matilda. Trevligt att träffas. I och för sig känns det som att jag känner dig lite redan. Jag måste erkänna att det var mycket mer underhållande att sitta och tjuvlyssna på er än att läsa den här boken. Jag tror inte jag har kommit mer än två sidor framåt sedan ni kom in.” Jag skrattade. Matilda talade långsamt och med en inlevelse som på något vis fick varje mening att verka spännande. Samtidigt hade hon en mjuk och behaglig stämma. Det var som att jag ville att hon skulle säga något mer direkt efter att hon slutat prata.
”Du är ärlig i alla fall.” Jag drog ut stolen mittemot henne och satte mig.
”De säger det. Jag har nog aldrig haft tillräckligt med tålamod för att låtsas. Det var tillräckligt ansträngande att försöka låta bli att skratta. Du är väldigt rolig. Jag fick bita mig i läppen och titta ut genom fönstret flera gånger. Och den stackars tjejen… Ska ni träffas igen?” Matilda skrattade retsamt och jag skakade uppgivet på huvudet. Hennes stora bruna ögon såg roat på mig, men ändå med ett sting av medlidande.
”Är det här ditt stammiscafé”, undrade jag.
”Det kan man väl säga. Jag bor tre portar åt det hållet”, sa Matilda och viftade med sina röda naglar bortåt gatan.
”Wow. Du måste ha en juste utsikt då?”
”Ja, faktiskt. Utsikten är det bästa. Annars är det rätt litet.”
”Mhm”. Jag nickade. ”Och vad gör du?”
”Jag är fotograf, i alla fall på deltid. Och så jobbar jag lite som röstcoach. Och just nu är jag även guide, på Nationalmuseum, över sommaren. Klockan 14 och 15 kan du komma och lyssna på mig. Engelsk och tysk visning”. Jag skrattade och försökte se framför mig hur Matilda stod framför en grupp tyskar i semestermundering och berättade om olika konstnärer och perioder. Jag insåg att det inte var svårt alls. Egentligen skulle det nog gå att tänka in Matilda i vilken bisarr situation som helst utan att hon skulle verka malplacerad.
”Det får nog bli engelsk visning då, även om tysk låter underhållande.”
”Eller så skulle jag ju kunna ordna en privat rundtur på svenska om du är intresserad?”
”Det låter ju väldigt mycket bättre!”
”Vad ska du göra nu?”
”Nu? Eh.. jag vet inte…” Jag såg på klockan som närmade sig sju och undrade om Nationalmuseum verkligen hade kvällsöppet, men Matilda hade redan lämnat museiplanerna bakom sig.
”Ska vi gå och bada?” Den mjuka rösten fick på något vis idén att låta väldigt lockande, fastän åskan precis hade dragit förbi och vattnet fortfarande rann ner i gatubrunnarna.
”Jag har inga badkläder”, mumlade jag.
”Det är ingen på stranden nu. Det har precis slutat regna. Och jag vet ett bra ställe där ingen kommer förbi.” Hon såg uppmuntrande på mig igen med de bruna ögonen och jag kände hur jag bara smälte. Jag nickade och hon reste sig från bordet och sträckte sin hand efter mig och drog mig med ut.
”Kom Johanna!” Och jag skrattade och följde efter den mjuka rösten och de vackra bruna ögonen. Förmodligen hade jag följt efter dem vart som helst. Vi gick längs trottoaren och hon pratade och jag njöt. Det var en märklig dag.
.
torsdag 12 juni 2014
En märklig dag, del 1 av 2
Det låg elektricitet i luften den dagen vi möttes. Tyvärr gällde inte detsamma mellan mig och min dejt. Vi hade tänkt ta en promenad den första gången vi sågs, men den kvalmiga sommarluften förbyttes snart i ett riktigt åskoväder. Blixtarna och de mörka molnen närmade sig och snart började regnet droppa. Egentligen gjorde det mig inte något för under de tio minuter vi hade hunnit prata hade jag redan konstaterat att hon var en av de tråkigaste människor jag hade stött på. Vi sprang in på ett café för att ta skydd och jag kände mig märkligt glad och upprymd av spänningen. Det var ett av de där tillfällena då naturen tog kommandot och visade vem det var som egentligen bestämde. Blixtarna slog ner i kaskader från de mörka molnen och följdes av dova muller. Jag hade aldrig varit med om något liknande. På caféet hade pratet dött ut vid borden och alla besökarnas blickar var som klistrade mot de stora fönstren och skådespelet mot horisonten.
Det var ett bra ställe att befinna sig på, för huset låg högt upp och jag kunde se flera kilometer bort över taken. I flera minuter stod jag också bara där och fascinerades, tills en röst avbröt mig.
”Det verkar inte finnas några lediga platser.” Det var min tråkiga dejt som hade sett sig om i caféet och konstaterat att alla bord var tagna. Jag drogs tillbaka till verkligheten och insåg att det hon sagt inte var riktigt sant, för det fanns faktiskt två platser kvar, vid ett bord där en tjej satt ensam och läste en bok. För ett ögonblick övervägde jag om jag bara skulle lämna caféet och gå ut i regnet och blixtarna, bara för att slippa bli kvar där med den tråkiga, men det kändes ändå inte riktigt juste. Jag gick fram till bordet och boktjejen såg upp.
”Hej! Eh.. det är så att det regnar och blixtrar väldigt mycket ute och vi har ingenstans att sitta….” Tjejen skrattade och lyfte bort sin väska från den ena stolen. Jag tackade och flyttade stolen lite längre bort från henne så att hon inte skulle bli störd i sitt läsande. Vi beställde kaffe och kaka och sedan följde den längsta timmen i mitt liv. Konversationen gick otroligt trögt. Jag ansträngde mig verkligen, berättade om mig själv, försökte fråga saker, men jag fick bara korta tråkiga svar tillbaka. Till slut märkte jag att jag nästan bara satt och skämtade med min dejt, men hon förstod ingenting för hon verkade totalt humorbefriad, så det var egentligen bara jag som skrattade inombords åt mig själv. Efter en stund mumlade hon att hon måste gå på toa och reste sig och försvann. Jag suckade och lutade mig tillbaka i stolen. Då märkte jag att boktjejen bredvid mig skrattade. Jag vände mig mot henne och hon lade ner sin bok på bordet.
”Är ni på dejt”, frågade hon roat.
”Jo…”, muttrade jag.
”Hon verkar inte vara riktigt din typ.”
”Nej, inte mycket.”
”Ja…” Hon såg på mig en sekund som om hon tvekade. ”Det blir lite speciellt på något vis, när det är sånt här väder, eller hur? Det är som att vad som helst kan hända.”
”Ja, jag önskar att det gör det snart för annars finns en risk att jag dör av uttråkning.” ”Säger du det.” Hon skrattade igen.
”Du kanske borde gå på en dejt med mig istället?” Hennes bruna ögon tittade spjuveraktigt på mig under den mörka korta luggen.
”Kanske det”, svarade jag överraskat medan jag kände hur mina läppar drogs upp i ett stort leende. Hon drog upp mobilen ur sin väska.
”Jag antar att vi borde skynda oss lite då. Kan jag ta ditt nummer?” Jag rabblade snabbt upp mitt nummer och hon tryckte in det. ”Vad heter du?”
Just då såg jag hur dörren till toaletten öppnades och min tråkiga dejt närmade sig bordet. Min puls steg och jag försökte minnas vilket ansiktsuttryck det egentligen var jag borde ha och vad jag borde pyssla med. Jag kastade en snabb blick åt höger och såg hur boktjejen plockade upp pocketen från bordet och fortsatte läsa med oberörd min.
”Jaha…”, fick jag fram, när hon satte sig igen. Jag kom inte på något mer att säga. Jag tittade ut. ”Det ser ut som att det börjar ljusna.” Utanför hade det slutat regna och det droppade bara från caféets markis ner i pölarna på trottoaren. Åskovädret hade dragit förbi oss, men mullret hördes fortfarande längre bort.
”Verkar så”, instämde den fåordiga. ”Då tror jag att jag ska börja röra mig hemåt. Jag har tvättstugan snart.” Jag hörde själv att det inte var världens roligaste ursäkt, men det var det som föll mig in och jag orkade heller inte bry mig längre.
”Okej, då går vi då.” Hon reste sig och tog sin jacka. Jag kastade en sista blick mot boktjejen. ”Tack för att vi fick dela ditt bord”, sa jag och log mot henne medan den tråkiga började gå mot dörren. ”Det var ett nöje”, svarade hon och log tillbaka.
.
”Det verkar inte finnas några lediga platser.” Det var min tråkiga dejt som hade sett sig om i caféet och konstaterat att alla bord var tagna. Jag drogs tillbaka till verkligheten och insåg att det hon sagt inte var riktigt sant, för det fanns faktiskt två platser kvar, vid ett bord där en tjej satt ensam och läste en bok. För ett ögonblick övervägde jag om jag bara skulle lämna caféet och gå ut i regnet och blixtarna, bara för att slippa bli kvar där med den tråkiga, men det kändes ändå inte riktigt juste. Jag gick fram till bordet och boktjejen såg upp.
”Hej! Eh.. det är så att det regnar och blixtrar väldigt mycket ute och vi har ingenstans att sitta….” Tjejen skrattade och lyfte bort sin väska från den ena stolen. Jag tackade och flyttade stolen lite längre bort från henne så att hon inte skulle bli störd i sitt läsande. Vi beställde kaffe och kaka och sedan följde den längsta timmen i mitt liv. Konversationen gick otroligt trögt. Jag ansträngde mig verkligen, berättade om mig själv, försökte fråga saker, men jag fick bara korta tråkiga svar tillbaka. Till slut märkte jag att jag nästan bara satt och skämtade med min dejt, men hon förstod ingenting för hon verkade totalt humorbefriad, så det var egentligen bara jag som skrattade inombords åt mig själv. Efter en stund mumlade hon att hon måste gå på toa och reste sig och försvann. Jag suckade och lutade mig tillbaka i stolen. Då märkte jag att boktjejen bredvid mig skrattade. Jag vände mig mot henne och hon lade ner sin bok på bordet.
”Är ni på dejt”, frågade hon roat.
”Jo…”, muttrade jag.
”Hon verkar inte vara riktigt din typ.”
”Nej, inte mycket.”
”Ja…” Hon såg på mig en sekund som om hon tvekade. ”Det blir lite speciellt på något vis, när det är sånt här väder, eller hur? Det är som att vad som helst kan hända.”
”Ja, jag önskar att det gör det snart för annars finns en risk att jag dör av uttråkning.” ”Säger du det.” Hon skrattade igen.
”Du kanske borde gå på en dejt med mig istället?” Hennes bruna ögon tittade spjuveraktigt på mig under den mörka korta luggen.
”Kanske det”, svarade jag överraskat medan jag kände hur mina läppar drogs upp i ett stort leende. Hon drog upp mobilen ur sin väska.
”Jag antar att vi borde skynda oss lite då. Kan jag ta ditt nummer?” Jag rabblade snabbt upp mitt nummer och hon tryckte in det. ”Vad heter du?”
Just då såg jag hur dörren till toaletten öppnades och min tråkiga dejt närmade sig bordet. Min puls steg och jag försökte minnas vilket ansiktsuttryck det egentligen var jag borde ha och vad jag borde pyssla med. Jag kastade en snabb blick åt höger och såg hur boktjejen plockade upp pocketen från bordet och fortsatte läsa med oberörd min.
”Jaha…”, fick jag fram, när hon satte sig igen. Jag kom inte på något mer att säga. Jag tittade ut. ”Det ser ut som att det börjar ljusna.” Utanför hade det slutat regna och det droppade bara från caféets markis ner i pölarna på trottoaren. Åskovädret hade dragit förbi oss, men mullret hördes fortfarande längre bort.
”Verkar så”, instämde den fåordiga. ”Då tror jag att jag ska börja röra mig hemåt. Jag har tvättstugan snart.” Jag hörde själv att det inte var världens roligaste ursäkt, men det var det som föll mig in och jag orkade heller inte bry mig längre.
”Okej, då går vi då.” Hon reste sig och tog sin jacka. Jag kastade en sista blick mot boktjejen. ”Tack för att vi fick dela ditt bord”, sa jag och log mot henne medan den tråkiga började gå mot dörren. ”Det var ett nöje”, svarade hon och log tillbaka.
.
söndag 1 juni 2014
Blekingegatan 32 av Lena Einhorn
Vad vet du om Greta Garbo, mer än att hon var en stor filmstjärna?
Lena Einhorn fick 2005 läsa de trettiotre breven från Greta Garbo till Mimi Pollak och fick då en helt ny bild av skådespelerskan. Breven skrevs från början av Gretas och Mimis gemensamma tid som studenter vid Dramatens elevskola till långt efter det att Greta avslutat sin karriär. Mimi lär ha burit dessa brev i sin handväska hela livet.
Romanen Blekingegatan 32 börjar i ett fattigt hem på Södermalm 1920. Greta har nyligen förlorat sin far och har fått arbete på varuhuset PUB, men längtar bara bort, till ett annat liv. Som sjuttonåring lyckas hon komma in på Dramatens elevskola, som den yngsta av teaterskolans studenter. De andra studenterna är välutbildade och de flesta har en fin bakgrund, men Greta lyckas ändå hävda sig. Vi får följa henne under denna tid, som hon senare skulle komma att kalla för sitt livs lyckligaste. En tid av välbefinnande, kamratskap och, för första gången i Gretas unga liv, en känsla av tillhörighet. En tid, också, av passionerad kärlek. Att Greta älskar Mimi råder ingen tvekan om och som läsare blir man glad när Greta till slut verkar få lite lycka i sitt liv, både genom att få spela teater som hon alltid velat och genom att ha hittat någon att älska och som älskar henne tillbaka.
Men så inträder en total scenförändring i samma stund som mästerregissören Mauritz Stiller gör entré i hennes liv. Han både lägger världen för hennes fötter och rycker samtidigt bort henne från den värld och de människor hon känner och älskar.
Jag blir lite irriterad på Greta. Ibland verkar hon så stark, men ibland verkar hon inte ha någon egen vilja alls, utan bara dras med i det andra säger åt henne att göra. Jag kommer på mig själv med att önska att hon hade gjort andra val. Hade hon inte blivit lyckligare då? Men som en vän till mig uttryckte det: Du måste tänka på att det var andra tider då. Säkert var det inte så enkelt. Och så är det väl. Det var i alla fall roligt att få denna andra bild av Greta Garbo.
/A
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
