En märklig dag, del 1 av 2

Det låg elektricitet i luften den dagen vi möttes. Tyvärr gällde inte detsamma mellan mig och min dejt. Vi hade tänkt ta en promenad den första gången vi sågs, men den kvalmiga sommarluften förbyttes snart i ett riktigt åskoväder. Blixtarna och de mörka molnen närmade sig och snart började regnet droppa. Egentligen gjorde det mig inte något för under de tio minuter vi hade hunnit prata hade jag redan konstaterat att hon var en av de tråkigaste människor jag hade stött på. Vi sprang in på ett café för att ta skydd och jag kände mig märkligt glad och upprymd av spänningen. Det var ett av de där tillfällena då naturen tog kommandot och visade vem det var som egentligen bestämde. Blixtarna slog ner i kaskader från de mörka molnen och följdes av dova muller. Jag hade aldrig varit med om något liknande. På caféet hade pratet dött ut vid borden och alla besökarnas blickar var som klistrade mot de stora fönstren och skådespelet mot horisonten. Det var ett bra ställe att befinna sig på, för huset låg högt upp och jag kunde se flera kilometer bort över taken. I flera minuter stod jag också bara där och fascinerades, tills en röst avbröt mig.

”Det verkar inte finnas några lediga platser.” Det var min tråkiga dejt som hade sett sig om i caféet och konstaterat att alla bord var tagna. Jag drogs tillbaka till verkligheten och insåg att det hon sagt inte var riktigt sant, för det fanns faktiskt två platser kvar, vid ett bord där en tjej satt ensam och läste en bok. För ett ögonblick övervägde jag om jag bara skulle lämna caféet och gå ut i regnet och blixtarna, bara för att slippa bli kvar där med den tråkiga, men det kändes ändå inte riktigt juste. Jag gick fram till bordet och boktjejen såg upp.

”Hej! Eh.. det är så att det regnar och blixtrar väldigt mycket ute och vi har ingenstans att sitta….” Tjejen skrattade och lyfte bort sin väska från den ena stolen. Jag tackade och flyttade stolen lite längre bort från henne så att hon inte skulle bli störd i sitt läsande. Vi beställde kaffe och kaka och sedan följde den längsta timmen i mitt liv. Konversationen gick otroligt trögt. Jag ansträngde mig verkligen, berättade om mig själv, försökte fråga saker, men jag fick bara korta tråkiga svar tillbaka. Till slut märkte jag att jag nästan bara satt och skämtade med min dejt, men hon förstod ingenting för hon verkade totalt humorbefriad, så det var egentligen bara jag som skrattade inombords åt mig själv. Efter en stund mumlade hon att hon måste gå på toa och reste sig och försvann. Jag suckade och lutade mig tillbaka i stolen. Då märkte jag att boktjejen bredvid mig skrattade. Jag vände mig mot henne och hon lade ner sin bok på bordet.

”Är ni på dejt”, frågade hon roat.
”Jo…”, muttrade jag.
”Hon verkar inte vara riktigt din typ.”
”Nej, inte mycket.”
”Ja…” Hon såg på mig en sekund som om hon tvekade. ”Det blir lite speciellt på något vis, när det är sånt här väder, eller hur? Det är som att vad som helst kan hända.”
”Ja, jag önskar att det gör det snart för annars finns en risk att jag dör av uttråkning.” ”Säger du det.” Hon skrattade igen.
”Du kanske borde gå på en dejt med mig istället?” Hennes bruna ögon tittade spjuveraktigt på mig under den mörka korta luggen.
”Kanske det”, svarade jag överraskat medan jag kände hur mina läppar drogs upp i ett stort leende. Hon drog upp mobilen ur sin väska.
”Jag antar att vi borde skynda oss lite då. Kan jag ta ditt nummer?” Jag rabblade snabbt upp mitt nummer och hon tryckte in det. ”Vad heter du?”

Just då såg jag hur dörren till toaletten öppnades och min tråkiga dejt närmade sig bordet. Min puls steg och jag försökte minnas vilket ansiktsuttryck det egentligen var jag borde ha och vad jag borde pyssla med. Jag kastade en snabb blick åt höger och såg hur boktjejen plockade upp pocketen från bordet och fortsatte läsa med oberörd min.
”Jaha…”, fick jag fram, när hon satte sig igen. Jag kom inte på något mer att säga. Jag tittade ut. ”Det ser ut som att det börjar ljusna.” Utanför hade det slutat regna och det droppade bara från caféets markis ner i pölarna på trottoaren. Åskovädret hade dragit förbi oss, men mullret hördes fortfarande längre bort.
”Verkar så”, instämde den fåordiga. ”Då tror jag att jag ska börja röra mig hemåt. Jag har tvättstugan snart.” Jag hörde själv att det inte var världens roligaste ursäkt, men det var det som föll mig in och jag orkade heller inte bry mig längre.
”Okej, då går vi då.” Hon reste sig och tog sin jacka. Jag kastade en sista blick mot boktjejen. ”Tack för att vi fick dela ditt bord”, sa jag och log mot henne medan den tråkiga började gå mot dörren. ”Det var ett nöje”, svarade hon och log tillbaka.

.