Vi ger oss av och börjar gå - en erotisk poetisk kortnovell av Skorpan

Vi ger oss av och börjar gå. Sakta genom natten, hem till dig och de första snöflingorna faller och landar på våra kappor. Annars är det mörkt och tyst och du säger inget och jag säger inget. Jag har sett dig förut, många gånger. Och jag har tänkt på dig. Du har alltid varit mitt emellan. Inte någon jag känner, inte en främling. Alltid i utkanten. Närvarande, men inte här. Jag har hört dig tala och blivit rädd. Det var bara några ord du yttrade då. De var inte ens ämnade för mig. Men jag tog dem till mig och sedan blev de kvar. Du är alldeles för rätt för mig utan att veta om det. Farlig. Mer än du kan förstå. Inuti och utanpå.

Du öppnar din dörr och jag kliver på. Lampan tänds, men det är ganska dunkelt ändå. Du kysser mig i hallen och jag är rädd. Kanske borde jag gå. Det kan inte sluta väl. Det kan det väl inte? Men dina läppar på min hals är mer än jag kan motstå. Min kropp ger efter och hjärtat får värka en annan dag. Dina jeans är slitna och tröjan av mjuk bomull. Värmen känns genom tyget mot mina fingertoppar. Så nära mig har du aldrig varit förut. Jag tänker på alla gånger du inte gått att nå och jag drar av dig din tröja. Känslan kittlas. Du med dina vänner på dansgolvet. Dina bara bröst i mina händer. Du som sagt hej och gått vidare någon annanstans. Mina läppar i din nacke. Jag tycker om blicken som vaknade i dina ögon nu. Lägenheten är tyst. Där bor bara våra andetag. Natten är också tyst och mörk utanför fönstren. Bara snön ser oss, men den är med oss. Det är inte som det brukar. Vi är inte vilka som helst för varandra. Känner du det också? Sättet du kysser mig på. Inuti och utanpå.

Det kan inte vara mjukare än så. Dina händer ekar värme i min hud. Det strålar och värker. Begäret efter dig går inte att stoppa nu. Du står naken mot din vägg i hallen. Dina kläder i en hög. Det bara hände. Som om de ville själva. Du kan inte stå upp säger du. Drar mig till din säng. Vi landar i svala lakan, men din kropp är varm under mig. Jag är inte nervös ändå. För jag finns inte längre. Jag slappnar av och flyter iväg, in i begäret. Blundar. Snuddar med mina läppar vid din mage. Vi rör oss tillsammans. Med varandra. Mot varandra. Allting bara händer. Vi passar. Jag visste att vi skulle göra det. Och du är vacker som få. Inuti och utanpå.

I mina drömmar var vi ändå två. Men det här är mycket bättre. Mycket mer än jag kunnat tänka fram. Som en flod eller en åder som pulserar. Ingen av oss existerar. Det här är något annat. Jag undrar om du är rädd. Vad hade du tänkt när du tog mig hem till dig? Hade du kunnat tro att det här skulle hända? Om du bara ville ha en varm kropp i natten, vad fel du hade då. Jag ser dig inte men jag behöver inte. Din kropp talar till mig. Jag tycker om vad den säger. Jag ger dig mina fingrar och egentligen allt annat också. Allt i dig mot allt i mig. Jag känner i alla celler. Är det jag som andas eller du? De är andetag eller njutning i samma. De är mjuk musik som bara finns i natt. Men jag kommer att minnas den. Dina händer slutna om min rygg. Försöker dra mig närmare ändå. Inuti och utanpå.

Du har inga försvarsmekanismer på. Jag kan känna skillnaden. Om du var vem som helst hade det funnits en spärr, något som hindrade mig från att komma så här nära. Jag är inte vem som helst för dig. Millimeter och grader i dina rörelser. Värmen. Det våta. Din tunga. Och du hade inte känts såhär. Du är modig ändå. Som lämnar ut dig till mig. Eller så har du inget val. Som jag. Vad ska vi göra sedan? Sedan blir det svårt. Jag vill inte komma dit där orden tar vid. Vill inte förstöra. Kan vi leva stumma bredvid varandra resten av livet? Jag skulle förstå dig ändå. Inuti och utanpå.

Det är inte som jag hittar på. Jag har aldrig varit så säker. Det hände någonstans på vägen. Jag vet inte riktigt var. Kanske redan i dina första kyssar. Det är en evighet sedan nu. Nu vet vi båda. Du försöker vrida dig under mig, men jag håller dig fast. Pressar isär dina lår. Kysser din hals. Älskar reaktionerna i din kropp på mina smekningar. Du är så nära nu. Du klarar inte mer. Jag låter dig gå. Vet hur blodet rusar i dig. Vet hur yr du känner dig nu. Du andas djupt och ler som jag aldrig sett dig göra förut. Kanske har ingen? Kanske inte riktigt så. Inuti och utanpå.

Jag tror att det kan vara vi. En tanke som är så stor och det finns så mycket kvar. Allt det andra att upptäcka. Morgonkaffet och din hand att hålla på stan. Men det andra är inte det som räknas. Det som räknas är här. Det som känns är hur du ser på mig nu. Förvånad men utan tvekan. Och hur du trycker din kropp mot min. Hur dina läppar smakar på mina bröst. Och jag tänker att jag äntligen ska få ge mig hän ända in i själen. Jag hade aldrig vågat hoppas. Känna din tungas värme skapa solexplosioner. Men det var så det skulle bli. Utanpå och inuti.

I extas och eufori. Sedan slutar det mitt i. Du kommer upp till mig igen. Mina ögon ber om mer. Men dina svarar Inte nu. Inte färdig med dig än. Din hand rör sig sakta över min kropp och jag darrar. Din blick söker. Hittar mina öron. Som om de hade ropat till dig fastän jag vill gömma dem. Du är nöjd nu. Du vet hur du ska plåga mig. Och reta mig. Och sända ilningar genom hela min kropp med dina läppar och andetag. Jag behöver inte säga något alls. Allting händer. Din tyngd trycker ner mig i madrassen. Din tunga i min mun, sedan dina läppar runt min örsnibb, dina fingrar rör sig över mina bröst. Din hand mellan mina ben. Fingrar fulla av magi. Utanpå och inuti.