Vi hade länge hört talas om Nina Bouraoui och tänkte att den här tunna lilla boken, "Dockan Bella", kanske var en lämplig start för att göra bekantskap med författaren. Så här i efterhand kan vi tänka att det nog inte var rätt bok att börja med ändå, för "Dockan Bella" är lite speciell. Det är inte en roman utan en dagbok som består av poetiska, filosofiska och ibland ganska kryptiska inlägg.
Vi får följa huvudpersonen i Paris, när hon går ut på gayklubbar och söker efter kärleken, medan hon försöker glömma sin gamla kärlek. Hon umgås lite casual med diverse olika kvinnor och så blir hon lite kompiskär i Julien och han i henne, men han är intresserad av män och hon av kvinnor så det funkar ju liksom inte. Ibland känns det som att författaren väldigt gärna vill att det skulle kunna ha funkat, som att hon är arg för att det inte går.
Hennes humör går upp och ner. Hon saknar sin ungdomskärlek Marion, hon träffar någon som gör henne glad och då kan hon skriva och sedan träffar hon någon som tar hennes energi och då kan hon inte skriva. Allt hon ser färgas av hennes rådande humör. När hon är glad är flickorna på klubben vackra och ömma, men när hon nere är de jobbiga och luktar fel.
Egentligen är nog inte handlingen det viktigaste i den här boken. Det är språket och hur mycket mening, känsla och frustration Nina Bouraoui kan få in i några få ord som är det givande. Så här kan det se ut:
23 augusti
Jag längtar efter att skriva så som jag skulle kunna längta efter en kropp. Marion älskade mig för mina brevs skull. Barndomens spår i kroppen tar död på åtrån till andra.
Vi gissar att det här sättet att skriva är en njutning för vissa och väldigt irriterande för andra. Det är mer en bok för filosofer än för den som söker målande beskrivningar av händelseförlopp.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar