Vinterträdgården av Christine Falkenland

I Christine Falkenlands roman Vinterträdgården får vi möta Laura, som är i fyrtioårsåldern, arbetar på förskola, och bor hos sin pappa. När hon var yngre blev hon mobbad, och fortfarande tycker hon inte att hon duger mycket till. De andra på förskolan är riktiga pedagoger, men hon är bara barnskötare, så hon låter dem bestämma, de som vet och kan. 

Hon är inte nöjd med sin kropp heller, tycker den är ful och blek och degig. Hon har en hemlig dröm, om att skriva, men inte heller den vågar hon tro på fullt ut. Hon vågar sig på att anmäla sig till en skrivarkurs, och hon skriver poesi i sin anteckningsbok, som vi läsare får ta del av, men som ingen annan får se. Att bli utgiven vågar hon inte drömma om. 

Så en dag börjar hon lära känna Shahrzad, som är mamma till ett av barnen på förskolan. Shahrzad är allt som Laura själv inte är, tycker hon. Vacker, kvinnlig och sensuell. Hon är också gift, med Amir, men deras äktenskap fungerar inte så bra, och de bråkar mycket. Laura gör allt hon kan för att komma närmare Shahrzad och snart inleder de ett förhållande. Men Laura misstänker att Shahrzad inte älskar henne så som Laura älskar Shahrzad, och hon vet inte vilka krav hon ska våga ställa.

Christine Falkenland har lyckats bra med sin gestaltning av Laura - hon känns som en riktig person som kan finnas därute någonstans, på en förskola nära dig. Shahrzad får vi inte komma lika nära, och Lauras dyrkan av henne gör att hon mer framstår som en ouppnåbar gudinna, fastän vi misstänker att hon kanske inte framstår så ur någon annan betraktares synvinkel.

En överraskande episod i boken är när Shahrzad bjuder med Laura till Iran, när hon ska dit för att träffa sin familj på semestern. Det kändes lite osannolikt, med tanke på Shahrzads tvetydiga inställning till att ha ett förhållande med en kvinna.

Den här boken passar någon som gillar poesi, att få vara inne i någons huvud, och att läsa beskrivningar av vardagen genom ett skickligt berättande.