Det fladdrade i gardinen och rummet fylldes med en doft av kaprifol. Varför var hon vaken? Det var mörkt, men det kändes i hela kroppen att det var dags att ge sig ut i natten. Sängen var så stor. Eller hade hon blivit liten? Hennes klor sjönk ner i kuddens tyg. Gardinen vajade lätt fram och tillbaka. Kom, viskade natten. Fäll ut dina vingar och flyg. Så det gjorde hon .
Med ett lätt hopp satt hon i fönstret och sedan tog hon ett till och flög ut över gräsmattan. Andra fladdermöss cirklade mot natthimlen, ropade till varandra, spanade efter insekter. Hon såg krispiga nattdjur som surrade aptitligt, men hon var inte hungrig, bara fylld av eufori. Luften strömmade emot henne, lagom fuktig, lagom varm, smekte hennes päls. Dofter överallt. Ljud av liv som hon aldrig hade lagt märke till förut, men som måste ha funnits där ändå. Hon var så liten och världen så stor, men det gjorde ingenting för hon var mästarinnan och allting hon behövde fanns precis här. När hon skrek ekade världen tillbaka till henne, talade om allt hon behövde veta. Hon hade aldrig kommunicerat med den förut. Då hade den bara funnits. Nu var de här tillsammans.
Hon flög tillsammans med världen, ner mot ängen, förbi björkar och midsommarblomster, nattfjärilar och myggor. Det luktade hav och tång. Hon landade på en aspgren brevid tre upptagna myror. Nedanför sig såg hon två kvinnor som låg i gräset. De kändes bekanta. Någonting sa henne att scenen som utspelade sig framför hennes ögon var förbjuden och borde göra henne ledsen. Samtidigt kunde hon inte minnas varför. De var människor – stora, klumpiga, ointressanta. De tog på varandra. Tryckte sig tätt ihop. De uttryckte ljud som var bekanta, men hörde hemma i hennes tidigare liv. Det hade funnits något som hon kallade sorg, hon kunde minnas det, men känslan verkade inte existera i hennes nya kropp.
Människorna lät för mycket, för dovt och brölande. Inte alls som fladdermössens lätta klingande toner. Jättarna störde den vackra natten . Hon längtade efter havet och flög vidare mot den breda viken. Hennes skrik ekade mot den platta vattenytan. En fisk tittade förvånat upp mot henne och hon skrattade. Vilken idiot hon hade varit. Hon hade trott att världen var människornas, men de såg inte häften av den och de trycktes ner av känslor. De kunde aldrig använda sin potential.
Hon vaknade på vindsgolvet. De andra hängde kvar uppe under taket, men hon kände sig förtvivlad när hon insåg vad som hade hänt: hon hade blivit människa igen. Trägolvet stack mot hennes hud. Hon måste därifrån fort, innan de andra såg henne. Hon tittade ut genom vindsluckan. Hennes första impuls var att kasta sig ut, men hon hejdade sig. Hur skulle hon komma ner? Hon brukade luta en stege mot väggen när hon skulle ta sig upp för att hämta årorna, men den stod i förrådet nu . Hon fick väl hoppa då. Hon fattade tag om trälisten med fingertopparna och kravlade sig ut. Nu hängde hon där längs väggen och det började bli tungt. Hon bedömde att det var ungefär två meter från hennes fotsulor ner till marken och nedanför låg den hårda grusstigen som gick runt huset. Hon kanske kunde skjuta ifrån med fötterna från väggen och landa i gräset? Hon tryckte till och föll bakåt. Sedan tappade hon luften.
Hon låg där i tio minuter. Först för att hämta andan. Sedan för att försöka komma till någon form av beslut. Till sist satte hon sig upp. Det verkade inte göra ont någonstans.
Hon gick in i huset och satte på kaffe. Hon satte sig vid köksbordet och tittade på fåglarna som pilade fram och tillbaka mellan plommonträdet och granarna. Fint, men det var ändå inte samma sak på dagen.
Snart kom Lena ut.
”God morgon”, hälsade hon.
”Jag vill att ni åker härifrån”, svarade hon.
”Förlåt?”
”Jag vill att ni åker. Båda två. Du vet varför.”
För en sekund tvekade hon. Hade hon blivit galen? Allt kanske bara hade varit en dröm. Men det spelade egentligen inte någon roll. Om det hade varit en dröm så hade hon drömt den av en anledning. Deras blickar. Hur de log mot varandra. Hur de skojade med varandra och skrattade medan hon själv inte förstod det roliga.
Lena såg bedrövad ut och tittade ner i golvet.
”Okej”, sa hon bara och försvann ut i sovrummet igen. Hon hörde hur hon började packa sina saker. Sedan hördes låga röster från Marias rum och tio minuter senare puttrade den blå Volvon iväg längs grusvägen och försvann. Slut på föreställningen. Skönt. Hon hade trott att det skulle göra mer ont. Men hon var inte samma person längre. Hon var på väg att bli någon annan. Nu började det nya livet.
En novell av: Skorpan
.
Inlägg
