Rosenregimen

”We come together cause opposites attract” sjöng Paula Abdul 1988. Boken Rosenregimen av Elin Bengtsson handlar om just det, men också om alla problem som uppstår när två personer är väldigt olika, men ändå dras till varandra.

Niko och Emmy träffas på en buss och dras genast till varandra. Snart vill Emmy flytta ihop, ha ett riktigt förhållande med gemensamma kvällsplaner och matlådor. Men Niko har aldrig haft en sådant förhållande och är van vid att kunna göra det hon vill, när hon vill, och med vem hon vill. Snart märker hon att alla hennes spontana äventyr sårar Emmy, som blir alltmer kontrollerande, och själv känner hon sig allt mer instängd och deprimerad.

Läsaren inser redan i början av boken att Emmy och Niko inte borde vara ihop. Men de är ju så passionerat förälskade i varandra! Hur ska de kunna vända ryggen till något sådant?

Elin Bengtsson är duktig på att sätta ord på känslor. Som läsare förstår man hur man mycket väl hur huvudpersonen Niko känner, även om man själv inte är lika gränslös som hon. Det är också rätt ovanligt att läsa en bok där man som lesbisk läsare hoppas att de två tjejerna ska göra slut(!)

Elin Bengtsson har skrivit en läsvärd bok om hur kärleken kan öppna nya dörrar i ens värld, samtidigt som andra dörrar stängs. Hur långt ska man gå i att göra våld på sig själv, för att anpassa sig till någon man älskar? Säkert kan många känna igen sig i det, hur det är att bli kär i någon som är helt fantastisk på många sätt, men ändå inte helt rätt för en, och det som till en början verkar vara en småsak kan med tiden växa sig väldigt stort och bli väldigt fel.
.

Chelsea girls av Eileen Myles

Eileen Myles roman ”Chelsea girls” skildrar hennes katolska uppväxt och livet som ung poet och öppet lesbisk. När boken först kom ut på 90-talet väckte den ingen större uppståndelse,men i år, när Eileen Myles fyller 70 år har hon hunnit bli en hyllad författare och poet. I år (2019) kom boken ut på svenska, översatt av poeten Helena Eriksson. Vi läste, eller försökte läsa, den.

Först ska man kanske säga att Chelsea girls inte är uppbyggd som en vanlig roman. Det finns ingen dramaturgisk kurva, ingen röd tråd. Istället är det en samling texter, ej i kronologisk ordning, där författaren berättar om sina livsminnen. Det handlar bland annat om hennes katolska uppfostran, livet med en alkoholiserad far, hennes ungdomstid, kampen som överlevnad som poet och öppet lesbisk i sjuttio- och åttiotalets New York. Det är alkohol, droger och sex och en mängd olika människor som fladdrar förbi.

Eileen Myles ville egentligen göra en independent film, men som hon själv beskriver det var hon och hennes flickvän alltför röriga och alltför fattiga för att få till det. Istället började Eileen skriva ner deras liv som om det vore en film. Kanske är det orsaken till att människors utseenden, kläder och liknande beskrivs ingående, medan huvudpersonens känslor och tankar om dem hon träffar knappt framkommer alls.

Att läsa Chelsea girls är som att läsa någons dagbok, eller kanske snarare som att sitta och lyssna på en full person som berättar om sina minnen, men glömmer bort att den som lyssnar inte vet allt och inte förstår alla referenser som aldrig förklaras. Det GÅR inte att förstå allt som författaren berättar när man läser Chelsea girls. Förmodligen är det enda rätta att bara ge upp och flyta med. Den som orkar läsa hela boken kan ändå få se att delarna tillsammans bildar något som i alla fall liknar en helhet.

Denna bok passar: Den som söker en utmaning och är okej med att inte förstå allt. Den som vill ha ett tidsdokument. Den som vill få läsa om något så ovanligt som en kvinna som dricker för mycket och gör konstiga saker.

Trädhjärta av Gabi Frödén

Trädhjärta handlar om Karin, som bor hos sin mamma, eftersom pappan har lämnat familjen för att vara med träden. Det här med träden introduceras redan i bokens början. Vi förstår att Karin, precis som den frånvarande pappa, känner en stark samhörighet med träden. Pappan har också skrivit en bok, som handlar om trädandar. Är det något som finns, eller är träden bara något som huvudpersonen vänder sig till som en tillflyktsort i en knepig värld? Det undrar vi boken igenom, och svaret får vi först på slutet.

Boken utspelar sig på 70-talet och handlar allra mest om relationen mellan de två flickorna Karin och Anja. Anja är den nya tjejen som börjar i Karins klass och Karin tycker att hon är självlysande. Hemma hos Anja är det strängt religiöst och föräldrarna har strikta regler för när Anja ska komma hem, och vem hon får umgås med. Hemma hos Karin är det inte någon som tror på Gud och det är oftast föräldrafritt, eftersom mamman, som är journalist, är borta mycket.

Karin ritar träd överallt och hon tycker om att Anjas ärrade hud på underarmarna känns som bark under fingertopparna. Som läsare undrar vi över Anja, som vi bara får se genom huvudpersonens ögon. Är Anja kär i Karin, men rädd för sina religiösa föräldrar? Är det därför hon inte riktigt vågar ge sig hän och inleda en relation? Eller vill Anja bara vara Karins vän? Karins känslor är så starka att hon till och med anmäler sig till ett kristet sommarläger för att få vara nära Anja.

Det är inte den bästa boken vi läst, men heller inte den sämsta. Som läsare vet man inte hur det ska sluta. Är Karins kärlek besvarad? Och vad innebär hennes märkliga samhörighet med träden? Boken är lite speciell, just för att man inte vet om den är övernaturlig eller inte, och vi vill veta upplösningen på mysteriet. Samtidigt känner vi inte jättemycket för de två karaktärerna Karin och Anja. De är inte varma eller hjärtliga, utan snarare lite kalla och melankoliska och tar sig fram i en tuff värld tillsammans. Den som söker feelgood eller en vacker kärlekshistoria får leta rätt på något annat att läsa!

.