Frankie och jag, del V

Frankie ägde inte många prylar. Hela lägenheten kändes tom, ren och ljus. Jag tyckte bäst om hennes sovrum, som var nästan helt i vitt, och sängen, som var som ett stort fluffigt moln. Och att ligga i hennes armar i det molnet tyckte jag om mest av allt. Där hade vi befunnit oss den större delen av de två veckor som gått sedan hon förförde mig på damtoaletten på mitt favorithomohak.

För bara några månader sedan var det Emelies armar jag hade haft om mig om natten, men minnet kändes så blekt, som om det var flera år sedan.
”Igår kväll kom Emelie tillbaka”, sa Frankie medan hon satt på sängkanten och drog på sig sina ljusblå pyjamasbyxor. Jag nickade. Vi hade fått en frizon i en månad medan Emelie var iväg och byggde något datasystem i USA. Emelie skulle explodera när hon fick veta att Frankie och jag börjat träffas. Frankie visste det. Frankie visste precis hur Emelie fungerade för de hade känt varandra i tio år. Nu var hon ledsen och orolig. Jag såg det i hennes ögon. Oddsen var låga för att hon skulle kunna fortsätta träffa mig och samtidigt behålla Emelie som sin vän. Jag var också orolig, även om jag försökte att inte visa det.
”Jag kanske ska höra om hon känner för en fika ikväll”, sa hon osäkert.
”Gör det”, sa jag. Hon gav mig en puss på kinden.
”Jag sätter på tevatten”, sa hon och försvann ut i köket. Jag drog på mig mina jeans och t-shirten. Jag tittade på Frankies väckarklocka på nattduksbordet: redan tolv. Jag gick ut i köket och slog mig ner vid det lilla bordet mittemot Frankie. Hon hade redan ställt fram en kopp te åt mig som jag blåste på. Hon tittade på mig och jag kände hur hennes fot smekte min under bordet. Då fick hon ett sms på sin mobil. Hon tittade på det och svalde.
”Emelie är på väg hit”, sa hon. ”Du måste gå.”
”Men..”, började jag.
”Snälla. Jag vill berätta för henne själv när du inte är här. Är det okej?”
”Ja.. visst är det okej.” Jag gav henne en snabb kyss och tog min jacka i hallen. Det var när jag kommit ut i trapphuset och sprang nerför trapporna som jag blev riktigt rädd. Och arg. Och ledsen. Allt på en gång. Mina ben kändes som spaghetti och jag höll mig i räcket för att inte ramla. Förvirrade tankar susade i mitt huvud. De försökte lura i mig konstiga saker, som att Frankie skickade iväg mig för att välkomna den som svikit mig och lurat mig. Emelie hade känt Frankie så länge. Jag var alldeles ny i hennes liv. Kastar man bort tio års vänskap för någon man just lärt känna?