Frankie och jag, Del VII

Den första dagen gick otroligt långsamt. Det dygnet måste ha haft minst 48 timmar. Det var sommar i Stockholm och jag hade kunnat göra precis vad som helst. Ändå hade jag inte lust med någonting. När det hade gått två dagar tog jag en lång löparrunda och sen satte jag mig i soffan och tröstade mig med pizza och film. Jag stelnade till när det ringde och jag såg Frankies namn på displayen.
”Hallå”, kraxade jag fram.
”Hej”, sa Frankies röst.
”Hur mår du?”
”Sådär… Du…”
”Mm?”
”Får jag komma över? Jag saknar dig så jag håller på att bli tokig.” Jag skrattade lättad och lycklig.
”Kom!”

Och Frankie kom. Jag drog nästan in henne i lägenheten en sekund efter hon ringt på min dörr. Jag tryckte henne mot väggen och kysste henne som om hon varit borta i ett år och började slita av henne kläderna som om jag varit en vilde. Hon verkade finna sig snabbt för hennes händer grep tag i min kropp och de var plötsligt överallt medan jag kände hennes andhämtning i örat när hennes tunga slickade min örsnibb och fortsatte ner mot min nacke. Jag slängde ner henne på sängen och kröp upp på henne. Jag kysste hennes hals, hennes bröst, hennes mage. Sedan gav jag henne mina fingrar och hon gav ifrån sig de där underbara Frankie-njutningsljuden som gör mig galen. Frankie skriker och hennes kropp spänns. Frankie ler. Frankie ler stort medan hon blundar och hennes snabba andetag som blir lugnare är det enda som hörs i rummet. Frankie drar mig mot sig och kysser mig och våra varma kroppar är lyckliga när de känner varandras närhet.
”Jag älskar dig Frankie”, säger jag och hon gråter och håller om mig hårt och säger att hon älskar mig med.