En kväll på festival, del 3 av 3

Så lätt hade det varit i tanken. I verkligheten hade hon gått runt i parken i över en timme. Det vimlade av människor när hon kryssade runt mellan de små bodarna, men Sofie syntes inte till någonstans. Varje gång hon fäste blicken på någon mörkhårig tjej i lila tröja steg hoppet inom henne, men det försvann lika snabbt igen när det visade sig vara någon annan. Hur dum får man bli, tänkte Paulina och insåg att hela företaget nog var rätt meningslöst. Sofie kanske inte ens jobbade. Hon vände på klacken för att gå mot utgången när en tjock äldre dam plötsligt föll raklång ner på marken framför henne. Ett bordsben stack ut från en av bodarna och tanten hade snubblat på det och trillat rakt ner i gruset.

”Hur gick det”, undrade Paulina och satte sig på huk bredvid henne.
”Jo.. jodå… bra, tror jag”, mumlade tanten och lyckades ta sig upp till sittande. Hennes händer och armar var såriga och smutsiga och hon kände på marken framför sig som om hon letade efter något. Paulina såg strax vad det var. Ett par glasögon låg en halvmeter längre fram i gruset och hon skulle just sträcka sig efter dem när en hand plockade upp dem och räckte dem till tanten. En lila tröja satte sig i gruset bredvid dem och Paulina log stort när de gröna ögonen vände sig mot henne.

”Vad har hänt? Har hon ramlat”, frågade Sofie. Paulina tog av sig hatten och glasögonen.
”Ja, hon ramlade precis framför mig.” Sofie hajade till och hennes mungipor drogs uppåt när hon plötsligt insåg vem hon pratade med. Sedan återfick hon fattningen och vände sig till tanten igen.
”Kom, vi hjälper dig upp.” De tog varsin arm och hjälptes åt att få Ulla på fötter.
”Känns det okej”, undrade Sofie.
”Är lite yr”, mumlade Ulla och Sofie såg sig om efter något stöd för henne.
”Vi sätter henne där”, sa Paulina och pekade på en bänk inne i ståndet som tillhörde Stockholms gaystudenter.
”Har du någon du känner här”, undrade Sofie. ”Någon vi kan ringa?” Ulla verkade tänka efter någon sekund. Sedan skakade hon på huvudet.
”Kan du ringa en taxi”, undrade hon. Sofie nickade och plockade upp mobilen ur jeansfickan. Sedan tittade hon på Paulina.
”Hinner du stanna fem minuter och hjälpa oss till taxin? Jag kan ringa på någon annan annars.”
”Jag stannar gärna”, sa Paulina och visste att hon svarade på en helt annan fråga, men Sofies ögon sa att hon också ville att hon skulle stanna.


Vill du läsa fler noveller? Klicka på etiketten Novell i högermarginalen! (Skorpans samlade noveller finns också i boken Väntan på henne.)
.

En kväll på festival, del 2 av 3

Paulina puffade fram solglasögonen längre ut på näsan. Det började skymma i sommarkvällen och det var egentligen för mörkt för att ha dem på sig. Men Paulina använde dem inte heller som solskydd. Inte heller den svarta tyghatten hon hade neddragen över pannan var till för att hindra solens strålar. En del av henne ville slänga bort den, men samtidigt ville hon inte riskera att någon kände igen henne. Hon var inte riktigt känd, inte så att människor skulle flockas runt henne, men några skulle känna igen henne och komma fram och prata och hon var inte på humör för det.

Hon blickade upp mot scenen där Björn Kjellman stod, iklädd nallebjörnskostym, och presenterade nästa framträdande. Två dagar tidigare hade hon själv stått på samma scen och sjungit några av sina låtar med bandet. Det hade varit en härlig känsla. I musiken kände hon sig alltid hemma, oavsett hur många hundra människor hon hade framför sig. Det var senare, efter att hon hade klivit av scenen, som hon hade fått den där konstiga känslan, att hon inte visste riktigt vem hon var längre. När alla de andra packade ihop sina instrument och gick hem till sina familjer, då kände hon sig med ens väldigt övergiven.

Det hade varit precis samma sak den här gången också. Thomas, Rådde och Ylva försvann iväg innan den sista tonen knappt klingat ut och hon hade suttit ensam kvar på en ölback bakom scenen och undrat vad hon skulle ta sig för. Då hade någon räckt henne en kall öl och slagit sig ner mittemot henne. Det var en ung tjej i slitna jeans och en sån där lila t-shirt som alla festivalens volontärer verkade bära.

”Är du okej”, undrade hon. Paulina nickade.
”Tack”, sa hon och tog en klunk av ölen. Det smakade gott och kvällssolen värmde hennes bara ben. Just då hade det inte känts som så mycket. De hade pratat en stund. Tjejen hade sagt att hon gillade framträdandet, att hon hette Sofie och att hon hade varit volontär på Pride de senaste fem åren. Paulina hade först bara tänkt att hon hade vackra gröna ögon och sedan att det där mörka håret ramade in ögonen på ett vackert sätt. Sofie hade en behaglig röst att lyssna till också.

Paulina ställde en fråga och njöt av lugnet som bredde ut sig inombords, som om rösten vaggade det där oroliga inom henne till sömns. Samtalet varade inte så länge, en kvart kanske, tills Sofie hade druckit upp sin öl och måste jobba vidare. Paulina hade gått hem och lagt sig. Hon hade sovit gott och framför henne låg något så ovanligt som en helt ledig helg. Men när hon vaknade fanns det oroliga i hennes mage igen och det fanns ingen behaglig röst där och talade det tillrätta.

Paulina gjorde allt det hon hade tänkt göra. Hon tog en lång löparrunda, åt god sallad på balkongen och började måla ett älskande par på den största duk hon kunde hitta. Men något fattades. På söndagen började hon leka med tanken. Om hon skulle gå till festivalen igen, som besökare. Bara titta runt lite. Om hon skulle springa på Sofie där och prata lite skulle det väl inte vara något ont i det?

Nästa del kommer i morgon!
.

En kväll på festival, del 1 av 3

Vart tog de vägen? Ulla spejade ut över folkhavet, men ryggarna på Ingrid och Lena som alldeles nyss hade varit framför henne fanns nu ingenstans. Hon hade bara stannat till en sekund för att släppa förbi några killar som kom från andra hållet. De tackade inte förstås. Det var sällan någon som tackade. Hon fortsatte framåt. Många människor rörde sig mellan stånden, för det var paus i uppträdandet på scenen och nu skulle tydligen alla handla öl och gå på toaletten. Ulla tyckte inte om festivaler, men hon tyckte om tanken på att kunna säga att hon varit där. Säkert skulle några på jobbet bli lite imponerade.

Hon såg sig omkring för att få lite inspiration till sin berättelse. Bögar i rosa cowboyhattar. Det kunde hon få användning för. Regnbågsfärgade solfjädrar. Ett gäng kortklippta flator i linnen och militärbyxor passerade förbi. Det gjorde henne lite rädd. Hon kände inga homosexuella och hon visste egentligen inte vad grejen var med den här Pridefestivalen. Hon och Ingrid och Lena hade varit ute på middag och det var på vägen hem de passerade Kungsträdgården och såg folkmassorna och hörde schlagermusik spelas.

Det var Lena som ville gå in. Hon blev alltid otroligt positiv till precis allting när hon fått ett par glas vin i sig. Ulla tog upp sin mobil ur handväskan och kisade mot displayen. Inga missade samtal. Hon undrade om Ingrid och Lena hade försvunnit ifrån henne med flit. I slutet av middagen hade hon märkt att hennes historier inte gick hem riktigt lika bra. Längre hann hon inte tänka för plötsligt märkte hon hur marken vek sig under hennes fötter och hon föll framåt.

Nästa del kommer i morgon!
.

Så levde de lyckliga

I relationsserien Så levde de lyckliga handlar det om livet efter bröllopet, vad det blev av planerna och drömmarna. I del 4 av programmet träffar vi bland andra ett lesbiskt par, Ylva och Monica. Ylva var först gift men en man, Urban, och hade redan två döttrar med honom, men som många därute vet, kan saker ändra sig under livets gång, och många nya insikter komma fram när man minst anar det.

Programmet hittar du på SVT Play om du klickar på länken nedan!

http://svtplay.se/t/168193/sa_levde_de_lyckliga

.

När jag mötte kärleken

Vi kände varandra en gång. I ett annat liv, ett tonårsliv där jag var ätstörd och i mitt eget huvud och hon var utåtagerande och ville hitta sin plats men samtidigt vara unik. Jag tror att vi fascinerades av varandra ganska direkt. Det var en gemensam vän som presenterades oss för varandra och jag minns att jag tänkte: Jag vill bli hennes vän. Hon var så cool. Vi började umgås sporadiskt och bestämde oss för att åka på Hultsfredsfestivalen tillsammans, först var vi ett helt gäng men sedan droppade folk av tills bara hon och jag återstod. Det kändes som om vi kom varandra nära. Men på festivalen hände något. Hon ville dricka sig full, träffa folk, dansa och inte sova. Jag hade inte tänkt att dricka någon alkohol (för många kalorier..) och anorexin gjorde mig trött och asocial. När vi kom hem till vår hemstad igen kramades vi hej då. Jag sa ”Vi hade det ju rätt bra ändå”. Sedan hördes vi inte igen.

Sedan efter ett par år kom facebook. Folk lade till alla de kände, någon gång hade träffat eller bara bekantas bekanta. Jag lade till henne. Det var någonting som drog, en nyfikenhet. Jag hade fortfarande dåligt samvete för att det kändes som om jag förstört vår festivalresa och en vänskap som hade kunnat bli något. En dag såg jag att hon och några kompisar skulle besöka årets Hultsfredsfestival. Det väckte en lust i mig att åka dit jag med för att göra upp med mitt dåliga samvete och lyssna på bra musik. Just då fanns inga tankar på att höra av mig till henne. Men när jag satt i bilen på väg dit kom det bara över mig: Jag åkte dit för att träffa henne. Det fanns inget annat. I hela världen kunde jag inte komma på någon annan som jag hellre skulle vilja träffa och vara med. Under festivalens första dag gick jag runt och spanade utan resultat. Jag började tvivla på om hon var där överhuvudtaget. Visst att det var mycket människor på festivalområdet, men med mitt enträgna spanande borde hon inte kunna vara så osynlig.

Sedan stod hon bara där, på festivalens andra dag, mitt i regnet och leran. Jag vet inte var jag fick modet ifrån, kanske förstod jag att jag skulle ångra mig för alltid om jag inte gjorde det. Jag gick i alla fall fram och sa: ”Nämen hej! Tänkte att jag kanske skulle träffa på dig här.” Vi kramades snabbt och växlade artighetsfraser. ”Vill du gå och sitta någonstans under tak?”, frågade hon. ”Ja tack”, sa jag. Hon visste ett ställe. Vi pratade om hur det var, om musiken och om hur vi borde ha träffats för länge sedan. Jag tänkte att nu när jag hittat henne, tänkte jag inte låta henne försvinna igen. Jag satte mig lite närmre och la min hand på hennes. Hon lät den vara där och allt kändes bara väldigt tryggt. Vi bestämde oss för att gå till campingen och tältet som hon delade med en kompis. På vägen dit gick hon och pratade om var alla från förr tog vägen. Själv började jag bli nervös. Vad höll jag på med? Det hade gått knappt två timmar sedan jag hade träffat henne för första gången på fyra år. Väl framme vid tältet låste hon upp och när vi kravlat in blev vi plötsligt som främmande igen. Det blev tyst. Till sist tittade hon upp. Hon sa: ”Vill du ha något att dricka?”, med den där blicken. Och jag drack, som vore det henne jag törstat efter i en evighet.

Ingenting gjorde ont längre, inte när jag var med henne.

Av: Sigrid