När jag mötte kärleken

Vi kände varandra en gång. I ett annat liv, ett tonårsliv där jag var ätstörd och i mitt eget huvud och hon var utåtagerande och ville hitta sin plats men samtidigt vara unik. Jag tror att vi fascinerades av varandra ganska direkt. Det var en gemensam vän som presenterades oss för varandra och jag minns att jag tänkte: Jag vill bli hennes vän. Hon var så cool. Vi började umgås sporadiskt och bestämde oss för att åka på Hultsfredsfestivalen tillsammans, först var vi ett helt gäng men sedan droppade folk av tills bara hon och jag återstod. Det kändes som om vi kom varandra nära. Men på festivalen hände något. Hon ville dricka sig full, träffa folk, dansa och inte sova. Jag hade inte tänkt att dricka någon alkohol (för många kalorier..) och anorexin gjorde mig trött och asocial. När vi kom hem till vår hemstad igen kramades vi hej då. Jag sa ”Vi hade det ju rätt bra ändå”. Sedan hördes vi inte igen.

Sedan efter ett par år kom facebook. Folk lade till alla de kände, någon gång hade träffat eller bara bekantas bekanta. Jag lade till henne. Det var någonting som drog, en nyfikenhet. Jag hade fortfarande dåligt samvete för att det kändes som om jag förstört vår festivalresa och en vänskap som hade kunnat bli något. En dag såg jag att hon och några kompisar skulle besöka årets Hultsfredsfestival. Det väckte en lust i mig att åka dit jag med för att göra upp med mitt dåliga samvete och lyssna på bra musik. Just då fanns inga tankar på att höra av mig till henne. Men när jag satt i bilen på väg dit kom det bara över mig: Jag åkte dit för att träffa henne. Det fanns inget annat. I hela världen kunde jag inte komma på någon annan som jag hellre skulle vilja träffa och vara med. Under festivalens första dag gick jag runt och spanade utan resultat. Jag började tvivla på om hon var där överhuvudtaget. Visst att det var mycket människor på festivalområdet, men med mitt enträgna spanande borde hon inte kunna vara så osynlig.

Sedan stod hon bara där, på festivalens andra dag, mitt i regnet och leran. Jag vet inte var jag fick modet ifrån, kanske förstod jag att jag skulle ångra mig för alltid om jag inte gjorde det. Jag gick i alla fall fram och sa: ”Nämen hej! Tänkte att jag kanske skulle träffa på dig här.” Vi kramades snabbt och växlade artighetsfraser. ”Vill du gå och sitta någonstans under tak?”, frågade hon. ”Ja tack”, sa jag. Hon visste ett ställe. Vi pratade om hur det var, om musiken och om hur vi borde ha träffats för länge sedan. Jag tänkte att nu när jag hittat henne, tänkte jag inte låta henne försvinna igen. Jag satte mig lite närmre och la min hand på hennes. Hon lät den vara där och allt kändes bara väldigt tryggt. Vi bestämde oss för att gå till campingen och tältet som hon delade med en kompis. På vägen dit gick hon och pratade om var alla från förr tog vägen. Själv började jag bli nervös. Vad höll jag på med? Det hade gått knappt två timmar sedan jag hade träffat henne för första gången på fyra år. Väl framme vid tältet låste hon upp och när vi kravlat in blev vi plötsligt som främmande igen. Det blev tyst. Till sist tittade hon upp. Hon sa: ”Vill du ha något att dricka?”, med den där blicken. Och jag drack, som vore det henne jag törstat efter i en evighet.

Ingenting gjorde ont längre, inte när jag var med henne.

Av: Sigrid