En kväll på festival, del 2 av 3

Paulina puffade fram solglasögonen längre ut på näsan. Det började skymma i sommarkvällen och det var egentligen för mörkt för att ha dem på sig. Men Paulina använde dem inte heller som solskydd. Inte heller den svarta tyghatten hon hade neddragen över pannan var till för att hindra solens strålar. En del av henne ville slänga bort den, men samtidigt ville hon inte riskera att någon kände igen henne. Hon var inte riktigt känd, inte så att människor skulle flockas runt henne, men några skulle känna igen henne och komma fram och prata och hon var inte på humör för det.

Hon blickade upp mot scenen där Björn Kjellman stod, iklädd nallebjörnskostym, och presenterade nästa framträdande. Två dagar tidigare hade hon själv stått på samma scen och sjungit några av sina låtar med bandet. Det hade varit en härlig känsla. I musiken kände hon sig alltid hemma, oavsett hur många hundra människor hon hade framför sig. Det var senare, efter att hon hade klivit av scenen, som hon hade fått den där konstiga känslan, att hon inte visste riktigt vem hon var längre. När alla de andra packade ihop sina instrument och gick hem till sina familjer, då kände hon sig med ens väldigt övergiven.

Det hade varit precis samma sak den här gången också. Thomas, Rådde och Ylva försvann iväg innan den sista tonen knappt klingat ut och hon hade suttit ensam kvar på en ölback bakom scenen och undrat vad hon skulle ta sig för. Då hade någon räckt henne en kall öl och slagit sig ner mittemot henne. Det var en ung tjej i slitna jeans och en sån där lila t-shirt som alla festivalens volontärer verkade bära.

”Är du okej”, undrade hon. Paulina nickade.
”Tack”, sa hon och tog en klunk av ölen. Det smakade gott och kvällssolen värmde hennes bara ben. Just då hade det inte känts som så mycket. De hade pratat en stund. Tjejen hade sagt att hon gillade framträdandet, att hon hette Sofie och att hon hade varit volontär på Pride de senaste fem åren. Paulina hade först bara tänkt att hon hade vackra gröna ögon och sedan att det där mörka håret ramade in ögonen på ett vackert sätt. Sofie hade en behaglig röst att lyssna till också.

Paulina ställde en fråga och njöt av lugnet som bredde ut sig inombords, som om rösten vaggade det där oroliga inom henne till sömns. Samtalet varade inte så länge, en kvart kanske, tills Sofie hade druckit upp sin öl och måste jobba vidare. Paulina hade gått hem och lagt sig. Hon hade sovit gott och framför henne låg något så ovanligt som en helt ledig helg. Men när hon vaknade fanns det oroliga i hennes mage igen och det fanns ingen behaglig röst där och talade det tillrätta.

Paulina gjorde allt det hon hade tänkt göra. Hon tog en lång löparrunda, åt god sallad på balkongen och började måla ett älskande par på den största duk hon kunde hitta. Men något fattades. På söndagen började hon leka med tanken. Om hon skulle gå till festivalen igen, som besökare. Bara titta runt lite. Om hon skulle springa på Sofie där och prata lite skulle det väl inte vara något ont i det?

Nästa del kommer i morgon!
.