En kväll på festival, del 3 av 3

Så lätt hade det varit i tanken. I verkligheten hade hon gått runt i parken i över en timme. Det vimlade av människor när hon kryssade runt mellan de små bodarna, men Sofie syntes inte till någonstans. Varje gång hon fäste blicken på någon mörkhårig tjej i lila tröja steg hoppet inom henne, men det försvann lika snabbt igen när det visade sig vara någon annan. Hur dum får man bli, tänkte Paulina och insåg att hela företaget nog var rätt meningslöst. Sofie kanske inte ens jobbade. Hon vände på klacken för att gå mot utgången när en tjock äldre dam plötsligt föll raklång ner på marken framför henne. Ett bordsben stack ut från en av bodarna och tanten hade snubblat på det och trillat rakt ner i gruset.

”Hur gick det”, undrade Paulina och satte sig på huk bredvid henne.
”Jo.. jodå… bra, tror jag”, mumlade tanten och lyckades ta sig upp till sittande. Hennes händer och armar var såriga och smutsiga och hon kände på marken framför sig som om hon letade efter något. Paulina såg strax vad det var. Ett par glasögon låg en halvmeter längre fram i gruset och hon skulle just sträcka sig efter dem när en hand plockade upp dem och räckte dem till tanten. En lila tröja satte sig i gruset bredvid dem och Paulina log stort när de gröna ögonen vände sig mot henne.

”Vad har hänt? Har hon ramlat”, frågade Sofie. Paulina tog av sig hatten och glasögonen.
”Ja, hon ramlade precis framför mig.” Sofie hajade till och hennes mungipor drogs uppåt när hon plötsligt insåg vem hon pratade med. Sedan återfick hon fattningen och vände sig till tanten igen.
”Kom, vi hjälper dig upp.” De tog varsin arm och hjälptes åt att få Ulla på fötter.
”Känns det okej”, undrade Sofie.
”Är lite yr”, mumlade Ulla och Sofie såg sig om efter något stöd för henne.
”Vi sätter henne där”, sa Paulina och pekade på en bänk inne i ståndet som tillhörde Stockholms gaystudenter.
”Har du någon du känner här”, undrade Sofie. ”Någon vi kan ringa?” Ulla verkade tänka efter någon sekund. Sedan skakade hon på huvudet.
”Kan du ringa en taxi”, undrade hon. Sofie nickade och plockade upp mobilen ur jeansfickan. Sedan tittade hon på Paulina.
”Hinner du stanna fem minuter och hjälpa oss till taxin? Jag kan ringa på någon annan annars.”
”Jag stannar gärna”, sa Paulina och visste att hon svarade på en helt annan fråga, men Sofies ögon sa att hon också ville att hon skulle stanna.


Vill du läsa fler noveller? Klicka på etiketten Novell i högermarginalen! (Skorpans samlade noveller finns också i boken Väntan på henne.)
.