FEJK av Sanne Søndergaard

Dags för en ungdomsbok igen! Den här gången har vi fått tag på boken "FEJK" av Sanne Søndergaard.

I den här boken får vi möta bästa vännerna Siv och Lukas, som båda är homosexuella och ska börja i nya klasser i gymnasiet. Eftersom de inte vill känna sig konstiga och utanför bestämmer de sig för att låtsas att de är ihop. På det viset tänker de att de andra i skolan ska kunna se dem som de personer de är, istället för bara som "de där som är homosexuella".

Planen fungerar till en början rätt bra, men när Siv blir kär i en tjej och Lukas i en kille börjar saker bli lite knepigare. Inte bara deras fejkförhållande, men även deras vänskap börjar knaka i fogarna när Lukas måste välja mellan att vara populär eller att vara sig själv och Siv måste välja mellan att vara populär eller att vara vän med Lukas.

Av de ungdomsböcker vi har läst hittills är det här nog den vi gillar minst. Det är lite chick-lit över den samtidigt som människorna i den känns lite stereotypa och dessutom pratar väldigt ålderdomligt. Vi funderade på om språket kan ha att göra med att boken är översatt från danska.

Det känns som att den här författaren vill berätta om en massa roliga och dramatiska situationer och peka ut tydligt vem om är snäll och vem som är dum. Det är lite simpelt och lite klämkäckt och det känns som att författaren själv är den som har roligast. Till en början tyckte vi också att berättelsen var rätt förutsägbar, men det tog sig i alla fall mot slutet.

En sak vi diskuterade var om den här boken verkligen skulle göra en ung person glad. Huvudpersonen tycker själv genom större delen av boken att hon är "född med defekter" och ska därför låtsas vara "normal". Själva den idén känns rätt hemsk och även om huvudpersonen under berättelsens gång mer och mer börjar förstå att det inte är någon bra idé att låtsas vara någon annan så kände vi inte att vi blev särskilt uppmuntrade av historien. Att läsa en bok om hur folk tasslar bakom ryggen på någon för att de är homosexuella när man själv går i skolan och oroar sig för just det, är det så stöttande? Ja, möjligtvis på det sättet att man vet att man inte är ensam om det, men inte så att man känner sig stolt eller uppbackad.

.