Minnenas hus av Yael van der Wouden

Den här boken är ju väldigt hajpad! Den har också vunnit Women´s prize for fiction och varit nominerad till Booker-priset. Lever den upp till all uppståndelse? Vi tycker att själva idén är väldigt bra, men vissa händelser är lite krystade. 

Isabel, som lever ensam i ett stort hus när hennes mamma har gått bort och hennes båda bröder har flyttat ut, är ensam och bitter. När den ena brodern dyker upp och dumpar sin nya flickvän på henne medan han ska åka iväg på affärsresa blir hon ännu surare. Ja, faktiskt är det svårt att känna sympati för Isabel. Hon är mest bara vresig och otrevlig mot allt och alla.

Men hennes oinbjudna gäst, judinnan Eva, beter sig märkligt. Hon är mycket intresserad av huset och saker börjar försvinna medan hon är där. Vi som läsare inser ganska snabbt hur det hänger ihop. Eva bodde i huset när hon var liten, men tvingades fly. Nu är hon tillbaka, men vi vet inte vad hon vill eller vilken hennes plan är.

Allt ställs på sin spets när Isabel och Eva börjar få känslor för varandra. Det är här som vi som läsare inte riktigt köper historien. Om Isabel hade varit lite mindre otrevlig och vidrig, så hade vi kunnat förstå hur de båda kvinnorna skulle falla för varandra. Men som det är nu så möts Eva bara av en vägg av ilska. Varför skulle hon falla för det? Speciellt som hon redan vet att Isabel och hennes familj har stulit hennes hus.

Men, som sagt: Själv idén med en främling som flyttar in med en hemlig koppling till ens hus är spännande och boken är välskriven. Boken är absolut läsvärd!

Stone butch blues av Leslie Feinberg

 

Stone butch blues av Leslie Feinberg kom ut 1993 i USA, men nu har den släppts i svensk översättning. Boken får väl anses vara en klassiker inom HBTQ-litteraturen, och att närma sig en klassiker kan vara både spännande och skrämmande.

I det här fallet blev vi snabbt avväpnade. Vi sugs direkt in i boken och det känns som att stå vid huvudpersonen Jess Goldbergs sida, när hon trevar sig fram genom livet. Hon är en ung butch som växer upp i Buffalo i nordöstra USA under 1960- och 1970-talet och det är ingen enkel stig hon går på. För en stone butch, eller manskvinna som hon kallar sig, är det mesta i livet en utmaning. Man kan bli nedslagen på gatan, sexuellt trakasserad och man kan inte gå på toaletten på ett varuhus utan att få blickar och glåpord kastade efter sig.

Det börjar redan i Jess barndom. Föräldrarna gör tidigt klart för henne att hon är ”fel”, skickar iväg henne till märkliga institutioner och försöker göra henne mer feminin. Det står snart klart för henne att inget annat val finns än att fly och att klara sig på egen hand.

Det som är väldigt fint är den gemenskap som verkar finnas på gaybarerna. Alla tar hand om varandra, och Jess hittar vänner som hjälper henne, både med mat och husrum och med hennes sökande efter sin identitet.

Jess sliter hårt på olika fabriker om dagarna och besöker barerna om kvällarna. När som helst kan polisen komma och förnedra, misshandla och våldta de som befinner sig där. Den ständiga utsattheten tar hårt på Jess och hon når en punkt där hon känner att något måste hända, att hon inte orkar mer.

Det känns i hjärtat när man läser den här boken. Man vill bara hjälpa huvudpersonen fram, stoppa ondskan, men händelserna ligger i historien och allt det här hemska har redan hänt. Det vi får hoppas på nu är att det inte händer igen.

Vad är det som gör den här boken så speciell, att den kommer en så inpå livet? En sak är hur skickligt författaren plockat ut detaljer, precis lagom många, precis rätt saker, för att man verkligen ska känna att man är där. En annan är författarens kärlek till alla de här människorna som figurerar i boken. Och en tredje är att hon helt öppet delar med sig av sin smärta och allt det hemska hon utsatts för.

Bara en sak till kan vi säga om den här boken: Läs den! Du kommer inte att ångra dig.

Hijab butch blues av Lamya H

 Ja, bara titeln väcker ens tankar, eller hur? En butch i hijab? Huvudpersonen Lamya har en hel del att tänka på och hon delar frikostigt med sig av sina tankar till oss läsare. Det börjar när hon är liten och till en början inte känner lust för någonting, samtidigt som hon redan vet att hon inte passar in. Det är när hon i koranen läser om Maryam (jungfru Maria), som föder en son utan att ha varit med en man, som hon förstår: Maryam är som jag! Maryam är lesbisk.

Lamya tänker mycket på Allah och koranen, och försöker tolka sin omvärld utifrån det som står och tvärtom. Som svart muslim möter hon rasism och fördomar varje dag, och när hennes familj flyttar mellan olika länder lägger hon märke till att olika etniska grupper står olika högt upp i den sociala rankingen, men själv verkar hon alltid hamna i botten.

Hennes familj är strängt religiös och hon vet att hennes sexualitet inte skulle accepteras. Nej, hennes mamma är otroligt upprörd bara över att hennes kusin har skilt sig, fastän hennes man misshandlade henne. 

Trots detta hittar Lamya sin egen väg fram i livet. Hon hittar vänner, hon hittar sitt community och hon börjar dejta. Och hon tvivlar aldrig på sin tro. Istället tolkar hon surorna utifrån de situationer hon själv upplever och gör texterna till sina.

Vi tyckte att det var mycket intressant, men också skrämmande, att uppleva världen genom Lamyas ögon. Det finns så mycket hat, fördomar och rädsla kopplat till ras och religion. I en scen börjar Lamya och hennes bror att leka med ett arabiskt barn, och de har jättekul. Nästa dag har de arabiska föräldrarna bestämt att de inte får leka mer. Tänk om barn bara kunde finna varandra utan att utsättas för vuxnas fördomar. Vad bra det kunde bli.

Sammanfattningsvis: En välskriven och intressant bok. Perfekt för dig som vill hoppa in i någon annans huvud och se världen genom hennes ögon, speciellt om du vill lära dig mer om islam. Boken passar kanske inte dig som vill läsa en bok som har en dramaturgisk kurva med en tydlig början och ett tydligt slut, för den består mest av olika anekdoter och lärdomar i Lamyas liv, kopplat till olika profeter i koranen.

Badort av Tove och Hanna Folkesson

 

”Badort” är väl en härlig titel? När handlingen också utspelar sig på Öland på 30-talet går våra tankar till den fina lilla boken ”Charlie” av Margareta Suber, från 1932. Men böckerna är inte särskilt lika varandra. Fruarna Folkessons gemensamma bok är inte så lik Tove Folkessons tidigare böcker heller, där det är vardagslivet som beskrivs på Toves speciella och lite poetiska vis. När vi nu istället hamnar i fantasin och historien blir det något annat, och det känns inte lika äkta, inte lika ”där”.

Berättelsen handlar om den fattiga Måna, som just lämnat sin döde fyllbult till far bakom sig, tagit hans pengar och hoppat på tåget till Borgholm. En flicka från en överklassfamilj som just anlänt från Stockholm tar Måna för någon som kör väskor på kärra och ber henne ta deras bagage till badhotellet. Det är första gången Måna och Ingrid möts, men deras vägar korsas igen, på mer eller mindre osannolika vis. Måna låtsas vara Ingrids kusin, kläs upp och utses till Ölands sommarflicka, samtidigt som en arg lokal gangster är efter henne. Överklassflickan Ingrid har istället frånvarande föräldrar som gillar att festa, och som vill gifta bort henne med en rik knös. Men kärlek uppstår förstås mellan de båda flickorna och de delar en romantisk natt. Hur ska det gå för dem båda? Ja, det undrar man. Det som händer därefter är lite oväntat, lite osannolikt och lite konstigt, men vi kan i alla fall avslöja att det involverar en saxofon.

En rolig sak med boken är Hanna Folkessons illustrationer. Man skulle kunna tro att det skulle ge lite barnbokskänsla, men så är det inte alls. Fler illustrationer i böcker för vuxna säger vi!

Mjölkat av Sanna Samuelsson

 

Alla har vi väl någon gång varit där i tanken, funderat på hur det vore att kika in i den där lägenheten eller i det där huset där vi en gång bodde, men som nu är någon annans hem. Men vi gör det förstås aldrig. För det gör man ju inte. Utom i boken Mjölkat av Sanna Samuelsson, där huvudpersonen bryter ihop, får nog av sitt kontor och sina svettiga polyesterbyxor, får nog av det klaustrofobiska tillståndet som uppbrottet från flickvännen lämnat henne i, och hoppar i bilen och rymmer. 

Hon kör till gården, till det som var föräldrarnas gård som de arrenderade, men där nu en barnfamilj flyttat in. När hon kommer fram inser hon att de nya ägarna är bortresta och hon passar på att kika runt, se vad som har ändrats och inte, minnas hur det var i hennes barndom. Sedan blir det sent och hon blir liksom kvar. När hon väcks av en gräsklippare inser hon att det är barndomsvännen Max som tar hand om gården åt ägarna medan de är borta. 

Det är ett intressant upplägg, det här att huvudpersonen gör allt man inte får göra, och dessutom blir påkommen. Men det verkar inte bekymra henne värst. Kanske för att hon mår lite för dåligt och för att hon behöver komma "hem" för att hitta sig själv igen. Kanske ser Max också det, eftersom han låter henne bo kvar, eller så är det deras gemensamma historia som hindrar honom från att köra ut henne.

Det är lite svårt att förklara vad "Mjölkat" handlar om. Det handlar om gårdsliv, om kor och om att minnas barndomen, om att se sina föräldrars hårda arbete som aldrig gav någon utdelning, utan slutade i en gårdsauktion. Det handlar också om en person som mår psykiskt dåligt, som blivit övergiven, eller som hon själv beskriver det, "förintad". Hon går runt på gården och minns och berättar för oss, redogör för hur allt fungerade på gården. Samtidigt får vi små glimtar av hennes liv med Diana, men de bitarna är ganska sparsmakade. Vad hon känner och tänker får vi heller inte veta så mycket om, annat än att vi får lista ut det utifrån hennes handlingar.

Den största behållningen i den här boken är nog språket, alla oväntade metaforer och jämförelser och alla detaljer som författaren plockat upp ur vardagslivet och som får en att le. Det är annorlunda på ett roligt sätt.

Love me tender av Constance Debré

Love me tender av Constance Debré är inte en tjock bok och inte en svårläst bok. Ändå innehåller den otroligt mycket. Först och främst är det en lesbisk kvinnas kamp för att få behålla relationen med sin son.

Vi får träffa berättarjaget när hon har lämnat sin man och bestämt sig för att ta ut skilsmässa. Det hanterar han inte på något bra sätt. För att straffa sin exfru gör han allt han kan för att hindra henne från att få träffa sin son. Till exempel anklagar han henne för att låta sonen träffa en av hennes manliga vänner, som han påstår utnyttjar sonen sexuellt. Hennes leverne är heller inte lämpligt, anser han, alla de mängder kvinnor hon träffar och har sex med. Anklagelserna leder till att huvudpersonen endast får träffa sin son vid enstaka tillfällen och då i ett rum med en övervakare från socialtjänsten. Men hon fortsätter att kämpa för sin son och går varje dag till någon av Paris simhallar för att simma ut sin frustration och inte tappa förståndet.

Det som är jobbigt med boken är att man vet att det här händer på riktigt. Det har hänt författaren, även om hon sagt att inte allt beskrivs exakt som det gick till i verkligheten, och det händer fler föräldrar, att den andra föräldern hindrar dem från att få träffa sitt barn. Det spelar ingen roll att de har lagen på sin sida, att de inte gjort något fel. En arg och sårad förälder har stor makt över sitt barn och kan ställa till med mycket.

Constance Debré skriver väldigt speciellt. I korta raka meningar varvar hon redogörelser av hur många meter hon simmat med och var hon bor till att plötsligt nämna att hon har en son och att hon inte får träffa honom längre. Det blir också filosofiska livsbetraktelser och sexskildringar, men samtidigt utan att vi får veta särskilt mycket om vad hon själv tycker och tänker om saker.

I en del andra recensioner undrar man varför huvudpersonen har så mycket sex. Själv förklarar hon att det bara blir så, att när hon väl börjat så rullar det på och det är så lätt. Det är alltid någon som vill ta med henne hem. Man skulle också kunna tänka att det är något hon gör för att bedöva sig, för att ta sig vidare fastän hon lider av att inte få träffa sitt barn.

Vi ska inte gå in på hur boken slutar, men det vi som läsare går och väntar på är förstås om huvudpersonen ska vinna sin son tillbaka och om hon kommer må bättre och kanske till och med klara av att ha ett förhållande. Om det kommer att hända får du veta om du läser boken, och det tycker vi att du ska göra!

Lillflickan av Fatima Daas

Varje kapitel i den här boken börjar med meningen "Jag heter Fatima" eller "Jag heter Fatima Daas." Man skulle kunna tycka att det är lite tjatigt, men så är det faktiskt inte, för även om varje kapitel börjar med samma ord, så drar texten sedan iväg i en mängd olika riktningar.

"Jag heter Fatima. Jag är ett avvant litet kamelsto. Jag är mazoziya, den sistfödda. Familjens lillflicka. Före mig kom tre döttrar. Min pappa hoppades att jag skulle bli en pojke. När jag är liten kallar han mig wlidi. min lille son. Egentligen borde han kalla mig benti, min dotter. Han säger ofta: Du är inte min dotter. Jag försöker för säkerhets skull tolka det som att jag är hans son."

Som ni ser använder författaren väldigt korta meningar. Samtidigt får det plats väldigt mycket innehåll i dem, och som läsare blir det mycket att fundera över.

Bokens huvudperson växer upp i Clichy-sous-Bois, en förort till Paris, med algeriska föräldrar, och har många förväntningar på sig. Därför blir det inte helt enkelt när hon inser att hon är lesbisk. Hon försöker leta sig fram till sätt att hantera sin identitet, som muslim, som kvinna, som lesbisk och som fransk algerier, samtidigt som hon också brottas med svår astma.

Det är en speciell och välskriven bok som väcker tankar. Läs den, tycker vi!

Författarens namn, Fatima Daas är en pseudonym. Hon är född 1995 och bosatt i Frankrike. Hon har fått Les Inrockuptibles debutantpris och ett internationellt litteraturpris av Haus der Kulturen der Welt i Berlin. Boken är översatt till åtta språk. Som författare är Daas influerad av Marguerite Duras och Virginie Despentes och hon definierar sig själv som intersektionell feminist.

Detaljerna av Ia Genberg

 

I "Detaljerna" av Ia Genberg får vi möta en huvudperson som ligger nedbäddad med hög feber och minns olika relationer hon haft, och vilka detaljer från dem som fastnat hos henne.

Boken är indelad i fyra delar, namngivna efter olika personer; Johanna, Niki, Alejandro och Birgitte. Det börjar med dåvarande flickvännen Johanna, huvudpersonens stora kärlek. Detta kapitel tycker vi bäst om, kanske för att kärleken står i centrum, och för att relationen är så bra beskriven, med just de där detaljerna som gör att man som läsare känner sig så närvarande. Relationen med Niki är ojämlik och ganska destruktiv, och som läsare känner man redan från början att den inte kommer att hålla i längden. Kapitlet om Alejandro är kanske det minst intressanta, men han lämnar en viktig del efter sig. Och sedan är det kapitlet om Birgitte, som man inte riktigt förstår från början, vem hon är, men som bjuder på en överraskning. Genom alla kapitel finns också vännen Sally, som aldrig försvinner, utan finns kvar vid huvudpersonens sida.

Det är en välskriven bok, bitvis rolig, bitvis sorglig, fin, men det som framförallt gör den bra är just de där detaljerna som Ia Genberg plockat upp ur de olika relationerna och som hon återger på ett ibland ganska genialt vis.

Frannie Langtons bekännelser av Sara Collins

Frannie Langton ställs inför rätta i London år 1826, anklagad för att ha mördat sina arbetsgivare. Hur hamnade hon där? Allt börjar på en plantage på Jamaica, där Frannie som liten flicka hämtas in från slavarna till plantageägarens hus, får lära sig läsa, och sedan får vara Langtons assistent i läskiga rasexperiment som hon helst hade sluppit se.

Några år senare får hon följa med till London och ges där bort som present till vetenskapsmannen George Benham och hans franska fru Marguerite. Frannie och Marguerite får genast upp ögonen för varandra och inleder en hemlig relation, som förstås är allt annat än jämlik. 

Genom boken närmar vi oss svaret på gåtan; varför det slutade med att makarna Benham hittades döda i sitt hus. Boken är mycket välskriven, spännande, och med ett ovanligt perspektiv: en svart lesbisk slavinnas. Vår rekommendation är: Läs denna bok! Den är helt klart läsvärd!

Antiken av Hanna Johansson

Vad tycker du? Behöver man känna sympati med en boks huvudperson? I så fall är detta inte en bok för dig. Berättarjaget i Antiken är rätt hemlighetsfullt, och som läsare kommer vi henne aldrig så nära att vi förstår varför hon handlar som hon gör, men vi förstår tillräckligt för att vara säkra på att vi verkligen inte tycker om henne. Men.. vi tar det från början!

Jagberättaren är en kvinna i trettioårsåldern. När vi först träffar henne har hon gjort en intervju för tidningen Elle, med en konstnär som heter Helena. Berättarjaget gör allt för att Helena ska bli nöjd med intervjun, och snart har Helena skrivit hela artikeln själv. 

De båda kvinnorna är båda ensamma och påbörjar någon slags vänskap som dock aldrig verkar bli särskilt djup. Berättarjaget har dock en annan vän, en gaykille. För honom berättar hon om hur korkad, fånig och egoistisk Helena är. Ändå fortsätter hon att umgås med denna Helena, som hon verkar smått besatt av. När Helena reser iväg på långsemester till Grekland med sin tonårsdotter blir berättarjaget svartsjukt, och när Helena efter några veckor får tråkigt och hör av sig och undrar om berättarjaget vill komma efter, så kommer hon direkt.

Till en början håller sig berättarjaget och den femtonåriga dottern Olga på varsin kant, men snart närmar de sig varandra. Vi förstår att Olga inte mår bra psykiskt, och detta utnyttjar berättarjaget. Det är en ojämlik relation som snart även blir sexuell, och vi tvingas följa det som händer ur berättarjagets synvinkel.

Nu förstår ni kanske varför vi inte känner någon som helst sympati med berättarjaget. Hon verkar tom, och vill leva genom andra. När de tre kvinnorna till slut lämnar ön hoppas vi att mor och dotter aldrig någonsin ska behöva träffa det läskiga berättarjaget igen.

Hanna Johansson skriver bra, poetiskt, och så att berättelsen når fram till oss läsare och känns nästintill verklig. Men det gör också att obehaget och äcklet inför det som sker känns ännu mer. Nu vet du. Läs på egen risk.

Cold case: Väg 9 av Tina Frennstedt

Det här är den andra boken i Tina Frennstedts cold case-serie som är inspirerad av verkliga fall och som utspelar sig i Malmö och på Österlen. Vi får återse "supersnuten" Tess Hjalmarsson som denna gång kämpar för att hennes cold case-grupp inte ska läggas ner. 

När en konstnär mördas och kopplingar dyker upp till ett cold case - mordet på den unge pianisten Max Lund - ser Tess chansen att rädda sin grupp. Om de lyckas lösa de båda morden och detta blir uppmärksammat i media blir det svårt för polisens ledning att lägga ner gruppen.

Samtidigt händer spännande saker i Tess privatliv; hon dejtar, åker till Köpenhamn och låter inseminera sig, och börjar samtidigt flörta lite med sin chef, Sandra Edding. De här delarna av boken tycker vi är de roligaste, men kanske är det för att vi inte är riktiga deckarnördar. Samtidigt skaver vissa delar. Varför inseminerar Tess om hon är 42 år? Borde hon inte göra IVF? Och skulle en lesbisk kvinna verkligen säga så här på en dejt? 

"Det är därför relationerna tar så snabbt slut i vår värld, eller hur? Jag har hört att det kallas för u-haul, flyttbil. Du vet, vad tar en lesbisk med sig på andra dejten? Allt hon äger i en flyttbil"
Tess skrattade. Hon hade inte hört just det skämtet förr men det var en ganska träffande beskrivning för en del relationer hon sett bland vänner.

Vi vet inte hur det är med er, men just den där passagen får oss att skruva lite obekvämt på oss. "I vår värld"? Säger ni så till era vänner eller dejter? Det gör inte vi. Det låter mer som om man ska förklara en kliché för en oinsatt person. Och skulle man dra ett skämt om att lesbiska har korta relationer på en dejt? Hoppas inte!

Nåja, på det stora hela är det här en ganska klassisk deckare, spännande, och med olika trådar som nystas upp för att till slut nå en lösning. Det är kanske inte en av våra absoluta favoritdeckare, men det är spännande och det känns roligt att det är en lesbisk huvudperson.

Lesbiska ligan

 

Eva är deprimerad och arg över Anna-Lisas svek när plötsligt telefonen ringer. Det är en för henne helt okänd person, en kvinna som heter Margit. Men de börjar prata, och kommer bra överens. Snart bestämmer de sig för att träffas, och det ena leder till det andra. Både Eva och Anna-Lisa har varit gifta, och de får underhåll av sina män. 

Det är 1943 och till skillnad från många andra kvinnor har Eva en motbok som ger henne rätt till en liter sprit varje månad. Inte för att det räcker, speciellt när hennes chef utpressar henne för att kunna lägga vantarna på flaskan. När Gunvor dyker upp och visar intresse för Margit blir allting väldigt krångligt. Speciellt som Margit verkar väldigt intresserad av Gunvor också, även om hon inte vill erkänna det. 

Svartsjukedramat slutar i rättegång, och ingen av kvinnorna verkar riktigt förstå att det de erkänt i polisens förhör ska kunna leda till att de anklagas för "otukt som mot naturen är". Inte heller kan de förstå tidningarnas löpsedlar som talar om en kriminell liga.

Mian Lodalen började med att nysta upp historiska händelser i "Lisa och Lilly" och fortsätter med detta i "Lesbiska ligan". Denna bok tycker vi är bättre, eftersom man får komma personerna närmare. Ibland är det lite väl mycket dialog och handling och brist på reflektion. Ibland förklaras historiska händelser av en utomstående berättare, vilket gör att man tappar närheten lite, men på det stora hela fungerar berättelsen bra. 

När det gäller slutet hade vi önskat att boken hade fortsatt lite till, att vi hade fått följa med kvinnorna till rättegången. Nu blir det lite rumphugget. När vi vänder sista sidan är det med ett förvånat "Va? Var det slut där?".

Jag vill sätta världen i rörelse

681 sidor lång är biografin om Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm, och den tar upp allt om hennes liv, från författarskapet till kvinnorörelsen och kärleksaffärerna.

Selma Lagerlöf slår igenom när hon vinner Iduns romanpristävling, med fem kapitel ur Gösta Berlings saga. Tidens manliga genier vet inte vad de ska tro. Är det bra, är det dåligt, och hur kan en ogift skolfröken skriva så?

Extra intressant ur lesbisk synvinkel är förstås beskrivningarna av Selmas relationer med Sophie Elkan och Valborg Olander. Författaren låter oss förstå att Sophie ville hålla deras relation på en mer platonisk nivå, och i breven dem emellan kallar de Selmas åtrå till henne för ett "ogräs" som måste utrotas. Vid tiden då Selma och Sophie träffas pågår ett skifte mellan en tid då kvinnor kunnat ha romantiska vänskapsförhållanden till en tid då detta började anses som sjukligt och fel. Valborg verkar inte ha burit på samma tvivel som Sophie, och där kan Selma till slut få den fullkomliga kärlek som hon längtat efter. Ändå vill hon inte sluta umgås med Sophie, och istället gör hon sitt bästa för att få behålla dem båda. 

Boken låter oss också förstå att relationen till Sophie blev mer ansträngd när Selmas kändisskap växer och maktförhållandet dem emellan förändras. 

Även om det är intressant att läsa om Selma Lagerlöf är 681 sidor rätt mycket, och det känns som att vissa saker kommer igen och andra är lite väl långrandiga. Boken hade med fördel kunnat kortas ner lite. En komprimerad biografi om Selma, med fokus på hennes relationer, det hade väl varit något? Eller kanske en roman till och med, så att man fick låta fantasin skena iväg lite? =)

Lisa och Lilly av Mian Lodalen

 Det bästa med att läsa romaner som utspelar sig i en annan tid är att man blir tacksam över det vi har idag; att vi får älska vem vi vill och själva välja vår väg i livet. Så är det inte för Lisa och Lilly som är 16 år och lever i Stockholm i början av 1900-talet.

Redan från början får vi veta att Lisas och Lillys kroppar hittats sammanbundna i Hammarby sjö, och därför kommer hela berättelsen att handla om hur det egentligen ledde fram till denna punkt. Vi får följa Lisa och Lilly från deras första möte och genom det som händer sedan, hur de träffas och blir kära och hur de sedan blir avslöjade och hur deras föräldrar försöker styra in dem på den "rätta banan".

Vi gillar romaner där relationen mellan två kvinnor får ta plats, och man kan ju bara tänka sig vilka starka känslor Lisa och Lilly måste ha hyst för varandra för att välja att tillsammans ta sina liv. Därför förväntade vi oss nog att denna bok skulle rymma oändlig passion och bråddjup förtvivlan. Det blir inte riktigt så. Vi kommer inte Lisa och Lilly tillräckligt långt in på livet för att få vara med om de där stora känslorna som de måste känna inombords. Det var också en viss händelse, som involverade en man, som vi inte förstod varför den ägde rum. Och eftersom vi inte blivit så pass berörda genom historien känns det mest märkligt när vi når fram till punkten där kvinnorna bestämmer sig för att ta sina liv.

Kanske hade vi lite för höga förväntningar på denna bok, men den är i alla fall klart läsvärd. Det är fint att Lodalen fångat upp de båda kvinnornas öde och skrivit om deras historia, och det är roligt att läsa stockholmsskildringen. Romaner om lesbisk kärlek kan det heller aldrig bli för många av.

Laura Dean keeps breaking up with me av Tamaki och O´Connell

 

Många av oss har nog någon gång dejtat en Laura Dean - en sådan där jättecool och populär tjej som hela skolan beundrar - och som sedan visar sig vara ett riktigt svin. Ja, eller i alla fall en person som i botten är rätt osäker och ständigt bekräftelsesökande. 

Det här seriealbumet handlar om Freddy, som är ihop med Laura Dean. Ja, i alla fall det mesta av tiden, för med jämna mellanrum gör Laura Dean slut. Men sedan blir de ihop igen, för Laura Dean är ju helt elektrisk och charmig och får Freddy att glömma allt annat, inklusive sina vänner. Värst är det för Freddys bästa vän, Doodle, som ständigt blir bortglömd och bortprioriterad.

"Laura Dean keeps breaking up with me" är roligt uppbyggd, för berättelsen utgår från brev som Freddy skriver till Anna Vice, vars kolumn i tidningen hon och hennes mamma alltid läser. Freddy skriver till Anna Vice för att be om råd och förklarar samtidigt allt som händer.

En dag händer det en jobbig sak för Doodle, och hon behöver Freddys stöd. Hon försöker få kontakt och berätta om sitt problem, men Freddy väljer som vanligt Laura Dean före allt annat. Följden blir att hennes vän blir sårad och tröttnar, och nu känns det plötsligt inte lika bra att vara ihop med Laura Dean längre. 

Hur ska det gå? Det kan vi naturligtvis inte avslöja, men vi tycker absolut att du ska läsa det här seriealbumet. Alla karaktärer känns väldigt äkta och problemen som dyker upp är precis de som vi alla går igenom som osäkra personer i de övre tonåren. 

Teckningarna är lite åt mangahållet, och fångar fint in miljöerna och stämningarna som Freddy rör sig i. Seriealbumet har vunnit flera priser, och det känns absolut välförtjänt!

Om det regnar i Ahvaz av Nioosha Shams

Idag har vi läst ungdomsboken "Om det regnar i Ahvaz" av Nioosha Shams.

Där möter vi huvudpersonen Ava, som just ska ta studenten och inte tror på kärleken, i alla fall inte förrän hon träffar Nadja. Det är på en fest det händer, när Nadja skäller ut en rasist och kastar ut honom. Redan då känner Ava att det är något speciellt med henne. Och redan då vet hon att hon vill komma nära Nadja.

 Det visar sig dock inte vara helt enkelt att lära känna Nadja. Till att börja med finns Joel, den där konstnärskillen som är hennes bästa vän, men kanske något mer också? Joel försöker ständigt sätta käppar i hjulet för Ava, och anmärker på hur ung hon är. Nadja verkar också vara rädd för att låta någon komma för nära. Samtidigt hör hon av sig och bjuder in Ava när hon ska göra saker med sina vänner. Ja, Nadja är precis en sådan där störig "vad-vill-hon-egentligen-människa" som de flesta av oss stött på någon gång i våra liv.

Den här boken skildrar relationer mellan människor som precis så där stökiga och komplexa som de kan vara i verkligheten. Det är befriande. Det är inte någon hollywoodsaga där allt är tillrättalagt, utan vad som helst kan faktiskt hända.

Det är tur i alla fall, att Ava har sina bästa vänner, Mira och Hugo, som finns där för henne vad som än händer. Hon har också sin pappa och mamma. Och så lillebror Ashkan, även om han börjat bete sig märkligt på sistone, och Ava anar att han hamnat i dåligt sällskap. 

Sammanfattningsvis: En av de bättre ungdomsböcker vi läst på sistone, och speciellt författarens sätt att beskriva känslor känns äkta och medryckande.

Carmilla av Sheridan Le Fanu

Kanske började vi i fel ände när vi först läste "Monster i terapi" av Mats Strandberg och Jenny Jägerfeld, och sedan gav oss på originalet, "Carmilla" från 1872. För den som inte vet vad vi talar om ska vi genast förklara oss! Carmilla anses vara den första kvinnliga vampyren i litteraturen, och hon är dessutom lesbisk. Det är förstås inte riktigt vad man väntar sig av en bok från 1872, och tydligen väckte berättelsen en del uppståndelse när den först gavs ut. På grund att sitt sexuella innehåll förbjöds den en tid, men blev också populär. I en av våra tidigare recensioner kan du läsa om hur Strandberg och Jägerfeld använt Carmilla som en av de litterära monstren som går i terapi hos en nutida psykolog.

Vi visste inte riktigt vad som väntade oss när vi slog upp pärmarna till "Carmilla". En så gammal bok kunde ju vara rätt svårläst? Och vampyrer, är inte det lite läskigt? Men ingen av dessa farhågor visade sig besannas. Boken var förvånande lättläst, och dessutom rolig! Som läsare misstänker man snabbt att det inte står rätt till med den egendomliga unga kvinnan som anländer i en vagn med galopperande hästar och låter sig tas in som gäst på slottet i Österrike där Laura och hennes far bor. Laura har länge känt sig ensam och blir glad över besöket, och gästen, som kallar sig Carmilla, uttrycker snart mycket starka känslor för Laura, så starka att hon inte riktigt vet hur hon ska hantera dem. 

Konstiga saker börjar hända. I trakten drabbas unga kvinnor av en märklig sjukdom där de blir svaga och dör. Och Laura får ett nattligt besök av en märklig varelse och känner en stingande känsla i bröstet. Samtidigt upptäcker de en kuslig likhet mellan Carmilla och grevinnan Mircalla, en gammal släkting som hänger på ett porträtt i slottet. Hur ska det gå? Kommer Carmilla att avslöjas som vampyr? Kommer Laura att överleva?

Det är flickan Laura som är berättaren i denna bok, men vi får inte komma henne särskilt nära, och hon framstår också som mycket oskuldsfull och nästintill korkad, som får så många ledtrådar och ändå inte förstår alls vad som händer. Carmilla däremot, är hennes raka motsats. Hon är slug och har alltid en lögn till hands när någon är henne på spåren. Som läsare är det också rätt roligt att höra vampyrens "förklaringar" när man själv känner till sanningen. Ofta ljuger hon inte rakt på, utan vrider bara om sanningen en smula så att den skulle kunna misstolkas. Hon stoppar också in åsikter åt Laura, som "Du skulle kunna dö för mig!"

I "Monster i terapi" går Laura och Carmilla i parterapi tillsammans, vilket ju är att dra deras förhållande en smula längre än de kommer i den här boken. Så, om du kan välja föreslår vi: "Carmilla" först, sedan "Monster i terapi"!

Nattens skogar av Djuna Barnes

Idag har vi läst en bok som räknas som en klassiker, och inte bara inom HBTQ-världen. Djuna Barnes var en amerikansk författare, poet, dramatiker, journalist och konstnär, och hon tillhörde den legendariska amerikanska författar- och konstnärskolonin i Paris på 1920- och 1930-talen. I dag räknas hon till den engelskspråkiga modernismens stora namn, vid sidan av James Joyce, Virginia Woolf, T. S. Eliot och Gertrude Stein. Nattens skogar kom ut 1936 och är en av de första romanerna som explicit skildrar kärlek mellan kvinnor.

Låter det som något lättläst för hängmattan? Nej, det är det inte heller. Barnes är känd för sitt metaforrika språk och det sägs ofta att "romanen kan uppfattas som svårgenomtränglig och kräver långsam och upprepad läsning". T.S Eliot skriver i sitt förord att den "vänder sig främst till poesiläsare" och förtydligar att "den är en så bra roman att bara en känslighet som övats upp med poesi kan fullt uppskatta den. Känner du dig träffad? Då kanske det här är boken för dig!

Romanen är mörk och suggestiv och skildrar människor i utanförskap. Den har också en ganska begränsad handling, i alla fall i bokens första halva. Nattens skogar har kallats "världens mest komplicerade terapiroman" eftersom Barnes skrev den efter ett uppbrott från Thelma Wood, som i boken representeras av karaktären Robin Vote.

Flera av bokens huvudpersoner förälskar sig i den mycket attraktiva men undanglidande och känslokalla Robin Vote. En av dem som faller för Robin är karaktären Nora Flood, som representerar Djuna Barnes själv. Dock glider den onda karaktären Jenny Petherbridge in i handlingen med avsikten att förstöra all kärlek mellan Robin och Nora och parasitera på den själv. Hon framställs som alldeles förfärligt osympatisk och som läsare förstår man inte alls varför Robin vill bli ihop med henne, istället för Nora. Det förstår inte Nora själv heller. (Jenny Petherbridge motsvaras i verkligheten av Henriette Alice McCrea-Metcalf, som bland annat arbetade som översättare.) I boken plågas Robin Vote av att vara utan sin Nora och söker sig närmare henne. Upplösningen på berättelsen är mycket märklig, men man tänker på den länge.

Hur såg då verkligheten ut? Djuna Barnes förhållande med Thelma Wood varade i åtta år och de sägs vara varandras stora kärlekar. Dock drevs förhållandet av sex och alkohol och kantades av otrohet, svartsjuka och våld. Barnes ville ha ett monogamt förhållande men Wood ville ha många sexuella partners. När Wood träffade den förmögna Henriette Alice McCrea-Metcalf tog förhållandet med Barnes slut, men Wood fortsatte att skriva och besöka Barnes som hon fortfarande var kär i. Metcalf betalade dock Woods konststudier i Florens. När Nattens skogar kom ut blev Wood upprörd och sa att hon kände sig missrepresenterad och att boken förstört hennes liv.

Sammanfattningsvis: Boken är inte lättläst, och framförallt den första delen, om hur Baronen Felix Volkbein träffar på Robin Vote, blir kär och får ett barn med henne, är väldigt seg. Hade Djuna Barnes givit denna del så mycket utrymme idag, kan man fråga sig. Det känns som att triangeldramat mellan kvinnorna är det intressanta i boken, så baronen hade vi kunnat vara utan. Men i den andra delen av boken blir läsningen lättare och även mer intressant. Det är också roligt att man märker att Djuna skrivit boken i affekt och att hennes hat mot Metcalf lyser igenom så mycket att man som läsare känner att det inte låter helt logiskt att hon skulle vara så otroligt ond och omänsklig.  Och så är det slutet. Vad tycker vi egentligen om det? Om man ska se det utifrån historiens handling så utelämnas en del information som vi gärna skulle vilja få till oss, men å andra sidan är det ju Djunas känslor som står i centrum här, och vad Djuna kände inför Wood i skrivande stund, det blir ju väldigt klart.

High School av Tegan & Sara

För den som inte vet är Tegan and Sara en kanadensisk popduo som består av de lesbiska tvillingarna Tegan Rain Quin och Sara Kiersten Quin. De föddes 1980 i Calgary i Kanada och startade sitt band, som spelar musik som spänner från akustisk folkrock till punkig new wave, 1995. Tvillingsystrarna är kända för sitt speciella scensnack och sin publikkontakt när de spelar live och de berättar ofta anekdoter om sin barndom och tonårstid i Kanada.

Nu har de även skrivit en biografi om sin tid i high school och boken innehåller även glimtar från deras barndom. Fokus i boken ligger på relationen mellan tvillingarna, men även på deras relationer med vänner och flickvänner. I den andra halvan av boken börjar de hitta musiken, och börjar också närma sig sitt genombrott. Men det stora genombrottet hinner vi inte fram till i High school. Kanske blir det en uppföljare där vi får ta del av det? Eller så är det just den här tiden som Tegan och Sara vill dela med sig av eftersom de brinner för HBTQ-tjejers hälsa, rättvisa och representation och även har startat en egen stiftelse som arbetar med frågorna.

Tegan och Sara är mycket frikostiga med vad de delar med sig av i boken: bråk, kärlek, sex, vänskap, droganvändning. De minns också sin tid vid high school väldigt väl. De berättar som om de fortfarande vore kvar i den åldern, fastän de nu närmar sig 40-årsåldern, och det känns verkligen som om vi som läsare får vara där med dem. Som om inte det vore nog får vi också ta del av massvis av gamla foton som visar tvillingarna och deras familj och vänner.

Det är väl sällan någon tycker att deras tonårstid varit enkel och en enda njutning. Även Tegan och Sara kämpar med att hitta sin egen väg, slå sig fria och samtidigt bli accepterade som lesbiska. De har skrivit vartannat kapitel, och man skulle kunna tänka sig att det skulle bli stökigt, men det blir det inte. Ibland berättar de om olika händelser, ibland närmar de sig samma händelse från olika håll. Antingen är de väldigt synkade, eller så har de haft en skicklig redaktör som har fört samma allt.

Sammanfattningsvis: En läsvärd och utlämnande bok som alla fans av Tegan and Sara säkert kommer att läsa, men som är givande även för den som befinner sig i sina förvirrade tonår, eller den som var ung samtidigt som tvillingarna och känner igen alla referenser, till exempel till musikhits som kom då.

Vi läste boken på engelska, men tyckte att den var lättläst och utan så många svåra ord. Den borde därför funka för alla som kan engelska hyggligt.

Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg

Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg har satt kända litterära monster i terapistolen för att se om deras tragiska öden hade kunnat se annorlunda ut om någon hade försökt förstå dem. Och på vilket sätt är det nu lesbiskt, undrar du?

Jo, mer än man först kan tro. Psykologen i boken är nämligen en modern lesbisk kvinna, något som gör kontrasten mot de viktorianska monstren hon möter ännu större. Dr Frankenstein förundras till exempel över att psykologen väntar barn, tillsammans med en kvinna, och undrar hur de gick tillväga. "Använde ni er också av elektricitet?"

Ett av monstren är också lesbiskt, nämligen vampyren Carmilla från Joseph Le Fanus bok med samma namn. Det är Carmillas flickvän, Laura, som vill att de ska besöka psykologen, eftersom hon är missnöjd med att Carmilla även biter andra flickor.

Boken har en speciell utformning. Det börjar nämligen med att psykologens fru skriver till polisen och rapporterar att psykologen försvunnit spårlöst. Hon bifogar psykologens anteckningar och arbetsdagbok för att se om de kan hitta några ledtrådar där. Detta material får vi som läsare ta del av, och ledtrådar finns det ju, för det är förstås inte helt riskfritt att arbeta med monster.

Mer om boken Monster i terapi kan du höra i Lesbisk podd!