Frankie och jag, Del II

Det gick väl två månader till och jag satt bara hemma i soffan och kände mig eländig, tills Helen och Anso lyckades övertala mig om att hänga med dem ut en kväll. Jag hade ingen lust att prata med tjejer, men de sa att de skulle träffa några kompisar på ett heteroställe och det lät rätt ofarligt. När vi kom dit satt det ett gäng killar och tjejer vid ett långbord och drack öl och de reste sig och hälsade glatt när vi kom.
”Ni ligger efter”, sa en lång kille med snaggat hår och började knäppa med fingrarna. ”Herr Ober”, hojtade han medan de runt omkring honom fnissade, dels för att de fått i sig en del redan och dels för att det var en tjej som serverade. Det var då jag såg något bekant i ögonvrån. Där borta vid baren fanns två gestalter som jag kände igen. Frankie och Victoria satt uppflugna på varsin barstol och bredvid dem stod en kille och pratade. Emelie var inte där. Victoria log sitt förföriska leende mot killen medan Frankie såg rätt uttråkad ut. När hennes blick vandrade över borden i restaurangen fastnade den plötsligt på mig och hon sprack upp i ett leende. En sekund senare reste hon sig och kom bort mot vårt bord. Plötsligt kände jag mig väldigt glad och jag insåg att jag hade saknat Frankie väldigt mycket sedan Emelie och jag hade slutat träffas.

Frankie gav mig en stor kram.
”Åh Sara, vad underbart att se dig! Det är inte detsamma att gå ut utan dig!” Jag skrattade förläget.
”Tack..”
”Får jag slå mig ner en stund”, sa hon och satte sig innan jag hunnit svara.
Sedan pratade vi, i flera timmar. Vad de andra vid bordet pratade om vet jag inte alls. Någon gång i slutet av kvällen kom Victoria förbi och meddelade att hon tänkte dra hem med skinnjackekillen och Frankie gav henne en kram innan hon försvann igen.
”Jag tror att Emelie verkligen älskade dig”, sa Frankie plötsligt. Jag rynkade pannan.
”Jag vet”, sa hon. ”Emelie har lite svårt att hålla sina impulsiva infall i schack. Det har alltid varit så.”
”Jag vill inte ha någon som är sån”, sa jag.
”Jag förstår det”, sa hon. ”Jag ville bara att du skulle veta.”
Sedan tändes lamporna och musiken tystnade. Vi var tvungna att gå därifrån, fastän jag inte hade någon lust alls att gå hem.

Fortsättning följer i morgon...