STS-determinatorn

”Hur kommer det sig att du är så bra på att träffa tjejer”, frågade jag Lena när vi satt i hennes soffa en kväll.
”Dels är jag en god personkännare, men så har jag ju STS-determinatorn också”, sa Lena.
”Eh.. vad är det”, undrade jag.
”Det är en grej som min kompis Tom i England har uppfunnit. Den visar vilken sexualitet, tillstånd och status en person har”. Jag såg ut som ett frågetecken, så Lena reste sig och gick bort till bokhyllan. Där öppnade hon en ask och tog fram en liten manick som liknade dosan jag brukade använda för att logga in på internetbanken. Hon höll dosan intill mig och tryckte på en liten blå knapp på den. Genast lyste displayen upp i grönt. På den stod med svarta bokstäver: ”Homosexuell, medveten, singel.” Jag blev alldeles till mig. Äntligen lite magi i min tråkiga vardag!
”Men tusan vad bra! En sån skulle jag behöva! Kan man köpa en av din kompis?”
”Jag tror inte det”, sa Lena. ”Han har visst inte bestämt sig riktigt för om världen är redo för hans uppfinning. Men jag har ju ändå flickvän nu, så du kan ju låna den här ett tag om du vill.”
”Juste”, sa jag och tog emot den lilla dosan ur hennes hand.

Full av förväntan gick jag ut på stan för att prova om dosan skulle kunna ge mig någon framgång med kärleken. Jag gick först in i en stor klädesaffär och började tittade runt på damavdelningen. Borta vid jackorna stod en lång brunhårig tjej och letade bland storlekslapparna på skinnjackorna. Jag tog mig närmare och låtsades intresserat studera en jacka på hängaren bredvid medan jag höll den lilla dosan mellan mig och henne och tryckte in knappen. Displayen blinkade till och jag tittade nyfiket på den: ”Heterosexuell, medveten, i förhållande.” Fast det hade jag väl nästan kunnat gissa själv, tänkte jag för mig själv. En blond fjortistjej kom och ställde sig vid hängaren bakom mig, så jag tänkte att jag lika gärna kunde testa på henne också. Jag läste: ”Homosexuell, omedveten, singel.” Det var ju riktigt intressant. Här gick en stackars flata runt och var förvirrad och ovetande helt i onödan.
”Hej, vet du om att du är flata”, sa jag till tjejen. Hon tittade på mig med stora ögon och gick snabbt därifrån. Okej, det kanske inte var en jättebra idé att säga sådana saker till främmande människor, kom jag fram till.

Då kom jag att tänka på den där snygga tjejen som brukade stå i kassan i presentaffären några gator längre bort. Jag gick ofta dit för att köpa med mig nån rolig grej när jag skulle gå bort och när jag gick därifrån funderade jag alltid ett bra tag på om hon var flata eller inte. Hon klädde sig liksom lite flatigt och hon var riktigt attraktiv men ändå så obestämbar. Nu hade jag chansen att ta reda på hur det egentligen låg till.

När jag närmade mig affären tittade jag in genom fönstret för att se om hon var där. Det var hon. Jag släntrade in igenom dörren och kom plötsligt på att jag hade ett problem: Tjejen stod bakom kassan och jag hade ingen orsak alls att gå fram till henne. Om jag köpte nåt kanske? Fast hon skulle ändå stå på andra sidan disken och jag kunde inte gärna hålla manicken i hennes ansikte. Tjejen tittade upp från lapparna hon höll på att klistra på små askar och mötte min blick.
”Hej, kan jag hjälpa dig”, sa hon.
”Öh.. jag vet egentligen inte vad jag vill ha.”, sa jag.
”Men det är en present?”
”Ja….”
”Till en tjej eller kille? Vilken ålder?” Jag tänkte snabbt och bestämde mig för att låtsas köpa en present till mig själv.
”Tjej, 26 år”, sa jag. Snygga tjejen kom ut från kassan och började se sig om bland hyllorna.
”Gillar hon heminredning?”, undrade hon.
”Nja, det är väl inte hennes största intresse kanske”, sa jag medan jag höll upp dosan snett bakom henne.
”Okej.. nån rolig grej då”, undrade hon, medan dosan blinkade till och jag drog den intill mig.
Hon måste ha sett rörelsen i ögonvrån för hon vände sig om och tittade på mig och den lilla mojängen.
”Sms”, sa jag förklarande och rodnade lite. På dosan stod: ”Homosexuell, medveten, singel.” Jag nickade eftertänksamt åt ”smset” och bestämde mig.
”Jag vet inte om du kommer ihåg mig”, sa jag. ”Men jag brukar handla här”. Hon log och nickade.
”Jag kommer ihåg dig.”
”Jag heter Siri”, sa jag och höll fram min hand. Hon tog den.
”Jenny.”
”Jenny… Jag måste erkänna en sak. En av orsakerna till att jag kommer hit så ofta är att jag tycker om att handla av dig.” Hon tittade förvånad på mig.
”Jaså. Vad trevligt.”, sa hon osäkert och verkade inte förstå vad jag menade.
”Om du såg en tjej i kassan i en affär, som du tyckte var väldigt snygg och verkade hur mysig som helst, vad skulle du göra då?” Hon skrattade.
”Eh.. jag.. skulle väl… fråga henne när hon slutade och höra om hon ville ta en drink med mig då.” Jag nickade.
”Skulle du vilja det?” Hon log stort men verkade ändå tveka en outhärdlig sekund innan hon svarade:
”Ja, det skulle jag vilja”. En hejaklack började skutta och vråla segersånger i mitt bröst och jag kom inte på något mer att säga.
”Jag slutar sju”, sa hon.
”Okej. Men.. då kommer jag hit då?”
”Det blir bra.”

När jag kom ut på gatan igen kände jag mig alldeles nervös. Jag brukade aldrig flirta med främmande människor sådär. Hade det inte varit för den lilla dosan hade jag aldrig vågat. Min mobil plingade och visade ett sms från Lena: ”Alltså, jag fattade aldrig om du bara spelade med eller inte. Men du trodde väl inte att det där med STS-determinatorn var på riktigt?” Jag rynkade ögonbrynen. ”Vaddå inte på riktigt”, skrev jag tillbaka. Dosan hade ju fungerat hur bra som helst för mig. Då kom hennes svar: ”Alltså, den har bara tre meddelanden som den visar om och om igen.”