Berättelsen om Lucy, Del 7 - Sista delen

Felicia och Lucy vred automatiskt sina huvuden till vänster, mot ljudet av dörrhandtaget som hade tryckts ned. En rödhårig kvinna i femtioårsåldern iklädd en mörkbrun kavaj hade tagit två steg in i rummet innan hon tvärstannade och bara gapade. Felicia lade snabbt armarna i kors för att dölja sina nakna bröst och mötte den förvånade blicken från kvinnan.
”Ööööh.. jag….”, började kvinnan medan hon stirrade på Lucy och Felicia i soffan med vidöppna ögon. Felicia satte sig upp, grensle över Lucys mage och gav kvinnan en arg blick. Till Lucys förvåning vände kvinnan inte om och sprang ut igen utan stod kvar och såg närmast lycklig ut. I alla fall spred sig ett leende över hennes läppar.
”Jag trodde inte du var här idag. Jag skulle bara hämta Woodalls manus. Marco behöver tydligen läsa det ikväll”, sa hon självsäkert.
”Jag lämnar det till honom själv”, sa Felicia kallt.
”Men..”, började kvinnan.
”Ut härifrån. Nu”, skrek Felicia. Den rödhåriga damen lyfte på ögonbrynet och vände sig sedan om och gick. Hon lämnade dörren halvöppen bakom sig. Felicia gick snabbt fram till dörren, stängde den och låste vredet.

”Argh! Den där människan gör mig galen!” Felicia gick barfota fram och tillbaka över mattan i frustration, bara iklädd sina grå pressvecksbyxor och fortfarande med armarna i kors över bröstet.
”Jag märker det”, sa Lucy och skrattade. Felicia mötte Lucys roade blick och plötsligt stannade hon och log. Hon satte sig hos Lucy i soffan och strök hennes hår.
”Förlåt”, sa hon mjukt. ”Det brukar aldrig komma in någon när jag har dörren stängd. Det är liksom regel här. Är dörren stängd är man upptagen. Men vissa verkar inte bry sig om det. Hon är så förbannat nyfiken. Jag är säker på att hon rotar runt i mina saker när jag är borta. Jag har aldrig mött en värre skvallertant i hela mitt liv.”
”Vem är hon?”
”Hon heter Ulla. Hon är sekreterare på plan tre.”
”Men.. Kommer hon att börja prata om dig nu då”, undrade Lucy.
”Skojar du”, skrattade Felicia. Det här måste vara det saftigaste skvaller hon stött på under hela sin karriär. Det kommer räcka i evig tid.”
”Men vet folk här..? Dina kollegor?”
”Att jag är lesbisk? Ja, det vet de redan. Mitt ex jobbade här i närheten så hon kom ofta och hämtade upp mig så vi kunde promenera hem tillsammans.”
”Det låter mysigt.”
”Ja..”, mumlade Felicia.
”Du ser bekymrad ut.”
”Det är bara.. Vi har en ny chef. Och hon är ganska hård. Jag vet inte riktigt hur hon kommer att reagera på det här när hon hör det. Och hon kommer att få höra det, tro mig. Hon uppmuntrar den där sladdertackan att berätta varenda detalj hon kommer över.”
”Åh..”
”Nåja, struntsamma”, sa Felicia och log igen. ”Det löser sig nog. Jag borde väl gå ner till Marco med manuset.” Hon tog Lucys hand i sin. ”Får jag träffa dig igen?” Lucy såg in i de blå ögonen en sekund innan hon bestämde sig.
”Ja. Det vore trevligt.”