Berättelsen om Lucy, Del 5

Lucy skakade på huvudet och gick efter Felicias långa blonda gestalt mot hissen. Medan de blå ögonen fångade henne i sitt grepp åkte hissen upp till den fjärde våningen i det gamla huset. Färden tog nog bara några sekunder, men den kändes evighetslång när de där glittrande ögonen gjorde allt de kunde för att bryta igenom hennes försvar. Vad ville de henne? Felicia sa inget på vägen, men när hissen stannade log hon och gjorde en gest med handen: ”Den här vägen”.

Lucy tänkte sig hur författare brukade komma ut här, säkert mycket spända inför vad som väntade dem, om Felicia och hennes kollegor hade gillat deras manus. Eller de riktigt stora författarna kanske bara går här och känner sig stolta och glada och hälsar på personalen. Felicia och Lucy gick längs en smal korridor förbi små kontor. Nästan alla rummen var tomma på folk.
”De flesta är iväg på konferens idag”, förklarade Felicia. ”Mitt rum ligger längst ner. Varsågod.”

Felicia stannade och Lucy gick före henne in i rummet. Det var ljust och rymligt, men det låg papper precis överallt; över Felicias skrivbord, i hyllor och på hurtsar, till och med i fönstret mellan krukväxterna.
”Jag har så många projekt på gång nu”, så det blir lite stökigt”, förklarade Felicia. ”Sätt dig. Nej, vi sätter oss där i soffan.” Lucy hade givit upp alla försök till protester, eftersom det alltid verkade visa sig vara meningslöst med boktjejen, så hon satte sig bara och väntade på vad som skulle ske.

Felicia tog ett djupt andetag. ”Jag… eh…”, började hon och skrattade lite nervöst. Det gjorde Lucy mer avslappnad att se att Felicia faktiskt kunde bli generad. ”Det var kanske inte helt rätt av mig att ta med din bok hit”, började hon.
”Nej”, sa Lucy. ”Det var det inte.”
”Förlåt”, sa Felicia och såg olycklig ut. Jag var så nyfiken på den. Och på dig. Jag har varit nyfiken på dig länge, men jag har inte vågat prata med dig. Jag ville inte störa dig heller. Du ser så koncentrerad ut när du skriver.” Lucy kände sig lite generad. De blå ögonen tittade på henne och Felicia log.
”Kan du förlåta mig?” Lucy nickade.
”Har du läst den?”, undrade hon.
”Ja", sa Felicia skamset. "Jag tänkte faktiskt låta bli först. Jag tog upp den och lade ner den igen fem gånger. Till slut tänkte jag att om jag inte läste den så skulle du ändå bara tro att jag hade läst den.” Lucy kunde inte låta bli att skratta. ”Jag tyckte väldigt mycket om den”, fortsatte boktjejen. ”Du har en otrolig fantasi och förmåga att ge liv till dina karaktärer. De känns verkligen riktiga.”
”Tack”, stammade Lucy och insåg att komplimangen hade gått rakt igenom skyddsväggen som skulle stänga ute alla andra människors åsikter om henne.
”Vet du vad jag tycker att den borde heta?”, sa Felicia entusiastiskt.
”Heta? Min skrivbok?”
”Ja. En novellsamling är det ju. Människor på café. Vad tycker du? Så enkelt men ändå så rätt och så lockande liksom, att få en titt i de människors liv, som man annars bara ser vid ett bord bredvid sig!"
”Jaha.. ", sa Lucy förvirrad. "Ja, om du gillar det så. Inte för att det spelar någon större roll för mig om den heter något eller ej..”
”Åh. Jo, men det gör det”, utbrast Felicia. ”En boks titel spelar mycket stor roll när människor handlar.”
”Ja, men.. jag skriver ju som sagt bara för mig”, påminde Lucy henne.
”Men varför? Vore det inte bättre om jag gav ut den åt dig?”
”Ge ut den? Du vill ge ut mina noveller?” Lucy tittade skeptiskt på henne.
”Ja!” Felicia flyttade närmare henne i soffan och strök hennes hand. ”Du kan väl tänka på saken?” Lucy drog efter andan men stod emot reflexen att dra åt sig handen. Felicia verkade vara en sån där människa som tog i folk. Lucy brukade försöka hålla sig långt borta från såna.

”Jag läste novellen om mig”, sa Felicia. ”Det var en fin berättelse. Lite mer dramatisk än verkligheten, men mycket vacker och mycket sorglig. Det är nog den av dina noveller som känns allra mest äkta. Den där saknaden efter de anhöriga och den där ensamheten som tjejen känner lyser verkligen igenom i allt hon gör. Jag grät till och med en skvätt när…” Felicia tystnade när Lucy plötsligt reste sig snabbt ur soffan. Lucy svalde. Vilken idiot hon var. Hon hade skrivit sin egen historia i novellen om boktjejen utan att ens märka det.

Fortsättning följer i morgon!