Sarahs jul, Del 1

Sarah gnuggade med vanten på den dimmiga bilrutan och såg ut. Oändligt många snötäckta granar svischade förbi och då och då skymtade havet i bakgrunden. Himlen var mulen och verkade hota med att släppa ner ännu mer snö när som helst. Hon tänkte på sina föräldrar. De satt förmodligen på någon solig strand just nu. Mamma tyckte att en av de bästa sakerna med att gå i pension var att man kunde hoppa över hela vintern och fly till något varmare land. Nu befann de sig på andra sidan jorden, i Australien. Sarah visste inte ens när de tänkte komma tillbaka. När blåsipporna kommer fram, hade hennes mamma sagt. Hon lutade pannan mot vindrutan. Det var varmt i bilen och Klaras familj pratade och skrattade. Hon kände en hand på sin axel.

”Är du ledsen, Sarah”, undrade Klaras mjuka röst.
”Nej, inte alls. Lite trött bara.”
”Vi är snart framme.” Sarah log. Hur konstigt var det inte att fira jul med någon annans släkt. Även om hon hade känt Klara i flera år hade hon bara träffat hennes föräldrar och hennes syster några få gånger. Nu skulle de åka till Klaras farmor på släktgården där det tydligen fanns plats för alla: mor- och farbröder, fastrar och mostrar, kusiner och kusinbarn. Och för henne. Men även om det skulle kännas fel att fira jul med en massa främmande människor skulle det vara ännu värre att sitta ensam hemma på julafton. Och hon hade ju Klara.

Granarna utanför rutan blev färre och ersattes av björkar och enar medan det började skymma. Nu körde de på en liten slingrig väg och åkte över små broar mellan öarna. Till slut svängde Volvon in på en liten sandad väg som ledde fram till en grupp stora vita hus där det lyste i fönstrena. Ute på vägen stod en man i blå dunjacka och grön öronlappsmössa och tände marschaller och satte dem i smidda hållare längs uppfarten. Klaras pappa vevade ner rutan när de körde upp bredvid mannen.

”Tjenare Oskar!”
”Välkomna välkomna!”, hälsade öronlappsmannen glatt och hukade sig ner vid rutan och sträckte in handen till Klaras mamma och pappa i bilen. ”Vad roligt att se er! Vi ses därinne strax. Jag ska bara fixa klart här.”
”Det där var min morbror Oskar”, sa Klara. ” Och ja: Han är alltid lika glad.” Bilen bromsade in framför det största huset och de klev ur bilen på stela ben. Det var kändes väldigt kallt ute.

.