Sarahs jul, Del 2

Trätrappan knarrade när hon följde efter Klara upp mot övervåningen med en väska i varje hand. Det luktade gott av trä, glögg och tända stearinljus. Huset var stort och på nedervåningen hade släkten samlats i vardagsrummet för att dricka glögg och äta pepparkakor. Klaras föräldrar hade gått in för att hälsa på alla medan Klara och Sarah bar upp packningen.
”Här får du sova” sa Klara och stannade utanför en öppen dörr i ena änden av korridoren. Sarah kikade in i rummet. Det var inte stort men sängen verkade rejäl och det fanns en byrå och en garderob. Mer behövde hon inte. Genom fönstret såg hon gården och infarten där marschallerna brann.
”Jag har sovrummet längst ner i andra änden, bredvid mammas och pappas rum, och här bredvid dig tror jag Milla kommer att bo. Det är min kusin. De är tre barn så de får inte plats allihop i andra huset. Ska vi gå ner och hälsa? Jag ska bara byta tröja och ställa in väskan.”

Klara försvann in på sitt rum och Sarah skulle just gå in till sig när det knarrade i trappan bredvid henne. En tjej med långt svart hår och intensivt gröna ögon uppenbarade sig. Hon hade rört sig så fort att Sarah knappt hann reagera och det var som att ett moln av energi kom emot henne. Sarah kunde inte hjälpa att dra efter andan innan hon log stort. Hon fick ett lika stort leende tillbaka och nyfikna ögon granskade henne.
”Det är du som är Milla”, konstaterade Sarah. Milla skrattade.
”Det stämmer. Och du är Klaras kompis?”
”Sarah.” Hon sträckte fram handen.
”Hej Sarah.” Milla tog hennes hand och skakade den. De gröna ögonen mötte hennes blick igen och någonting vaknade inne i hennes bröst.
”Jag ska duscha och byta om”, sa Milla och pekade mot sitt rum. ”Men vi ses sen.” Och sen var hon borta lika snabbt som hon kommit. Sarah tog ett djupt andetag och gick in på sitt rum och satte sig på sängen. Det var underligt, all tröttheten efter bilresan var försvunnen och hon kände sig full av energi. Hon var inte ens nervös över att träffa Klaras släkt längre. Hon kände sig stark. Det knackade på dörren och Klara kom in.
”Ska vi gå ner?”
”Ja”, sa Sarah bestämt och log. Klara höjde på ögonbrynet.
”Har du pratat med dina föräldrar?”
”Va?”
”Jag vet inte men… Du verkar på mycket bättre humör plötsligt.”
”Jaha.. Jo, det är jag nog. Förlåt att jag var lite seg förut. Jag har aldrig firat utan min familj förut, men jag tror faktiskt det kommer gå jättebra.”
”Det låter bra”, sa Klara och kramade hennes axel. ”Jag ska göra mitt bästa för att du ska trivas.”