Sätta segel, del 14 av 15

Malin höll på att svabba matsalen när Adele öppnade dörren och tittade in.

”Hej, jag skulle bara höra om det gick bra med Alice?”

”Alice?”

”Ja, Maxi var lite taskig mot henne på lektionen och sen ville hon inte vara med längre. Hon sa att hon hade ont i magen och att hon skulle gå upp till dig. Har hon inte varit här?”

”Nej…” Malin tänkte igenom tiden som gått sedan lunchen. Hon hade inte lämnat matsalen alls, så Alice borde ha sett henne om hon hade kommit förbi. ”När var det här?”

”Det var nog en timme sedan.” Adele såg med ens orolig ut.

”Hon kanske är på sitt rum”, föreslog Malin. ”Hon hade med sig en hel trave böcker hit.”  Malin släppte svabben och de gick tillsammans med snabba steg upp mot baracken. Efter att ha knackat på dörren till tjejernas rum öppnade de och kikade in. Där var tomt.

”Skit”. Adele såg sig nervöst omkring. ”Var kan hon vara? Det här är mitt fel. Jag skulle inte ha släppt iväg henne. Jag tänkte att det var så kort väg upp till matsalen, så inget borde kunna hända då. Jag såg hur hon gick iväg uppför backen, men sedan var jag tvungen att hålla koll på barnen i båtarna…”

”Ta det lugnt, Adele. Vi hittar henne. Vi får titta ute istället.” De gick nerför trappan och stod strax utanför huset igen. ”Vi tar varsitt håll.” Malin gick runt det stora huset och Adele runt den andra baracken, och de ropade Alices namn, men ingen syntes till. De möttes igen och Malin tyckte att Adele såg ännu mer skärrad ut, fastän hon försökte hålla sig lugn.

”Okej. Få se…”, muttrade hon. ”Hon har bråkat med sin bror, och vill säkert vara ledsen i fred. Vart går man då?”

”Egentligen kan hon bara ha gått åt två håll”, konstaterade Malin. ”Antingen bort längs stranden, eller upp i skogen.” De tittade på väggen av granar bakom gården.

”Skogen är så tät. Den känns inte så gästvänlig att ta sig fram igenom, men man vet ju aldrig...” Adele såg på Malin igen och de utbytte uppgivna blickar. Malin tänkte först föreslå att de skulle dela upp sig, men hon hejdade sig när hon fick syn på Björn och Charlotte hundra meter längre ner i backen när de kom gående från vattnet. Hon busvisslade och vinkade och de stannade och såg upp. Malin sprang mot dem och Adele tog rygg på henne.

”Det är Alice”, flåsade hon. ”Hon är borta efter att ha bråkat med sin bror. Vi tänkte leta längs strandvägen. Kan ni leta genom barackerna och sen skogen närmast husen?”

”Okej”, sa Charlotte, som genast var med på noterna. ”Har du din mobil med dig? Då hörs vi av om vi hittar henne.”

”Okej, bra!”

De gav sig iväg längs grusvägen, där de hade promenerat de tidigare morgnarna, och spanade längs stranden och upp mellan björkarna. Med jämna mellanrum ropade de på Alice, men inget svar hördes och se såg inga spår efter henne. Adele gick fort och Malin hade svårt att hålla jämna steg med henne. Efter tjugo minuters promenad hade Malin halkat efter ett hundratal meter, men hon försökte att istället spana extra noga upp i det höga gräset och in mellan trädstammarna.  En äng öppnade sig på vägens högra sida och till vänster förbyttes stenstranden i otillgängliga klippor som sluttade brant ner i vattnet. Plötsligt hörde Malin ett rop. Det var Adele som hade ropat och Malin såg hur hon började springa framåt längs vägen. Malin började också springa och nu såg hon att något rörde sig längre fram vid den långa träbryggan som sträckte sig ut från klipporna. Hon hade gått förbi den tidigare när hon hade varit ute och promenerat. Den var väldigt gammal och såg fallfärdig ut, så hon hade inte vågat sig ut på den. Nu såg hon hur konturerna av Alices lilla person var på väg ut på den, medan Adele skrek och viftade medan hon sprang, men Alice verkade inte höra henne. Malin tog in lite på Adele, men andades som ett lokomotiv och kände hur mjölksyran spred sig i musklerna och hur det smärtade i lungorna. Alice figur gick sakta längre och längre ut på bryggan, tills hon stod längst ut på den. Nu var Adele bara hundra meter från bryggan och Alice verkade äntligen höra hennes rop för hon stannade och tittade upp.

”Gå tillbaka! Gå in igen”, ropade Adele och pekade inåt land. Alice såg ut att nicka och vände sig om, men hon hann bara ta ett steg innan de murkna plankorna gav vika under henne och hon försvann ner i vattnet.

”Nej”, skrek Adele. Nu var hon framme vid bryggan och hon började försiktigt ta sig ut på den med små snabba steg längs bryggans ena kant. Malin såg hur Alice sprattlade i vattnet. Hon hade sett tidigare att Alice kunde simma, men förmodligen fick hon panik av fallet och kanske hade gjort illa sig också. Adele kom längre ut på bryggan och Malin hoppades att plankorna skulle hålla, för bryggan var hög och under de första tio metrarna låg stora klippblock i vattnet. Nu var Malin också framme vid bryggan och hon såg hur Adele hoppade i vattnet på bryggans ena sida. Hon visste inte vad hon skulle göra och stannade vid bryggans fot och spanade ut i vattnet. Det såg ut som att Alice försökte hänga sig på Adele för de försvann båda ner i vattnet, men huvudena kom strax upp igen.

”Lugn Alice, du måste hålla dig lugn. Kom ihåg hur vi övade! Slappna av! Jag bogserar dig! Kommer du ihåg? Slappna av. Okej, bra.” Nu höll Adele flickan under hakan och de började röra sig mot land. Malin såg sig omkring. Det var så brant överallt. Var skulle de ta sig upp? Malin sprang längs klipporna tills hon såg ett ställe som såg lite mer tillgängligt ut. Hon hoppade över stenblocken och klättrade ner för klipporna tills hon stod på en lägre avsats vid vattenbrynet.

”Adele! Hitåt! Ta henne hitåt!” Adele vred på huvudet och ändrade riktning mot klippan där Malin satt. Strax var de framme och Malin tog tag i Alice armar. Någonstans mindes hon vad hon hade lärt sig på skolidrotten på gymnasiet. ”Okej Alice, vi tar sats och på tre drar jag upp dig. Ett, två, tre!” Alice skrek. Ett skrik av smärta ekade mellan klipporna innan hon landade vid Malins fötter. Nu grät hon och höll handen om sin ena arm. Adele hävde sig upp på klippan och drog efter andan.

”Alice, har du ont? Var gör det ont?” Malin höll om den gråtande flickan som hulkade mot hennes axel.

”Armen”, kved hon.

”Okej. Gör det ont på något annat ställe?”

”Tror inte det.”

”Du kan ha brutit den, men det är ingen fara. Vi får ta dig till sjukhuset så får de röntga dig.” Hon såg på Adele som fortfarande försökte hämta andan. ”Är du okej?” Adele nickade.

”Bra. Jag ringer Charlotte så får de komma och hämta oss med bilen.”

 

.