Malin kände sig utmattad. Hon gick tillbaka till sitt rum
och lade sig i sängen igen och halvslumrade. Klockan sju började Charlottes
väckarklocka att pipa och hon började röra sig under täcket. En hand sträcktes
ut och fumlade efter avstängningsknappen och ljudet upphörde. Charlotte låg
stilla en stund och bara andades. Hon hade aldrig varit särskilt morgonpigg.
”God morgon”, fick hon fram efter några minuter.
”Ja, jag vet inte…” Malin suckade och hon kände hur tårarna
började rinna igen. Charlotte satte sig upp och tittade oroligt på henne.
”Är du okej? Har det hänt något?” Hon hoppade ner från sin
säng och kom bort till Malin och lade handen på hennes axel. ”Mallan.. vad är
det?”
”Jag känner mig så dum. Hon, Adele, hon verkade så trevlig.
Det var som att hon redan kände mig. Och det gjorde hon också, för hon var Sadies terapeut!”
”Oj.. Det.. Jag visste inte ens att Sadie gick i terapi.”
”Hon ville inte att någon skulle veta det.” Malin satte sig
upp och torkade bort en tår från kinden.
”Men, vad har hänt mellan dig och Adele? Det känns som att
jag har missat något här. Flörtar du med kvinnor utan att berätta det för mig?”
”Ha…” Malins ansikte mörknade.
”Vad är det?”
”Och du, vad gör du själv med Björn i ladan på nätterna?”
Charlotte hoppade till och reste sig från sängen.
”Jaha..” Hon gick fram till dörren och sedan tillbaka. Sedan
satte hon sig på sängen igen. ”Jag tänker lämna Calle. Det har inte varit bra
mellan oss på länge. Jag hoppades väl på något vis att vi skulle hitta tillbaka
till varandra igen, men vi verkar bara glida mer och mer isär. Nu när frågan om
seglarlägret kom upp så kände jag bara att det skulle bli jätteskönt att få
komma bort och vara ensam ett tag. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna samla
mina tankar lite då. Det här att Björn dök upp, det var helt oväntat. Men vet
du, allting blev helt glasklart för mig plötsligt. Varför går jag runt och
lider av att bo tillsammans med någon som inte älskar mig, när jag istället
skulle kunna få en man som gör mig lycklig? Det är ju helt idiotiskt.”
”Ja.. det är klart. Jag visste inte att du och Calle var
olyckliga.”
”Nej, vi har väl lyckats upprätthålla en fasad utåt, vid de
få tillfällen vi gör saker tillsammans. Annars jobbar han mest. Och spelar
golf. Och jag gör saker på mitt håll.”
”Det var tråkigt att höra. Och det här med Björn.. är
det..?”
”Jag vet inte än. Det kanske bara är en liten
sommarförälskelse, men det spelar ingen roll. Han har i alla fall fått mig att
förstå vad jag vill.”
”Det är ju bra.”
”Men Adele… hon verkar lite.. mystisk, tycker du inte? Lite
hemlighetsfull?”
”Jo.. Eller, jag tyckte det först, men det kanske bara var
för att hon faktiskt hade
hemligheter, och för att de inkluderade mig.”
”Kanske. Hon är väldigt rar med barnen. De älskar henne.”
”Hon var väldigt rar med mig med…”, började Malin och
Charlotte skrattade.
”Exakt hur rar?”
”Inte så rar som Björn. Jag förstår mig inte på henne. Hon
är helt fantastisk när vi pratar och hon var helt underbar när vi var ute med
båten, men..” Charlotte rynkade pannan och såg ut om hon tänkte skjuta in någon
fråga om vad det var för en båt, men hon hann inte innan Malin fortsatte. ”Jag
vet bara inte vad jag ska tro längre. Bryr hon sig om mig på riktigt, eller är
jag bara någon rolig lek för henne? Eller en psykologisk studie?”
”Säg det… Men det kanske visar sig?”
”Kanske… Jag vet bara inte om jag vill prata med henne mer.
Jag känner mig bara arg. Jag hatar när människor ljuger för mig.”
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar