Sätta segel, del 15 av 15

Malin satt på en bänk i ett väntrum på sjukhuset med Adele vid sin högra sida. Alices föräldrar hade tydligen passat på att åka på semester till Grekland medan barnen var på seglarskolan, så det fanns ingen som kunde hämta henne. Nu var hon inne på röntgen, men Malin hade lovat henne att de skulle vänta precis utanför. Det var när sköterskan stängde dörren som Malin hade insett att de var ensamma i den kala salen. Allt hade gått i ett och först nu verkade hennes hjärna försöka sammanfatta allting. Kanske var det likadant för Adele för tystnaden lade sig och ingen av dem visste hur de skulle börja. Adele satt lutad mot väggen i det par jeans och den huvtröja hon snabbt hade dragit på sig när de kom tillbaka till gården. Hon hade insisterat på att få åka med till sjukhuset och Malin förstod henne. Det hade hon också velat. Adele brydde sig och Adele var inte ond, även om Malins ilska gärna ville förenkla allt till det. Men hon mindes hur rädd hon hade varit, när Adele klättrade ut på bryggan, så rädd att hon skulle göra illa sig, slå i huvudet eller något annat hemskt. Och på stranden, när de båda var i säkerhet igen.. Malin mindes lättnaden. Den fanns fortfarande kvar hos henne och den var mycket större än vad hennes ilska hade varit. Hon tillät sig att tänka igenom allt igen, vad Adele hade sagt och gjort. På något vis kändes det inte lika stort och fel längre.

”Hur känns det?”, fick Malin fram till sist. Adele nickade.

”Jag är glad. Väldigt glad. Jag vet inte vad jag hade tagit mig till om något allvarligare hade hänt.”

”Du räddade förmodligen hennes liv.”

”Det var inte mer än rätt i så fall. Det var mitt fel att hon försvann från början.”

”Nej. Du gjorde ingenting fel. Vi kan inte hålla koll på barnen varje sekund. Det kan inte deras föräldrar heller. Vi måste kunna lita på att de gör som vi säger.”

”Kanske. Det spelar ingen roll. Det är skönt att det är över i alla fall.” Hon flätade fingrarna och såg på Malin igen. ”Så.. vad händer nu?”

”Jag tror att de kommer att konstatera att underarmen är bruten och vilja gipsa henne.”

”Ja.. ” Adele log nu och såg lite generad ut. ”Fast jag tänkte… med oss? Eller, finns det något oss? Är du väldigt arg på mig?”

”Jaså det.” Malin skrattade lite. ”Det har jag knappt hunnit tänka på.”

”Jag har tänkt på det, hela natten. Jag känner mig som en idiot, och ändå, när jag tänker tillbaka, så vet jag inte riktigt vad jag skulle ha gjort annorlunda. Jag kunde inte låtsas som att jag inte var intresserad av dig alls, när jag faktiskt var… är.. väldigt intresserad av dig…” Hon log lite osäkert och Malin kände kinderna hetta. Hon visste inte vad hon skulle säga, men hon kunde inte hjälpa att hon tyckte väldigt mycket om att höra det och Adele var väldigt söt.

”Jag har skrivit under på att jag inte får diskutera mina patienter med någon utomstående”, fortsatte Adele. ”Nu har jag väl gjort det ändå, lite grann i alla fall, men jag var tvungen att förklara. Jag vet att hela situationen är jättekonstig. Och jag förstår att det känns orättvist att jag vet mycket mer om dig än vad du vet om mig, men… Jag skulle gärna vilja få en chans, att visa dig vem jag är. Skulle du kunna tänka dig att ge mig en chans?” Malin log.

”En chans borde du ju kunna få.” Då öppnades dörren och Alice skuttade ut med sköterskan efter sig och verkade plötsligt hur glad som helst.

”Jag ska få gips, jag ska få gips!” Sköterskan skrattade och vände sig till Malin och Adele. ”Ja, barn brukar av någon anledning ta den nyheten mycket bättre än vuxna. Vi får gå ner till doktor Johannesson med de här bilderna så ska vi förbereda gipset.” Så gick de iväg längs korridoren, först Alice och syster Siv, sedan Malin och Adele, och allting kändes plötsligt bättre än på mycket länge. Lovande. Början på något nytt. Alice vände sig om och sken mot Malin.

”Malin, vill du skriva på mitt gips sen?”

”Det vill jag väldigt gärna.”

.