Piggsvinet - en elak liten jävel med polisen i hälarna. Del 3 av 3

De parkerade hyrbilen och betalade för två dygn.
”Jag tycker lite synd om dem som hyrde ut bilen. De var ju så trevliga.” Sanna lyfte ur väskorna ur bagageutrymmet och slog igen bakluckan.
”De får ju tillbaka sin bil, så det är väl lugnt? Parkeringsbolaget kommer att kontakta dem när tiden har gått ut.”
”Vad ska jag göra med nycklarna då?” Bilen blinkade till när hon låste och hon höll upp nyckeln.
Anja log. De hade just stulit 97 miljoner och Sanna var orolig för någons bilnycklar. Men det kändes ändå bättre att hon fokuserade på de små sakerna.
”Vi kan posta dem om du vill? Det är ändå en timme kvar tills flyget går.”
”Ja, kan vi göra det? Det skulle kännas bättre.”
”Du är rolig. Men väldigt söt.”

Det var lång kö till säkerhetskontrollen, men snart var de igenom. Sanna skötte sig ändå väldigt bra insåg Anja. Hon verkade inte alls lika nervös längre, snarare lite glad och upprymd.
”Gate 14B”, läste hon på tavlan för Departures.
”Det står inget om några förseningar heller. Skönt.”
”Där finns en affär. Kan vi kolla om de har kuvert och frimärken?”
”Absolut. Jag..” Hon stelnade till av en välbekant signal. Jobbmobilen ringde i fickan. Sanna hörde det också och såg förskräckt på henne.
”Svara inte.”
”Undrar vem det är?” Hon tog fram telefonen ur jackan och såg på displayen. Bertil Arnestedt. Hon såg genast den bistre slipsmannen framför sig. ”Chefen”.
”Svara inte”, viskade Sanna igen och såg ut att vilja ta telefonen ifrån henne.
”Nej, nej. Jag ska inte svara.” Ringandet slutade. De såg på varandra.
”Vad betyder det?”
”Vet inte.” För den första gången sedan hon hade tryckt på knappen och fört över pengarna kände hon sig orolig på riktigt. Hade de märkt något? Men vem? Hur? Alla hade ju gått hem. Och säkerhetsavdelningen, det var ju hon själv. Det var aldrig någon annan som var inne och kollade på bankkontona på fredagskvällen.
”Vad gör vi nu? Ska vi ta oss härifrån?”
”Jag vet inte. Köp det där kuvertet och frimärkena. Jag måste tänka lite.” Hon satte sig på bänken utanför affären medan Sanna försvann in, då och då kastande en orolig blick mot henne. Anja tittade på telefonen i sin hand. Tio minuter till avgång. Ingen visste väl att de var där? De kunde misstänka att de åkt till flygplatsen förstås. Men skulle polisen i så fall hinna dit innan planet avgick? Och om de inte hann dit, skulle de kunna se till att de blev gripna i Mexico när de klev av?
Telefonen plingade och hon ryckte till så att hon tappade den på marken. När hon lyfte upp den såg hon en spricka över skärmen och hon grimaserade.
Bertil Arnestedt – 1 nytt meddelande läste hon på displayen. Hon öppnade det.

Karin, vill bara påminna om att vi behöver utfärda nya säkerhetscertifikat till Adam och Nils som börjar på måndag. Bra om du kan komma in till kontoret redan vid halv åtta.

Ett leende spred sig över hennes ansikte och kroppen började slappna av. Så chefen ville bara ringa och störa på fredagkvällen för att kräva lite mer övertid av henne. Det var ju för väl. Men nu fick det räcka. Nu var det dags att betala för all den övertid hon redan lagt ner.

Strax stod Sanna framför henne igen. Anja höll upp telefonen och visade sms:et. Strax sjönk Sannas axlar ner och hon drog efter andan.
”Tack gode gud.” Hon satte sig bredvid Anja på bänken och googlade biluthyrarens adress. Sedan släppte hon ner nycklarna i kuvertet och klistrade igen det.
”Är det inte en postlåda där framme?”
”Jag tror det. Det blir bra. Nu måste vi gå till gaten.”

”Hej. Välkommen.” Flygplatspersonalen scannade biljetterna och släppte ombord dem på planet. Sanna skickade Anja en lycklig blick och det var nästan så att de började skratta.
”Det här är så sjukt”, viskade Sanna. Hon nickade. Den första gången hon hade tagit ut sin ilska på samhället hade det varit genom att snatta tuggummi i den lokala kiosken. Paradoxalt nog hade känslan varit nästan densamma. Den där känslan av att ha en hemlighet – ett tuggummi, 97 miljoner. Ingen visste, ingen förstod. Ingen utom Sanna. Hon hade varit ensam då, när hon snattade tuggummit. Egentligen hade hon väl varit mer eller mindre ensam hela livet. Hon tog Sannas hand när planet lyfte. Piggsvinet – snart med polisen i hälarna, men inte ensam mer.

.

Piggsvinet - en elak liten jävel med polisen i hälarna. Del 2 av 3

Snart, snart skulle Christer få veta vem hon var - hon var kvinnan som rymde med hans pensionsfond. På måndag skulle dagen börja med att folk undrade var hon var. Så småningom skulle någon försöka göra en utbetalning från kontot och undra vart tusan alla företagets pengar hade tagit vägen. Var skulle hon själv befinna sig då? Jo, i Mexico på en solig strand med en snygg tjej vid sin sida. Kanske kunde de köpa ett hus där, om de trivdes, annars kanske de åkte vidare till Sydamerika.

Mobilen plingade till och hon läste sms:et. Sanna stod redo med bilen nere på gatan och resväskorna var packade. Perfekt. Pengarna tickade över till de nya kontona i skatteparadiset, överföring efter överföring. Två minuter kvar. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Där nere stod den silvriga Volvon som hon kände igen från biluthyrningen och längre upp i backen försvann fete Christers profil bort mot tunnelbanan. Hon bet sig i läppen. Han kom undan för lätt. Pengarna var ju ändå företagets egentligen. Christer borde få ett personligt straff också. Hon satte sig vid datorn och gick in på den allmänna katalogen. Där letade hon upp Christers personliga mapp och scrollade bland dokumenten. Finansutredningen? Just ja, det där hade han tjatat om i flera veckor om hur mycket tid det tog. Radera. Sådär. Och sen tömma papperskorgen och radera säkerhetskopian. Fanns det något mer hon kunde göra?

Hon gick bort till Christers plats och studerade det stökiga skrivbordet som var fyllt av papper, pennor, smutsiga kaffekoppar och andra prylar. Hennes blick föll på anslagstavlan. Häftstift, det var ju rätt klassiskt. Hon gömde några stift genom att sticka in dem i det slitna tyget på Christers stol. Sedan plockade hon bort tangenterna p, i, g, s, v och n från tangenbordet och klippte av sladden till musen. Vad mer? Hon drog ur alla övriga sladdar till datorn. Christer var totalt oteknisk och han kom alltid först av alla på morgnarna. Han skulle antingen få krypa ner under bordet med sin feta mage, sucka och stöna och dra i sladdhärvan, eller få vänta i säkert två timmar innan någon kom och kunde hjälpa honom. Bara för att till slut kunna logga in och upptäcka att allt hans arbete var borta. Underbart.

Det plingade till från hennes dator och hon gick tillbaka till sitt skrivbord. Överföringen var klar. Dags att dra. Hon stängde ner datorn, drog åt sig jackan och väskan och såg sig om en sista gång. Adjö då, Management Invest och adjö fete Christer. Må ni alltid minnas mig, Piggsvinet – en elak liten jävel. Hon lät bli att släcka, drog upp dörren och joggade nerför trapporna. Utanför huset syntes ingen till och hon tog några snabba steg över trottoaren, öppnade bildörren och hoppade in bredvid Sanna.
”Ah, där är du! Gick allt bra?” Sanna gav henne en kram och en snabb kyss.
”Som på räls. Nu drar vi.”
Sanna startade motorn och backade ut.
”Jaha. Så nu är vi brottslingar.”
”Ja. Mest jag egentligen. Fast det var jag redan så det är ingen större förändring.”
”Skulle du inte ta av peruken nu?”
”Ah, just det. ”Hon lutade sig fram och drog försiktigt ur nålarna. Sedan skakade hon ut sina blonda lockar och suckade nöjt. ”Gud, så skönt.”
”Känns det aldrig jobbigt?”
”Vilket? Peruken?”
”Nej, att veta att du är jagad.”
”Jag har aldrig känt mig särskilt jagad faktiskt. Men jag har i och för sig aldrig snott så här mycket pengar förut. Kanske lägger de ner mer energi då. Inte för att det kommer att hjälpa.”

Bilen rullade genom stan, över Öresundsbron och snart var de i Köpenhamn. Vid ljudet av sirener som närmade sig lystrade de båda till, men polisbilen susade bara förbi dem, på väg någon annanstans. Sanna svängde av mot flygplatsen.
”Ok, så du tror det här kommer funka nu då? Det kommer inte att stå poliser och vänta på oss på flygplatsen?” Sanna var uppenbart nervös och det gjorde Anja lite orolig också. Hon var van vid att arbeta själv och sina egna nerver visste hon att hon kunde lita på.
”Ingen kommer att märka något förrän på måndag. Det bästa är att vi tar oss ut ur landet så fort som möjligt. Dessutom har du inget att vara orolig för. Du har ju inte gjort något och du vet inget. Du ska bara åka på semester med din flickvän.”
”Jag vet. Förlåt. Jag ska skärpa mig. Jag har bara aldrig gjort något sånt här förut.”
”Det är lugnt. Men lita på mig bara och gör som jag säger så kommer allt gå bra. Okej?”
”Okej.”

.

Piggsvinet - en elak liten jävel med polisen i hälarna. Del 1 av 3

Han skrockade belåtet så att den stora magen guppade och vände sig mot sin dator igen. Det var märkligt ändå, tänkte Anja, att någon kunde vara så ful och så fet och ändå så fantastiskt nöjd med sig själv. Nästan varje dag hittade Christer något i hennes uppenbarelse som han kunde skoja om, hennes längd, hennes kläder, hennes ordval och idag: hennes nya frisyr med de svarta piggarna. Men hon kunde verkligen inte bry sig mindre om vad Christer tyckte om henne. Kontoret var hans värld, stället där han var trygg, där allting var som det alltid hade varit, ända tills hon kom och störde balansen. Lesbiska tjejer med skinnjacka och piggar i håret var förstås skrämmande, det insåg hon. De måste skojas med tills de förlorat sin farlighet. Måndagen fyra veckor tidigare var dagen då hon blev Piggsvinet. Det namnet gillade Christer, det märkte hon direkt. Det skulle få sitta i ett tag.

Hon sade aldrig någonting tillbaka när han drev med henne, bara log överseende och gick vidare genom korridoren. Vid det här laget trodde han nog att hon var ofarlig. Ett störande moment på grund av sitt utstickande utseende, men ändå en liten ofarlig tjej som inte käftade emot. Kanske hade han haft mer respekt för henne om han hade vetat hur grym hon var på datorer, men de hade aldrig arbetat på något gemensamt projekt, så det var han lyckligt ovetande om. Ett år hade hon jobbat där nu. Hon kunde allt om företagets datasystem och säkerhetslösningar och hade allt förtroende och alla behörigheter hon någonsin kunde behöva.

”Hejdå, vi ses på måndag”, ropade Pierre och försvann ut genom dörren. Hon höll upp handen i en hälsning. Den fete Christer vände sig slött om, men sade inget. Skulle han inte gå hem snart? Klockan var sex och det var fredag. Men han hade ingen familj som väntade på honom och hon hade märkt tidigare att han kände sig viktig när han jobbade över. Hon hade tänkt sig att hon skulle vara ensam när hon gjorde kuppen, men det spelade ingen roll. Han satt ju ändå alltid bara där borta vid sin dator och slötittade. Hon kunde inte minnas att han någonsin varit framme vid hennes plats. Hon öppnade sin mall och loggade in på banken med administratörsbehörigheten. Det fanns en beloppsgräns på 100 000 kronor i hennes attesträttighet, men det fanns ingen begränsning på hur många transaktioner hon kunde utföra. 97 miljoner fanns det på kontot. Precis lagom. Det skulle bara ta några minuter att hämta dem.

Något rörde sig i ögonvrån. Hon såg hur Christer reste sig och drog på sig jackan. Dålig timing. Hon förminskade fönstret med banköverföringen och öppnade upp ett Exceldokument, men han gick bara rakt förbi henne och fortsatte mot ytterdörren.
”Du får släcka när du går Piggis. Det är onödigt om elen står på hela helgen.”

Hon svarade inte. Varför skulle hon göra det när han inte ens bemödade sig om att se åt hennes håll eller önska en trevlig helg? Visste han ens vad hon hette på riktigt? Hon hejdade sig och log åt det komiska i tanken. Vad hon hette på riktigt visste han naturligtvis inte. Det var det inte någon på jobbet som gjorde. De kallade henne för Karin, eftersom det var med det namnet hon hade sökt jobb där. Inte Christer förstås, för han kallade henne Piggsvinet och trodde att hon var liten, snäll och oskyldig. Hennes närmaste kollega, Malin, kallade henne för Kakan. Malin var den enda från jobbet hon skulle sakna. Fast bara lite grann. Och inte så länge. Hon log brett. Liten - ja, snäll - nej, oskyldig - inte det minsta.

.

Som eld av Sara Lövestam

Sista boken i vår hög av ungdomsläsning är "Som eld" av Sara Lövestam.

Här får vi möta Anna och hennes alkoholiserade far, på väg ut till ön där de har sin stuga. Redan på båten spanar Anna in en snygg tjej, som går av vid samma brygga. Tjejen heter Lollo, men de kommer från olika världar. Lollo bor i ett fint hus på en jättetomt och hennes pappa har dyra båtar och pratar om affärer i sin mobil. Anna och hennes pappa har en liten eka som de lägger nät med, en fallfärdig stuga och en massa skrot på tomten. Men Anna och Lollo dras till varandra ändå och när de väl börjat prata med varandra spelar allt det där andra inte så stor roll. Inte för dem i alla fall. Men de undrar förstås hur deras familjer skulle reagera om de skulle bli ihop med någon från en helt annan värld. Skulle det verkligen funka?

Det här är en söt bok om kärlek och skärgård och sommar. Sara Lövestam skriver alltid väldigt bra och det gör hon nu med, men på en enklare nivå än i tidigare böcker förstås, eftersom det är en ungdomsbok. En perfekt sommarbok för den lesbiska tonåringen!

.

Svindel av Cat Clarke

Svindel, av Cat Clarke, handlar om Anna, som har världens mest perfekta pojkvän. Ändå är det någonting som fattas i deras förhållande. Annas bästa vän heter Tilly och hon har precis kommit ut. Nu ska Cam, Annas pojkvän, ordna stor fest i sitt stora fina hus med pool. Anna har bestämt sig för att försöka para ihop Tilly med den enda andra tjejen hon vet i deras skola som är lesbisk, men Tilly verkar inte vara intresserad av det förslaget. Eller låtsas hon bara? Kanske är hon intresserad fastän hon inte vill erkänna det, tänker Anna.

Den här boken är, precis som Fånga en fjäril, en mycket lättläst bok. Den är kort och bokstäverna är till och med lite extra stora, men den här boken lyckas bättre med att fånga vårt intresse. Här känns det mer som att vi befinner oss med huvudpersonerna på riktigt.

Spoiler alert!
Vi fick tidigare en fråga om vad som kunde vara lämpligt för att muntra upp nyutkomna ungdomar i sitt lesbiska liv. Kanske är det här inte någon uppmuntrande bok, eftersom den har ett ganska hemskt och sorgligt slut. Samtidigt var det liksom på väg att bli ett lyckligt slut, innan vissa saker gick snett. Det vi vill säga är väl att det inte är en bok som har ett olyckligt slut på det sättet att det fick oss att känna oss ledsna över vår sexualitet. Men vill man ha en enbart romantisk och lycklig bok är detta förstås fortfarande inte boken man bör välja. Rekommenderad ålder är 13 år och uppåt.

.

Fånga en fjäril av Ida Engerman

Dags för några ungdomsböcker! Först ut är "Fånga en fjäril" av Ida Engerman!

Det här är en kärlekshistoria mellan två tjejer som går på gymnasiet. En av tjejerna vet att hon är lesbisk. Den andra tjejen har en pojkvän, men känner inte alls så mycket för honom som hon tycker att hon borde.

Under bokens första kapitel blir vi lite besvikna. Vi får följa de två huvudpersonerna, Olivia och Lise, som båda berättar i jag-form. Det hade kunnat vara bra, men eftersom de ska vara unga tjejer hade de behövt prata som unga tjejer. Det gör de inte. De pratar som att de vore vuxna som förklarar hur ungdomar beter sig. Det är lite synd, för efter ett tag utvecklar sig det hela till en spännande kärlekshistoria. Det känns också som att det är en historia som skulle kunna finnas på riktigt. Lise är skolans populäraste tjej och ingen misstänker att hon är fruktansvärt osäker, har uselt självförtroende och är rädd för att göra bort sig det mesta av tiden. Alla problem som uppstår i tjejernas trevande relation känns också väldigt sanna.

Boken är mycket lättläst, men samtidigt är den lite för enkel och för berättande ibland och då tappar den spänningen och läsaren känner sig distanserad från huvudpersonerna. Historien hade berört mer om språket och gestaltningen hade lyft den.

Vem passar boken? Vi tippar att den passar någon som förmodligen är ca 13-17 år och vill ha en lättläst bok med en mysig historia om lesbisk kärlek.

.

Årets sommarpratare

Idag släpptes listan med årets sommarpratare i radioprogrammet Sommar i P1. Save the dates!

5 juli: Bianca och Tiffany Kronlöf 

-Vårt Sommarprat kommer handla om allt som får oss förbannade och allt som får oss att skratta. En kaotisk kompott av tankar kring det som gör vår värld idag och det vi önskar ska göra vår värld i framtiden.

21 augusti: Silvana Imam 

-Jag vill berätta om hur jag kom hit. Från ett sjukhus i Litauen till vintrarna i Jakobsberg och somrarna i Syrien. Jag vill att ni ska se nyanserna i min historia och hur de färgar min person än idag. Mitt Sommarprat börjar i Klaipėda och jag har ingen aning om vart det slutar.

.

President Obama: It gets better

Vi avslutar vårt "It got better"-tema med hälsningen som den här kloke mannen skickade till sitt land. Och vi vill lägga till att vi håller med. Det kan vara jättejobbigt att vara ung, gå i skolan och känna att man inte passar in, men skolan tar slut så småningom och därute i världen väntar en massa fina människor som kommer att älska dig för den du är. Håll ut! It gets better! Dessutom finns det saker du kan göra redan nu. Om människorna i din skola inte är på samma våglängd som du: leta rätt på en förening där det finns personer som delar din livsstil eller dina intressen, tex RFSL Ungdom. Fler avsnitt av "It got better" med till exempel Laverne Cox och Tim Gunn hittar du på Youtube!

Jane Lynch - How it got better

Nästa på tur i serien It got better: Coola skådespelerskan Jane Lynch berättar om sin uppväxt.