Piggsvinet - en elak liten jävel med polisen i hälarna. Del 3 av 3

De parkerade hyrbilen och betalade för två dygn.
”Jag tycker lite synd om dem som hyrde ut bilen. De var ju så trevliga.” Sanna lyfte ur väskorna ur bagageutrymmet och slog igen bakluckan.
”De får ju tillbaka sin bil, så det är väl lugnt? Parkeringsbolaget kommer att kontakta dem när tiden har gått ut.”
”Vad ska jag göra med nycklarna då?” Bilen blinkade till när hon låste och hon höll upp nyckeln.
Anja log. De hade just stulit 97 miljoner och Sanna var orolig för någons bilnycklar. Men det kändes ändå bättre att hon fokuserade på de små sakerna.
”Vi kan posta dem om du vill? Det är ändå en timme kvar tills flyget går.”
”Ja, kan vi göra det? Det skulle kännas bättre.”
”Du är rolig. Men väldigt söt.”

Det var lång kö till säkerhetskontrollen, men snart var de igenom. Sanna skötte sig ändå väldigt bra insåg Anja. Hon verkade inte alls lika nervös längre, snarare lite glad och upprymd.
”Gate 14B”, läste hon på tavlan för Departures.
”Det står inget om några förseningar heller. Skönt.”
”Där finns en affär. Kan vi kolla om de har kuvert och frimärken?”
”Absolut. Jag..” Hon stelnade till av en välbekant signal. Jobbmobilen ringde i fickan. Sanna hörde det också och såg förskräckt på henne.
”Svara inte.”
”Undrar vem det är?” Hon tog fram telefonen ur jackan och såg på displayen. Bertil Arnestedt. Hon såg genast den bistre slipsmannen framför sig. ”Chefen”.
”Svara inte”, viskade Sanna igen och såg ut att vilja ta telefonen ifrån henne.
”Nej, nej. Jag ska inte svara.” Ringandet slutade. De såg på varandra.
”Vad betyder det?”
”Vet inte.” För den första gången sedan hon hade tryckt på knappen och fört över pengarna kände hon sig orolig på riktigt. Hade de märkt något? Men vem? Hur? Alla hade ju gått hem. Och säkerhetsavdelningen, det var ju hon själv. Det var aldrig någon annan som var inne och kollade på bankkontona på fredagskvällen.
”Vad gör vi nu? Ska vi ta oss härifrån?”
”Jag vet inte. Köp det där kuvertet och frimärkena. Jag måste tänka lite.” Hon satte sig på bänken utanför affären medan Sanna försvann in, då och då kastande en orolig blick mot henne. Anja tittade på telefonen i sin hand. Tio minuter till avgång. Ingen visste väl att de var där? De kunde misstänka att de åkt till flygplatsen förstås. Men skulle polisen i så fall hinna dit innan planet avgick? Och om de inte hann dit, skulle de kunna se till att de blev gripna i Mexico när de klev av?
Telefonen plingade och hon ryckte till så att hon tappade den på marken. När hon lyfte upp den såg hon en spricka över skärmen och hon grimaserade.
Bertil Arnestedt – 1 nytt meddelande läste hon på displayen. Hon öppnade det.

Karin, vill bara påminna om att vi behöver utfärda nya säkerhetscertifikat till Adam och Nils som börjar på måndag. Bra om du kan komma in till kontoret redan vid halv åtta.

Ett leende spred sig över hennes ansikte och kroppen började slappna av. Så chefen ville bara ringa och störa på fredagkvällen för att kräva lite mer övertid av henne. Det var ju för väl. Men nu fick det räcka. Nu var det dags att betala för all den övertid hon redan lagt ner.

Strax stod Sanna framför henne igen. Anja höll upp telefonen och visade sms:et. Strax sjönk Sannas axlar ner och hon drog efter andan.
”Tack gode gud.” Hon satte sig bredvid Anja på bänken och googlade biluthyrarens adress. Sedan släppte hon ner nycklarna i kuvertet och klistrade igen det.
”Är det inte en postlåda där framme?”
”Jag tror det. Det blir bra. Nu måste vi gå till gaten.”

”Hej. Välkommen.” Flygplatspersonalen scannade biljetterna och släppte ombord dem på planet. Sanna skickade Anja en lycklig blick och det var nästan så att de började skratta.
”Det här är så sjukt”, viskade Sanna. Hon nickade. Den första gången hon hade tagit ut sin ilska på samhället hade det varit genom att snatta tuggummi i den lokala kiosken. Paradoxalt nog hade känslan varit nästan densamma. Den där känslan av att ha en hemlighet – ett tuggummi, 97 miljoner. Ingen visste, ingen förstod. Ingen utom Sanna. Hon hade varit ensam då, när hon snattade tuggummit. Egentligen hade hon väl varit mer eller mindre ensam hela livet. Hon tog Sannas hand när planet lyfte. Piggsvinet – snart med polisen i hälarna, men inte ensam mer.

.